av Mikael Winterkvist | jul 23, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 4 minuter
Resten av lunchen gick ut på att parera Veronicas tankar, ideér och planer. Med ens insåg Taggen att kvinnan framför honom överlevt inom tidningsindustrin genom att hela tiden ligga ett steg före sina manliga kollegor och konkurrenter. Veronica Johannesson hade ett antal olika scenarior framför sig och hon hade tänkt igenom samtliga mycket noga.
Hon hade inte bara en plan A och en plan B. Veronica Johannesson hade en plan C, en plan D och en plan E också. Alla lika väl genomtänkta och hon var tillräckligt snabb i tanken att om det krävdes så kunde hon samköra dem. Taggen insåg att kvinnan framför honom inte bara var oerhört kompetent – hon var också ute efter makt.
Nu inföll sig två tänkbara händelseförlopp och för Taggens del handlade det om pest eller kolera. I normala fall hade van valt den mest logiska och säkraste vägen – håll med den chef som har högst rang. Just nu på tidningen var det Straffet Bengtsson. Håll med högset chefen eller väl att inte ta ställning. Då kom du undan, oskadd.
För den som aldrig jobbat på en tidning eller varit i närheten av en sådan arbetsplats kanske det krävs en förklaring. Det är ingen arbetsplats. Det är ett slagfält fyllt av yrkesretoriker som älskar en debatt och som aldrig viker en tum för en tuff diskussion. Lägg sedan till att som de yrkesretoriker de är så är de också argumentationstekniker ut i fingerspetsarna. Till skillnad från många andra så söker journalister konfrontation och diskussion.
På en tekniskt tidskrift som den som Taggen jobbade på kanske inte i lika hög grad som på en dagstidning men det går inte en dag utan att det hettar till och att det argumenteras så att sticker och strån ryker.
Förr om åren bjöd tidningen då och då in representanter för verkligheten. Ni vet, människor som jobbar i det vanliga livet. Utanför ett tidningshus. Det gör inte tidningen längre. Offren blev för många och den senaste i raden var en stackars politiker i ansvarig ställning som försiktigt, mycket, mycket försiktigt lät antyda att det vore roligt om i alla fall någon journalist kunde ägna hans ansvarsområde lite intresse.
Tre timmar senare hittade Taggen den pulveriserade politikern i vilorummet. Han satt och gungade fram och tillbaka med huvudet i händerna. Tillintetgjord, nedskjuten, skadad och tillplattad. Det är den typen av skador du som utomstående åker på om du kliver in på ett redaktionsmöte och antyder att du vill berätta för 22 yrkesretoriker hur de ska sköta sitt jobb.
I det här fallet gick det inte att undvika att ta ställning. Taggen var helt enkelt tvungen att komma till ett beslut. Strikt logiskt jobbade han sig fram till någon slags konklusion.
– Vi kör på det, klämde han fram till slut.
Han hade inget val. Skulle Bengtsson sluta så skulle Veronica Johanesson bli chef, mer chef och kanske hans chef. Det vore kamikaze-taktik att inleda en sådan relation med att redan innan hon blivit chef gå emot hennes tankar och ideér.
– Så du är på, frågade Johanesson och svepte det sista av ölen.
– Ja för fan. Du har tänkt igenom det mesta. Allt jag kan komma på och jag tycker det låter bra så vi kör på det.
Väl tillbaka på tidningen slank Taggen snabbt in på sitt rum. Han hade en hel del att fundera över men just nu var det så mycket att det liksom tog stopp. Det var för många tankar, samtidigt och han behövde lugna ned sig och sortera.
Han slog sig ned framför sitt skrivbord, petade till musen som väckte MacBook:en och inledde med att kolla sin mejl.
Kolla mejlen hade blivit en slags terapeutisk handling. Satt han sysslolös, inte riktigt visste vad han skulle göra så kunde han alltid kolla sin mejl. Taggen kollade sin mejl ofta och gjorde sig på det sättet känd som en medarbetare som värnade om sin läsare och som såg till att prioritera dem och som svarade på mejl. I själva verket sopade han iväg hundratals standardsvar, dagligen. Plattityder och meningslösheter som visserligen var artiga men helt igenom innehållslösa och meningslösa.
Han satte iPhone:n i dockan och synkroniserade det senaste.
Han kollade nedladdningarna som, var klara. Det gick fort på tidningens nät med 100 megabit till och från nätet. Han startade iSquint och konverterade filmerna han tankat hem och förde över dem till telefonen.
Han slängde över ännu mer “Van The Man” i iPhone och noterade att han hade mindre än 2 GB kvar av det totala utrymmet 16 GB. Det fick räcka så. Telefonen innehöll tonvis med musik och filmer och han hade bara hunnit se och lyssna på en bråkdel av allt innehåll.
