av Mikael Winterkvist | sep 1, 2024 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film
Tid för att läsa: 3 minuter
Kevin Costner vänder nu tillbaka till västern, nybyggarland och den miljö där firade stora truimfer med ”Dansar med Vargar”. Horizon är ett stort epos, fyra filmer på sammanlagt 12 timmar, och en berättelse om nybyggarna som kom till ett land där det redan bodde människor, infödda som betraktade landet som sitt. Det är en historia om blodiga konfrontationer, kärlek och nybyggare.
Det här är Kostners livsprojekt och han har betalat stora delar av produktionskostnaden själv och hoppat av tv-succén Yellowstone – för att få filma och göra Horizon. När Kevin Costner gjorde ”Dansar med Vargar” 1990 så var egentligen allting fel, en västern på tre timmar var ingenting som experterna trodde skulle gå hem på bio. Filmen vann 7 Oscars och har vunnits sammanlagt 55 olika prestigefyllda priser och det visade sig att en lång västern var precis det biofolket ville se.
Vänder tillbaka
Jag vet inte om det är därför Kevin Costner nu vänder tillbaka till ämnet, samma ämne men Horizon är ingen ny ”Dansar med Vargar”. Det är en ambitiös satsning på att berätta historien om hur USA befolkades och hur vita drev undan ursprungsbefolkningen, en viktig del av USAs historia. Det här är Kostners cineastiska arv, det han vill lämna efter sig, en 12 timmar lång berättelse om människor i ett vilt land.
Berättandet är långsamt. Varje scen får breda ut sig, varje dialog och i den här första delen så tvingas soldaten Trent Gephart (Sam Worthington) rädda livet på en till skara nybyggare som inte har förstått att det som de betraktar som sitt land redan befolkats av apacher som har samma uppfattning. Den amerikanska armén skildras här som något försiktiga, diplomatiska med förståelse för apachernas syn på sitt land. På den andra sidan försöker apachernas hövding hålla samman sin stam och inte släppa loss unga hetsporrar som vill driva bort inkräktarna, nybyggarna, med brutalt våld. Det är inte riktigt så vi är vana vid att se de båda sidorna skildras.
Vapen i handen
Kevin Costner själv spelar Hayes Ellison som dras in i ett bråk om en ung kvinna. Ett bråk som avgörs med vapen i handen, vilken kanske kan ses som en förklaring till att det är inte sällan är så tvister avgörs även idag i USA. Horizon är som sagt en ambitiös satsning på att berätta en historia som är väl värd att berätta men det går alldeles för långsamt i vissa scener och som betraktare och publik så tappar du fokus mellan varven då samtalen tar lite för lång tid och scenerna är lite för långa. Det är samma långsamma tempo som ibland avbryts av blodiga konfrontationer innan berättelsen återgår till det långsamma igen.
Det går dock inte att ta ifrån Costner att det är välgjort, tidstroget, påkostat och ett genuint, gott, och professionellt hantverk frågan är bara om historien håller för fyra tre timmars filmer?
Du hittar Horizon på: bio och snart som köpfilm
Betyg
av Mikael Winterkvist | aug 31, 2024 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film
Tid för att läsa: 2 minuter
Nicholas Cage kan dyka upp i rätt usla filmer men han gör sällan en dålig rollgestaltning och i rollen som läraren och akademikern Paul Matthews gör han en storartad insats.
Paul lever ett rätt vardagligt liv, lärare och professor, som tycker att han borde uppskattas mer för sin forskning men som aldrig tar tag i den där boken och avhandlingen som han tänkt skriva. En dag berättar hans dotter att han förekommit i hennes drömmar men han ingriper aldrig när hon är i fara, i drömmen. Fler människor berättar att dyker upp i deras drömmar, alltid passiv. Han får den uppmärksamhet han sökt tills hans drömfigur börjar att begå våldsamheter mot de som drömmer om honom. Det är ett brutalt våld, sexuellt våld och en dag är hans föreläsningssal i det närmaste tom på elever. Eleverna är rädda för honom.
Freddy Kreuger
Han går snabbt från att vara efterfrågad till att ingen vill ha med honom att göra, Hustrun plockas bort från projekt, hans barn får veta att han kallas Freddy Kreuger i deras skola. När han stillsamt äter sin lunch så tar andra gäster illa upp och vill att han ska gå.
