Här är resten av topplistorna:
När Suzie ringer sin man så fortsätter det att ringa, samtalet skickas inte vidare till röstbrevlådan. Det leder till att Suzie ger sig ut i en jakt på sanningen och vad som egentligen har hänt maken och sonen. När en kollega till Masa dyker upp vid Suzies dörr med en robot som heter Sunny (rösten görs av Joanna Sotomura) som en tröst, tar historien ännu en vändning.
Visste Masa att han skulle dö i flygkraschen och visste han att Sunny skulle hjälpa Suzie i hennes sorg? Eller är det något annat, en yttre kraft som har fört de två samman?
Till saken hör också att Suzie är allt annat än förtjust i robotar.
De är ett omaka par som ger sig ut för att försöka att ta reda på vad som har hänt, egentligen.
Betyg:
Här är resten av topplistan:
Det finns inget glamoröst, ingen storartad comeback, inga stora priser och inget liv i strålkastarljuset. Livet har varit hårt mot Jimmy McCabe och han har varit hård mot sig själv. Nu handlar det inte bara om boxning utan att hitta tillbaka till livet, ett värdigt liv, ett anständigt liv.
Jawbone är definitivt ingen välsminkat framgångssaga a´la Hollywood. Det är ingen Rocky utan en historia om en trasig själ som försöker ta sig upp igen och hitta en mening med att kliva upp varje morgon utan att ta till flaskan. Johnny Harris (London To Brighton, This Is England ’86-’90) gör rollen som Jimmy på ett mästerligt sätt, övertygande och trovärdig. Möjligen därför att han skrivit manus, hans debut i den funktionen.
Regissören Thomas Q. Napper gör också debut i sin första långfilm. Ray Winstone, spelar Jimmys hårda mentor Bill och Ian McShane spelar en mindre nogräknad promotor som erbjuder Jimmy några tusenlappar om han går med på att möta en obesegrad ung talang i en olicensierad boxningsmatch.
Jimmy slår sig bokstavligen och formligen tillbaka till livet i en film som förtjänar större uppmärksamhet än att gömmas undan på Amazon Prime Video. Jawbone handlar om livet – som ibland är tuffare än en boxningsmatch.
När det publiceras inspelade telefonsamtal mellan Sterling och hans älskarinna där Steerling ifrågasätter varför hon, V. Stiviano, låtit fotografera sig med tillsammans färgade så briserar skandalen med full kraft. Sterling anklagas för att vara rasist och med tanke på att han äger ett basketlag där de flesta spelarna är svarta och har en svart tränare så är Donald Sterlings ventilerande av fördomar och rasistiska uttalanden ett problem. Milt uttryckt.
När ligan, NBA, ska bedöma vad som bör göras så bör också nämnas att Sterling flyttade Clippers till Los Angeles utan tillstånd från NBA. Efter stämningar fram och tillbaka, detta är trots allt USA, så drog NBA tillbaka sina krav och Clippers fick stanna i LA.
Donald Sterling spelas av Ed O`Neil, Al från Maried With Children, Cleopatra Coleman spelar V. Stiviano (hon kallar sig så) och lagets tränare Doc Rivers av Laurence Fishburne. TV-serien bygger på verkliga händelser men skaparen Gina Welch har tagit sig vissa konstnärliga friheter och broderat ut historien till att handla om lite mer än om bara Donald Sterling, inte minst lyfter Sterlings hustru Shelly (Jacki Weaver) historien och tv-serien.
Filmen, skapad av Alex Garland, ger ingen bakgrund till varför USA som samhälle rasat samman och varför en armé nu slår sig fram mot Washington DC för att avsätta den nuvarande presidenten. Som publik kastas du rätt in i handlingen som hela tiden stegras vartefter journalisterna, de skrivande och de fotograferande närmar sig fronten.
Kirsten Dunst spelar krigsfotografen Lee, rutinerad veteran och flerfaldigt prisbelönad för sina krigsbilder. Hon reser runt till olika krigsskådeplatser tillsammans med kollegan Joe (Wagner Moura). Med sig på resan mot Washington DC, för att försöka få en exklusiv intervju med landets president, innan rebellerna och den annalkande armen intar huvudstaden får de Jessie (Cailee Spaeny) och gamlingen Sammy (Stephen McKinley Henderson).
Krigets brutala och meningslösa våld blir alltmera påtagligt ju närmare de kommer fronten och Washington DC. I en scen stoppas de och tillfångatas av en lokal krigsherre spelad av Jesse Plemons, som för övrigt är gift med Kirsten Dunst, och det är en av de mest otäcka scenerna som någonsin förekommit i en krigsfilm.
Efter premiären av Civil War så har filmen fått kritik för att inte ta ställning, för att inte berätta bakgrunden till inbördeskriget men det är också det som gör filmen så skrämmande och otäckt realistisk. Det är en film om ett inbördeskrig skildrat genom fotografens skyddande lins där objektivet blir et skyddande mur ut mot verkligheten tills det inte fungerar längre. Då för många döda kroppar, för många vinande kulor, explosioner och skrikande soldater blir för mycket.
Det är en film om krigets kompletta vansinne och om hur väpnade konflikter lockar fram det absolut värsta i oss människor. Civil War skildrar krigets totala meningslöshet, grymhet och Alex Garland gör det utan att linda in historien i heroism eller utvikningar om vad som driver krigsjournalister. Civil War är en otäck uppvisning av krig och brutalt våld och som sådan en av de bästa filmerna på senare år.
Det finns en skönhetsfläck och den stör mig som före detta journalist. När en journalist stupar, dödas så lämnas både kropp, kameror och allt journalistiskt material. Kalla mig kall och cynisk men det finns inte en chans att en journalist skulle lämna en kollegas bilder och inte ta rätt på dem. Det är bilder som kollegan dödats för och de ska naturligtvis också publiceras. Utöver den skönhetsfläcken så är Civil War filmen du inte får missa.
Di hittar Civil War: Köpfilm, premiär senare i juli