Två omgångar av Black Books låg i telefonen – en helt igenom skruvad komediserie om en brittisk bokhandel. Brittisk humor när den är som allra bäst. Black Books var en värdig efterföljare till Basil Fawlty och hans hotell. Tv-serien hade han faktiskt köpt på rea i London men fast priset var lågt så satt det på ett representationskvitto. En påhittad chef från IBM hade fått lunch.
Taggen sorterade sedan kvitton från sin senaste resa, tejpade noggrant upp dem på avsedd blankett. Fyllde mycket, mycket noga i alla siffror, fyllde i alla konton och visste nu att på ekonomiavdelningen skulle allt slinka igenom bara därför att de blev så lyckliga över att i alla fall en journalist av de drygt 400 som jobbade i huset kunde fylla i en redovisning korrekt.
Larmet i MacBook och iPhone plingade till och förkunnade att det nu var dags för två saker – skicka in krönikan och sedan gå hem. Han skickade krönikan, la den i rätt kö och såg till att den hade rätt namn.
Sen lutade han sig tillbaka, satte händerna ovanför huvudet, knöt dem bakom nacken och sög in luft.
Han. Chef. Aldrig.
Därefter reste han på sig, gick ett varv inne på kontoret och passerade då en ytterst liten spegell på ena väggen. Mot honom tittade en trött, något överviktig medelålders man tillbaka, ett begynnande skägg beroende på att han inte rakat sig på flera dagar.
Skägg, tänkte Taggen. Det får bli skägg. Det är det enda han kan göra på kort tid för att åtminstone se lite med distingerad ut. Det var en förbättring i alla fall, eller så inte. E n förändring var det hur som helst.
av Mikael Winterkvist | jul 19, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 2 minuter
Lunchen flöt på. Det blev en del snack om tidningen, publicistiska regler och sedan det sedvanliga gnällandet på ledningen och deras oförståelse för att redaktionen krävde mer resurser. Taggen kände att i Veronica Johannessons sällskap rullade det mesta liksom bara på. Otvunget och inte krystat eller konstlat. Hon snackade mest och Taggen koncentrerade sig på att sticka in en del genomtänkta kommentarer.
– Du, jag måste få fråga, vad tycker du om Bengtsson egentligen?
Taggen studsade till. Det har var den typen av fråga som det gällde att väga sin ord innan ett svar levererades. Hans förra fru kunde komma med liknade infall och frågor. Rätt var det var stod hon framför honom och undrade om hon såg fet ut i de byxor eller den klänning hon bar. Eller så hade hon draperat sig i ännu en stor, vid, spräcklig afrikansk sak och ville veta vad Taggen tyckte.
Det är den typ av frågor som alla män blir nervösa inför. Du vet nämligen aldrig riktigt vad du ska vara. Ponera att tanten onekligen ser tjock ut i kläderna. Vad gör du? Ljuger och blir skoningslös avslöjad så snart hon möter en väninna som berättar sanningen? Eller säger som det är och får sova på soffan i tre veckor?
Taggen tog sats, drog på svaret och försökte förhala i hopp om att få i alla fall en viss vägledning om vad motparten på andra sidan bordet egentligen tyckte.
-Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vi har känt varandra ganska länge och även om han är min chef så upplever jag inte riktigt honom som det, min chef.
Taggen insåg att det där sista på slutet kunde tolkas lite hur som helst men han hade inget annat val än att försöka fiska för att utröna om vart diskussionen skulle ta vägen.
-Det här måste stanna oss emellan men jag vet att han ska sluta.
Taggen studsade till för andra gången. Skulle Straffet sluta. Förbannat. Det betydde att nu skulle han tvingas att träna in ännu en ny chef. En valp som skulle sättas på plats, tränas och fås att bli rumsren. Det senare innebär att han skulle lämna Taggen ifred och snabbt och rappt attestera hans räkningar. Det är en skön konst att träna in en ny chef och det var ett artisteri som Taggen behärskade till fulländning och nu var det tydligen dags igen.
-Du vet att vi är påtänkta, fortsatte Bengtsson
Taggen studsade till för tredje gången. Påtänkta? Påtänkta för vadå?
-Jasså, nej det visste jag inte, fiskade Taggen.
– Jo, alltså jag vet inte hur de tänkt sig men jag vet att du och jag är tänkta att ta över.
Söte jävlar, tänkte Taggen. Hur fan ska jag ta mig ur det här nu då? Chef på en tidning. Aldrig.
av Mikael Winterkvist | jul 17, 2024 | Bluesky, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 2 minuter
På något märkligt sätt såg Johanesson till att de båda hamnade i en taxi. Hon fram och han i baksätet. Veronica Johannesson såg till att inga senvägar togs och att de kördes raka vägen ut till ut till Djurgårdbrunn. Under den relativt korta resan så var det snack om jobbet, pressläggning, krönikör, bilder och annat som var standard.