Allt på grund av att han förekommer i deras mardrömmar.
Komedi
Det här är en alldeles utmärkt komedi av det svarta slaget om en rätt vanlig man, med en något grandios självbild och en man som inte vill finna sig i den situation som han oförskyllt har hamnat i. Kristoffer Borgli, regissör, har hittat ett tempo, en ton och han har förvaltat en historia väl värd att berättas – och skapat en mycket sevärd film.
Du hittar Dream Scenario på: Prime Video
Betyg
av Mikael Winterkvist | aug 26, 2024 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film
Tid för att läsa: 2 minuter
Sven Göran ”Svennis” Eriksson har gått ur tiden i den cancersjukdom som han diagnosticerades med för ett drygt år sedan. Svennis blev 76 år gammal och tog farväl med orden:
– Jag har haft ett underbart långt liv och kom ihåg mig med ett leende. Hej då.
Det är de ord som avslutar dokumentären om hans liv och det var under inspelningen av dokumentären som cancern upptäcktes. Han tillbringade sin sista tid i herrgården Björkefors som ligger naturskönt vid sjön Fryken, mellan Torsby och Sunne, hans barndomstrakter. Detta efter att ha gjorts en slags avskedsturné där han träffade gamla klubbar, gamla spelare och där hans togs emot av en mycket stor skara fans i de klubbar som han har tränat.
Sven Göran ”Svennis” Eriksson tog sig ända från Torsby IF till storklubbar som Lazio, Manchester City, Roma, det engelska landslaget och Mexicos landslag – för att nämna några. Den aktiva karriären, som högerback, tog honom till divison 2 innan en knäskada satte stopp för fortsatt spel. Vid hans sida fanns under många år Tord Grip som ”Svennis” alltid plockade med sig när han accepterade ett nytt uppdrag.
– En dag kommer den att ta dig, konstaterar Sven Göran Eriksson, i dokumentären, tydligt märkt av sjukdomen.
Den, är bukspottskörtel-cancer, obotlig.
Lugn
Med ett svenskt, värmländskt lugn tog han sig ann italienska storstjärnor i italienska storklubbar. Han ledde ett engelskt landslag fyllt med individuella stjärnor, med den brittiska rännstenspressen och ett enormt höga krav från ett helt land. Vid sidan av alla uppdrag som tränare, sportchef och ledare inom internationell toppfotboll så finns det som har kallats skandaler. Låt oss kalla dem kvinnoaffärer och det är ämnen som ”Svennis” inte duckar för i den här dokumentären. Här fanns en kort historia med tv-stjärnan Ulrika Jonsson, som alla i England visste vem det var, en hetlevrad italienska, Nancy Dell’Olio och en hustru.
Sven Göran Eriksson är den han alltid har varit i den här dokumentären, lugn, sansad och rak på sak. Den är naturligtvis fylld med en massa fotboll, hur ska du annars kunna skildra en lång karriär där fotbollen varit en människas liv?
Sonen och dottern finns med liksom den nya flickvännen Yaniseth Alcides tillsammans med Beckham, Rooney – alla berättar om gentlemannen Eriksson, den alltid välklädde. Det är ett vackert, välgjort avslut på ett långt liv i fotbollens tecken, i fotbollens värld som startar i Torsby och som avlutas i Torsby. Det är ett värdigt avslut på en helt enastående karriär – Sveriges bäste tränare genom tiderna.
Du hittar dokumentären om Sven Göran Eriksson på: Amazon Prime Video
av Mikael Winterkvist | aug 25, 2024 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film
Tid för att läsa: 3 minuter
Carl Sagan lär ha sagt att det måste finnas intelligent liv därute i universum därför att annars vore det ett oerhört slöseri med utrymme. Oidentifierade flygande farkoster har fascinerat oss i årtionden ända sedan ett flygande tefat påstås ha kraschlandat i Roswell, New Mexico, USA, 1947 (och för det också om sanningen ska fram). Det har gjorts otaliga tv-program och tv-serier om ämnet som alldeles för ofta havererar därför att knäppgökarna tydligen alltid måste släppas fram.
