av Mikael Winterkvist | nov 17, 2024 | Bluesky, Tipset: TV och Film |
Tid för att läsa: 2 minuter
Varning: Innehållet spilers!
Yellowstone är tillbaka med ytterligare en säsong med utan huvudfiguren John Dutton, spelad av Kevin Kostner. Anledningen är, om vi ska tro em verbal pajkastning, att det skar sig mellan Kostner och tv-bolaget sedan Kostner ville spela in det första långa avsnitt av sitt epos Horizon: An American Saga.
Tv-bolaget har anklagat Kostner för att vilja styra inspelningschemat helt efter eget huvud medan Kostner hävdat att han var villig att starta inspelningarna tidigare, anpassa sitt schema så att det skulle fungera med det egna projektet. Det hela slutade med att Kevin Kostner inte är med i den nya säsongen vilket betyder att hans rollfigur, John Dutton, måste ”avlivas” om uttrycket tillåts.
Det hade nu inte varit ett stort problem om inte John Dutton är huvudpersonen i hela tv-serien. Det är John Dutton som äger Yellowstone Ranch, som är guvernör och som har en massa barn som bildar stickspår och sidohistorier.
Försvinna
Yellowstone cirklar runt John Dutton och även om manusförfattarna inte spiller någon tid på att förklara vad som har hänt så blir det första avsnittet en något märklig historia där Dutton dör och sedan handlar stora delar av avsnittet om en utveckling där cowboys är på väg att försvinna. Det slår också ann en helt annan ton än tidigare i tv-serien och det känns som utfyllnad.
Dutton’s död iscensätts som ett självmord men det kommer ganska snart fram att det är ett mord planerat och beställt av Jamies flickvän Sarah Atwood (Dawn Olivieri).
Hur manusförfattarna nu ska få ihop en ny säsong utifrån sidohistorier och sidofigurer, utan en tydlig huvudroll återstår att se. Jag kan ha fel men jag har svårt att se att det ska gå att fängsla tv-publiken, även om det första avsnittet nådde en redkordpublik, utan huvudpersonen. Det första avsnittet kan ha lockat en stor publik som ville veta vad som hänt John Dutton, nu vet publiken det och nu gäller det att leverera en underhållande historia utan John Dutton.
Du hittar Yellowstone på: SkyShowTime
av Mikael Winterkvist | nov 9, 2024 | Threads, Tipset: TV och Film |
Tid för att läsa: 2 minuter
Rematch tar oss tillbaka till 1997 när världsmästaren i schack, Garry Kasparov, utmanades av IBM:s superdator Deep Blue. Människa ställdes mot maskin på en helg nivå och det skulle bli en stort uppmärksammad drabbning.
Schack är ett av världens mest fascinerande spel därför att det bygger på strategi, följer strikta regler, uppställningar men ändå så är det de som kan bryta det strikta mönstret, som kan göra det oväntade som blir riktigt bra. Hemligheten sitter i att analysera framåt, kunna förutse det motståndaren kommer att göra och räkna på olika egna alternativ.
Garry Kasparov var världsmästare, utan tvekan ett geni i det han gjorde då – slog världen med häpnad med sitt sätt att spela.
Schackbrädet består av 64 omväxlande vita och svarta rutor. Vid spelets början har den ene spelaren (”vit”) 16 vita pjäser och den andre spelaren (”svart”) 16 svarta pjäser.
Schack är ett av världens äldsta och mest spridda brädspel. Det har troligen sitt ursprung i Indien på 500-talet och nådde Europa via Persien och Arabvärlden. Namnet ”schack” härstammar från det persiska ordet shah, som betyder ”kung”. De nuvarande reglerna kom till i Spanien på 1400-talet, med några få undantag. Officiella världsmästare finns sedan 1800-talet och den nuvarande världsmästaren är sedan 2023 Ding Liren.[2]
Wikipedia
Superdator
För Garry Kasparov stod en miljon dollar på spel, en ofantlig summa pengar på den tiden. För iBM handlade det om att visa att ”Big Blue” byggde världens bästa datorer. Människan ställdes mot maskinen, en superdator som kunde räkna på hundratusentals olika drag, per sekund.
Första gången Kasparov och Deep Blue möttes så vann människan. Garry Kasparov lärde sig hur maskinen spelade, efter att ha förlorat det första partiet men vunnit de resterande och hela matchen. Inför returmötet så satsade IBM på att utveckla Deep Blue ytterligare och en del känsliga drag byggdes in – så som att vänta med ett drag ganska länge – som om dator tänkte.
Utvecklat
Inför resursmötet så hade IBM utvecklat Deep Blue ytterligare. Tv-serien, i sex avsnitt, berättar historien, med inslag där tv-seriens skapare har tagit sig vissa konstnärliga friheter för att bättra på historien.