NASA´s Unidentified files börjar bra – inga knäppgökar utan seriösa intervjuer med forskare, experter och andra som vittnar om insamlad dokumentation om saker vi inte riktigt kan förklara. Det borde ha stannat där men ett par avsnitt in i serien så dyker de upp – det de vanliga gänget av konspirationsteoretiker, knäppgökar och oseriösa som bara tror på en enda teori – sin egen.
För enkelt
Stanton Friedman, som faktiskt har en forskarbakgrund. Han är fysiker och avfärdar förklaringar med ”det är för enkelt” och blundar helt för att det faktiskt kan vara en enkel förklaring bakom ett okänt objekt på himlen, men inte i hans värld, då kan det inte vara en reflex i en kamera, i ett fönster eller fiskebåtar som med extremt starka lampor fiskar bläckfisk. Det måste vara små gröna eller grå män som kommit på besök med sina teknisk överlägsna maskiner, flygande tefat. Han är ju fysiker så han vet.
Stanton Friedman, Bill Birnes och Nick Pope vill gärna framträda som något annat än UFO-kändisar. De är fysiker eller försvarsanalytiker – och som om sådana ikan de inte sakna tomtar på loftet eller ha bränt alla säkringar för länge sen. De är kändisar i UFO-världen och tjänar sitt levebröd på att åka runt, skriva autografer, sälja sina böcker, t-shirts och berätta att myndigheterna försöker sopa allt under mattan.
Top Gun i rymden
De skulle inte tjäna särskilt många kronor på att åka runt och berätta att den lysande formationen på himlen som setts av astronauter faktiskt var fiskebåtar på jorden som fiskar med extremt starka lampor för att locka till sig bläckfiskar. Det är klart att det inte är. Det är en för en för enkel, för logisk och alldeles för trist förklaring. Klart som sjutton att det var små gröna män som lekte Top Gun ute i rymden.
Därför förkastar de alla, ska vi kalla dem naturliga förklaringar, därför att de lever på att odla myten om utomjordiskt liv – något som de flesta forskare faktisk tror på – att det borde finnas intelligent liv därute. Vilket inte är detsamma som att de har hittat till oss och kommer hit på regelbundna besök. Till USA, huvudsakligen därför det är där folk ser UFO:s i en omfattning som inget annat land kommer ens i närheten av.
Det är också knäppgökarnas fel att seriösa forskare är livrädda för att närma sig ämnet. Alla vet att i det program som de ska vara med i kan det dyka upp en tokig grek (Giorgio A. Tsoukalos), i ett tokigt hår och säga:
– Jag påstår inte att det var gjort av Aliens, men det var gjort av Aliens.
Giorgio A. Tsoukalos har förvisso ett grekiskt namn men han är född i Schweiz och han är inte med i den här tv-serien men han är en återkommande gäst i all oseriös, ovetenskaplig sörja som History Channel kräks ur sig årligen.
För övrigt är det inte NASAs filer heller. TV-makarna har bara döpt sin tv-serie till det.
Du hittar Nasa´s Unexplained Files på: Max
Betyg
av Mikael Winterkvist | aug 24, 2024 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film
Tid för att läsa: 3 minuter
Chimp Crazy är Eric Goodes nya dokumentärserie, en uppföljare till Tiger King, och precis som dokumentären om tigrar, så exploateras excentriska uppmärksamhets-sökande udda individer.
Den här gången har Eric Goodes hittat en samling udda figurer som säger sig älska chimpanser. I fokus en stiftelse, Missouri Primate Foundation, som startade som ett bolag Chimparty, men som ombildades av skatteskäl. Stiftelser betalar ingen skatt i Missouri som är en av få delstater där handeln med vilda djur är i det närmaste helt oreglerad.
Pengar
Här springer Tonia Haddox runt och försöker hålla ordning bland chimpanser, burar och stämningar från djurrättsorganisationen Peta. Hon kallar sig chimpansvärldens Dolly Parton och bor i en husbil i direkt anslutning till rätt vedervärdiga förhållande för ett stort antal chimpanser som dragit in pengar till företaget och stiftelsen genom att vara med på barnkalas, i filmer och reklamfilmer.
Haddox har ingen formell utbildning och chimpanserna matas med läsk, mat från Macdonalds, bland annat, även om de får frukt och grönsaker också.