I rollerna:
- Christian Cooke : Garry Kasparov
- Sarah Bolger : Helen Brock
- Trine Dyrholm : Klara Kasparova
- Aidan Quinn : Roger Laver
- Tom Austen : Paul Nelson
- Luke Pasqualino : Xavier Valens
- Orion Lee : ”PC”
- Evelyn Crow : Sofia Kasparov
Rematch är en riktigt bra tv-seier om en tid som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden och det handlöar om i stort sett samma frågor som idag. Då varnades det för att datorer kunde blir smartare än de som skapat dem. Visst känns debatten igen?
Du hittar Rematch på: Max
Betyg
av Mikael Winterkvist | nov 9, 2024 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter |
Tid för att läsa: 2 minuter
Det har var en annan tid, en tid då de stora amerikanska bolagen fortfarande trodde att de skulle kunna reglera Internet för att det skulle passa dem. De utmanades av tre datornördar vars visioner och webbplats, The Pirate Bay landade på allra högsta politiska nivå.
Historien om The Pirate Bay startar 2003, då i form av Piratbyrån och precis när Bittorent lanserades vilket var upphovsrättsindustrins värsta mardröm. Filer distribuerades inte i sin helhet, de distribuerades inte direkt av webbplatsen och tusentals användare delade på bandbredd och delade filerna.
Upphovsrättsbrott
Turerna runt The Pirate Bay blev under åren många, långa och inte så lite dramatiska. Polisen slog till mot servrahallar, Henrik Pontén (Robin Stegmar) gjorde kampen mot piraterna till ett personligt krig och han blev anarkistiska pirat-ungdomar främsta måltavla. Hollywood anlitade advokaten Monique Wadsted (Helena Bergström) som under flera år försökte få trion bakom The Pirate Bay, och den fjärde, finansiären Carl Lundström (Henrik Norlén) inför rätta. Till slut lyckades hon och kvartetten åtalades för upphovsrättsbrott vilket resulterade i fängelsestraff, böter och smått absurda skadestånd.
The Pirate Bay, webbplatsen, levde trots alla polisinsatser, advokater och åklagare vidare och den var under ganska många år en av nätets största sett till besökarantal. Den ser fortfarande ut som då, innehåller fortfarande adresser och länkar till torrentfiler men antalet besökare har sjunkit.
Över
Den tiden är nu över när du tankade hem en filmad – som filmats från en filmduk och till slut lärde sig även Hollywood att det effektivaste vapnet mot piratkopieringen var inte lagar, åklagare och advokater. Det var att skapa tjänster som är lätta att använda, som erbjuder film, musik och tv-program till ett överkomligt pris. Jag är helt övertygad om att det är det arv som The Pirate Bay lämnat efter sig – alla våra streamingtjänster. För det skulle visa sig att vi som användare inte alls ville stjäla allt det som skapades – vi betalar för det, om det är bra och om det fungerar.
TV-serien The Pirate Bay är ett stycke nutidshistoria och trots att det bara är runt 20 år sedan så är det en evighet i den digitala värld där allt blir större och snabbare, inte räknar per år utan numera per halvår. Den är välgjord och nykomlingarna som spelöar Gottfrid Svartholm Warg, Fredrik Neij och Peter Sunde – Arvid Swedrup, Willjam Lempling och Simon Gregor Carlsson är alldeles utmärkta i sin roller.
Du hittar The Pirate Bay på: SVT
Betyg
av Mikael Winterkvist | nov 3, 2024 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film |
Tid för att läsa: 2 minuter
Stella har fastnat i mammarollen, Gustav tycker sig inte bli sedd och letar efter närhet på annan plats. Det är en familj i sönderfall, som någonstans under resan under det som kallas livet har tappat varandra. Josephine Bornebusch har skapat en vardaglig, men alls inte enkel film om en familj – en rörande, intelligent film och en skildring av en helt ny resa som också är livet.
Josephine Bornebusch har skrivit regisserat och spelar huvudrollen som Stella, tvåbarnsmamma som försöker att hantera och parera tonårsdottern Annas (Sigrid Johnson) att hitta sig själv, sitt liv. Hon ska också hantera sonen Mannes (Olle Tikkakoski Lundström) krav på uppmärksamhet och hon får inte mycket hjälp av maken Gustav (Pål Sverre Hagen) som tycker att han inte blir sedd och som inleder en affär med en kollega.
När dottern ska vara med i en poledanstävling så bestämmer Stella att alla ska med och hon tänker försöka att lappa ihop familjen, eller göra ett värdigt avslut.