Arbetsmetoder
Problemet med Eric Goodes arbetsmetoder är att han tycks förblindad av de udda, excentriska figurera som han filmar så att han glömmer bort att berätta hur mycket utrymme en chimpans kan anses kräva, om de förhållanden som Haddox erbjuder i vad som ser ut att vara alldeles för små burar – om om godis, läsk och chocken njugghets är lämplig mat för en apa.
Moralisk och etiskt så drar han sig inte heller för att utnyttja och exploatera de han möter – om de så kräver att han måste skicka fram en stand-in istället för honom själv. När chimpanserna sedan ska hämtas, efter domstolsorder, så riggar han kameror på ett sådant sätt att polis och djurskyddsmyndigheter inte ska upptäcka dem. Polisen ser nämligen till att skicka iväg Goodes och andra journalister en god bit ifrån anläggningen där aporna finns. Han installerar kamerorna med ägarnas tillstånd så juridiskt begår han förmodligen inget brott men att jobba med dold kamera och dolda mikrofoner är en kontroversiell journalistisk arbetsmetod.
Till men
I de svenska etiska reglerna finns också inskrivet att du har ett ansvar som journalist. Ett ansvar att informera den du intervjuar vad som kan bli följden av en intervju och en exponering. Det ska du veta som journalist och det är på ditt ansvar som en publicering görs och du ska också undvika att publicera namn, bild och andra uppgifter om det kan vara till men för den som intervjuas. Det är inte svårt att föreställa sig att den här dokumentärfilmen kan slå tillbaka mot Tonia Haddox, som dessutom inte klär, sminkar sig och ser vardaglig ut – för att uttrycka det milt. Det är en färgstark kvinna, inte diskret och ingen som smälter in i mängden.
Kritiken och granskningen är i det närmaste obefintlig, den får Peta stå för. Eric Goodes vill bara filma ännu en udda figur som söker uppmärksamhet.
Du hittar Chimp Crazy på: Max
Betyg:
av Mikael Winterkvist | aug 24, 2024 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film
Tid för att läsa: 2 minuter
The Union, action, med Mark Wahlberg och Halle Berry, har fått ett minst sagt blandat mottagande, allt från sågningar till godkänt betyg. Silly Me då, som ger filmen ett ganska högt betyg.
Jag hade ärligt talat inga förväntningar på the Union innan jag tog plats i bästa, mjukaste tv-soffan för att se Mark Wahlberg springa omkring och skjuta, spränga saker, köra bilar väldigt snabbt med tjutande däck fast det är grusväg tillsammans med den gamla flickvännen Halle Berry.
Actionfilm
Det är en actionfilm i stil med Mission Impossible, fast inte riktigt i samma klass vad gäller effekter och den bärande historien men ändå – ett stycke lite mer än okej underhållning. Mark Wahlberg spelar Mike, en ”knegare” från New Jersey, som jobbar på dagarna med att bygga saker (hus) och som tar en öl med kompisarna på den lokala puben. Han hemma hos mamma (Lorraine Bracco), och har inte tagit sig ut utanför hemorten och är nöjd med det. En dag (kväll) kliver ungdomskärleken Roxanne (Halle Berry) in på puben, efter 25 år, ungefär som att ingenting har hänt eller att det inte har gått en massa år.
Mike kidnappas, förs till London där han ställs inför valet att antingen ta först bästa flyg hem igen eller bli hemlig agent i organisationen The Union som drivs av Tom Brennan (JK Simmons) . För övrigt filmens riktigt stora behållning.
Recept
Resten är enligt ett recept som numera blivit standard i genren – spring på tak, högt över stadens hus, biljakter, skjutande, sprängande varvat med vad som ska vara rappa, roliga repliker. Mission Impossible utan en ruggigt stor budget om du så vill.
Halle Berry är en alldeles utmärkt skådespelare och hon klarar rollen, liksom JK Simmons, som sagt. Mark Wahlbergs skådespeleri är inte av den högre skolan, han lägger huvudet och ler, det är väl ungefär det om han inte spärrar upp ögonen när han är förvånad. Nu har han ju inte heller att sig på några blytunga roller utan han håller sig inom genren med att springa på hustak, biljakten och skjuta/spränga.
Lägger du alla krav på stort skådespeleri, dramatiska, djupa scener och ett filosoferande om meningen med lobvte åt sidan och tar The Union för vad filmen för anspråk på att vara så är det helt okej underhållning.
Du hittar The Union på: Netflix
Betyg