Känsligt öga
Josephine Bornebusch har ett ovanligt känsligt öga för relationer och att skildra dem trovärdigt. Släpp taget handlar om att göra just det – släppa taget, om att gå vidare och även om att hitta varandra ingen. Det är en rörande, varm berättelse i grunden om en familj som ställs inför val, några frivilliga och andra påtvingade. Det är också bland det bästa som, du hittar på streamingtjänsterna just nu.
Du hittar Släpp Taget på: Netflix
Betyg
av Mikael Winterkvist | nov 3, 2024 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter |
Tid för att läsa: 2 minuter
Har du bara sett ett fåtal filmer så har du hört hans musik. John Williams är jazzpianisten som skapat en lång rad av de mest ikoniska musikstycken i modern film och han är den mest Oscarsnominerade efter Walt Disney.
John Williams har vunnit fem Oscar, fyra Golden Globe Award, sju BAFTA Award och hela 25 Grammy. Han har nominerats för en Oscar inte mindre än 53 gånger och med det så är han den näste mest nominerade efter Walt Disney (59).
Han har skrivit musiken till Hajen, Indiana Jones, Star Wars-filmerna, E.T, Schindlers list, Jurrasic Park-filmerna – och ett otal andra filmer, tv-serier och tv-program.
Musik
John Williams pappa var trumslagare och även mamma var musikalisk så musik och piano ingick i familjen. Williams hade en uppgörelse där han fick spela baseboll med motkravet att lägga lika mycket tid på att spela och träna vid pianot. Han har spelat hela sitt liv och startade sin musik-karriär som jazzpianist. Han fick frågan om han kunde skriva musik för en kortfilm, svarade ja, och inledde sedan en helt ny karriär – som den som skapat och satt musik till filmer som inte hade varit det de blev utan hans musik.
Kan någon tänka sig exempelvis Hajen utan John Williams musik?
Kan någon tänka sig Star Wars utan den klassiska inledningen?
Plattform
Steven Spielberg har anlitat John Williams för i stort sett alla sina filmer liksom George Lucas och trots att alla varnade honom för att stanna kvar inom filmmusiken så har han skapat sig en helt egen musikalisk plattform. Det sades att han inte skulle kunna skapa musik som betydde något, som folk inte tog till sig och han uppmanades att lämna Hollywood och skriva konserter.
Ledmotivet till Star Wars tog sin in på en tionde plats på den amerikanska Billboardlistan 1977 och ledmotivet till Närkontakt av tredje graden gick in på en 13:e plats 1978. Det gör normalt inte filmmusik.
Han var dirigent för Boston Pop Orchestra mellan åren 1980 till 1993, idag är han hedersdirigent, och under hans ledning arrangerades en lång rad utsålda konserter med hans musik.
Publiken tig till sig hans musik och en rad av allt det han har skrivit har blivit ikoniska, kultförklarade.
Du hittar Music by John Williams på: Disney+
Betyg
av Mikael Winterkvist | nov 2, 2024 | Bluesky, Mastodon, Threads, Tipset: TV och Film, Twitter |
Tid för att läsa: 4 minuter
Aliens, små gröna män, tefat i skyn och oförklarliga ljusfenomen. Allt detta fascinerar oss människor och vi söker förklaringar på olika sätt och vi kommer också fram till olika slutsatser.
Slutsatser som inte alltid baseras på vetenskapliga underlag, fakta eller ens något närbesläktat till fakta utan en tro på att saker förhåller sig på det sätt som du har bestämt att det ska vara. Du vill tror därför att det vetenskapen och bevisen säger helt enkelt är för tråkigt.
Energi
Här någonstans finns UFO-människorna; de som lägger ned tid och energi på att försöka se och tolka ljusfenomen och andra märkligheter. Det pågår också en strid bland de som på allvar tror att Jorden regelbundet besöks av utomjordingar. En kamp där UFO Sverige med Claes Svahn i spetsen intar en skeptisk, mera strikt vetenskaplig hållning. Här finns också de som lanserar sina egna teorier – som att människan har ett långt mera intressant ursprung än det vi får lära oss i skolan. Det finns de som hävdar att de kidnappats och förts bort av utomjordingar, fått genomgå tester och befruktats för att föda hybrider.
Det finns naturligtvis inte tillstymmelse till bevis för alla de hemmasnickrade teorierna och historierna om att ha blivit bortförd av utomjordiska besökare och de tål ingen vetenskaplig granskning. De här människorna har filmaren Kalle Ström skildrat i den här tv-serien.
Grundläggande
Det finns ett grundläggande problem i hela UFO-rörelsen, alla knäppgökar som lanserar sina egna teorier, som förkastar etablerad vetenskap och slår ifrån sig alla bevis, all information som pekar mot att de faktiskt har fel.
Det råder ingen tvekan om att människor har sett saker och upplevt saker men bara därför att du inte hittar en förklaring till det folk har sett så innebär det per automatiskt att det handla om besökare från yttre rymden. Det betyder inget annat än det just för stunden saknas en förklaring.
Utifrån det duger det inte att då fylla i hålen, besvara frågorna och slipa till pusselbitarna. Det duger inte heller att påstå att vi inte vet hur pyramiderna och att det faktum att inte vet är ett bevis för små gröna män.
Vi vet hur pyramiderna byggdes nämligen.
Vimlar
I UFO-kretsar vimlar det av enskilda som lägger sitt eget pussel, väljer vilka bevis som du ska tror på och vilka du inte ska tro på. Här finns det nämligen pengar att tjäna genom att arrangera seminarier, föreläsningar, resor och skriva böcker.
Då kan du ställa dig på en scen och påstå att det fanns en civilisation långt före de tidiga människorna sen plocka du saker ur Bibeln, kryddar med lite populär pseudovetenskap och vips så har du din egen teori som är mycket mera spännande än att det som synts på himlen är en satellit, en reflex i kameran, ett flygplan eller liknande.
Det går det ju inte att locka en publik, som är villiga att betala för att lyssna på dig, och sedan stå där och berätta att det mesta gå att förklara och att resten inte per automatik är ett bevis på att vi har besökare från rymden.
Provocerad
Jag ska medge att jag blir oerhört provocerad av detta vårdlösa sätt att hantera beprövad vetenskap och det faktum att de här människorna reser runt och lurar andra – och tar betalt för det. Det här lika mycket humbug, bedrägerier som de som försöker övertyga oss andra att de kan prata med döda människor.
Du kan tror på att det finns intelligent liv där ute i en oändlig rymd och du kan tro på att 90 procent av det vi ser på himlen är ljusfenomen – vilket inte är detsamma som att 10 procent av det som rapporteras in är utomjordiska besökare.
Det gör inte de här människorna. De kräver att du ska tolka alla tecken, alla information på samma sätt som de gör och tror du inte på små gröna män, att vissa kan prata med döda så är du inskränkt, då har du inte ett öppet sinne.
Tror du inte på att vår civilisation har grundats av forntida astronauter så är det du som har ett problem – inte de som tror. Kräver du att få se bevis, konkreta, påtagliga och bevis som kan prövas så är du en fantasilös, skeptiker, en rätt trist figur.
Kom sedan ihåg att allt kan förklaras med att myndigheterna döljer sanningen för oss. Det finns bevis, Pentagon har rymdskepp i sina lager, kroppar från kraschade rymdskepp och glöm inte heller bort att alla uppgifter går att vrida och vända på – så att de passar in i den bild som du vill tro på.
Botten
För det är det som ligger i botten – en tro, inte en skeptiskt vetenskaplig syn på det som läggs fram. När en före detta polis säger att han har utbildning i att värdera bevis men inte andra, och därför anser han sig bättre lämpad att bedöma vad som är sant och inte så är det en bra bild av hur flera av den här rörelsen hanterar information – precis som det passar dem.
När samma polis lyssnar på ett vittnesmål och direkt fastslår att vittnet är trovärdigt, att det vittnet säger är sanningen så blir det hela smått komiskt. Alla som någon gång suttit i en svensk rättssal och fått höra vittnen berätta om saker de har sett, flera var för sig oberoende vittnen som berättar om en och samma sak, vet att vittnesmål kan skilja sig radikalt åt. Även om vi ser samma saker så noterat vi inte samma saker, vi upplever inte samma saker och det faktum att vi själva tror på det vi har sett betyder inte att vi har lyckats att återge en korrekt bild i vårt vittnesmål.
Nyfikna
Det som gör mig så provocerad är att bland de här människorna finns en massa sökande, nyfikna människor som kommer att sugas in i den ena ovederhäftiga tramsiga teorin efter den andra och som lockas att sitta och lyssna på rena sagor och betala dyrt för det. När en polis hävdar att han är utbildad i att värdera bevis och vittnesmål och att han därför är bättre på det än andra så är det kvalificerat skitprat, inget annat. När en föreläsare står på scen och hävdar att vi skapats av forntida astronauter så är det sagor, inget annat, och när en en kvinna hävdar att hon bortförts av rymdvarelser så är det hennes tro – inte fakta.
Carl Sagan, forskare, lär ha sagt något i stil med – ”Det vore en oerhört slöseri med utrymme om det inte fanns intelligent liv därute”. Det går att ha den uppfattningen utan att för den skull ramla ned i ett kaninhål som slutar med att du hänvisar till Erich von Däniken som någon slags vetenskaplig auktoritet.
Du hittar Aliens: striden om utomjordingarna på: SVTPlay
Aliens: Striden om utomjordingarna