Det var inte så att Veronica Johannesson bad om råd eller hade några som helst funderingar på nästa nummer. Det var klart och planerat för länge sedan. Johannesson hade järnkoll och i hennes värld låg hon minst två nummer framåt i tiden. Hennes prat var mer av artig karaktär. Informativt snarare än att hon ville veta vad Taggen egentligen tyckte.
Taggen kunde studera hennes yttre lite närmare. Hon hade lite kråksparkar vid ögonen. Inga djupa rynkor utan det var mer en mogen kvinnas ansikte. En vacker, medveten, självsäker kvinna.
Fascinerande kvinna. tänkte Taggen och kom på sig själv att vara en smula inskränkt och fantasilös i sin tankeverksamhet.
Taggens dilemma var komplicerat. Veronica Johannesson var onekligen vacker men han vågade inte ens antyda det med risk för att bli av med huvudet. Det är en smula komplicerat, som medelålders man, att kommentera eller ge komplimanger till det motsatta könet. I alla fall tyckte Taggen det. Det här med jämnställdhet var komplicerat. Taggen visste inte riktigt om det fortfarande gick för sig att ge komplimanger utan att få en stämning för sexuella trakasserier på halsen.
Dessutom var Johannesson chef. Hans chef och det finns onekligen lättare saker att gå iland med än att försöka förföra sin chef. Speciellt om hon hette Veronica Johanesson.
Framme vid krogen fick de snabbt ett bord, varsin meny och sedan försvann kyparen på det sätt som bara kypare kan försvinna på, spårlöst.
– Ta vad du vill. Tidningen bjuder, förkunnade Johannesson utan att ens lyfta blicken ovanför kanten på menyn.
Taggen studerade menyn och kunde konstatera två saker – det fanns inte tunnbrödsrulle och allt var dyrt, mycket dyrt.
– Ja, du … vad skulle man ta då, svarade Taggen och drog på svaret med en förhoppning om att få någon slags assistans från andra sidan bordet.
Kyparen dök med ens upp ungefär som om han stigit rätt upp ur golvet.
– Vad önskas, sa han lika artigt som kyligt.
– Ja, jag ska ha en plankstek, med rubbet på och en stor stark, en Tuborg, svarade Johannesson blixtsnabbt och smällde ihop menyn.
Taggen var räddad. Johannesson hade inte kört med vare sig franska viner eller komplicerade maträtter. En plankstek med tillbehör och en bärs visste han ju i alla fall vad det var.
– Jag kör på samma, sa Taggen och smällde ihop menyn. Dock betydligt varsammare och försiktigare.
Med en kort nick tillkännagav kyparen att han uppfattat beställningen sedan gick han upp i rök igen.
– Kan inte fan beställa de där konstiga maträtterna med namn som du behöver en högskoleexamen i franska för att kunna uttala, skrattade Veronica Johannesson och vände nu sitt intresse mot Taggen.
Herre Gud, vilken fascinerande kvinna tänkte Taggen.
av Mikael Winterkvist | jul 15, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 3 minuter
Larmet på hans iPhone hann först och förkunnade att det var lunchdags sedan plingade det till i hans MacBook med samma meddelande. Dags att synka tiden, tänkte Taggen, reste sig upp, plockade två Vicks Blå ur skrivbordslådan och tog några kliv fram mot spegeln.
Han plockar fram en skjorta, satte på sig en färdigknuten slips och dammade av den gamla skrynkliga kavajen som hängde på en herrbetjänt i ena hörnet av hans kontorsrum. Kläderna kunde han göra något åt men det andra som utgjorde Taggen var en annan fråga.
Det fanns en viss spänning mellan Taggen och Veronica Johannesson. Kollegor, jämngamla, skilda och man, respektive kvinna. På en tidningsredaktion behövdes inte mycket mer. De var också på ett ungefär på samma nivå i den märkliga näringskedja som över tid alltid utvecklas på en arbetsplats, en tidningsredaktionen utgör inget undantag.
Veronica Johannesson var dessutom naturligt vacker. Ett stort, rött hår som tycktes leva sitt eget liv. Ibland gömde hon sina glasögon och det stora hårsvallet, ibland hängde de i ett snöre kring halsen. Ibland var de borta och då var Veronica Johanesson inte god att tas med. Då stannade redaktionen tills glasögonen var återfunna. Hon var i en svårbestämd ålder där bara kråksparkarna vid ögonen avslöjade att hon var något äldre än hennes yttre vittnade om. Det och hennes position på tidningen.
Veronica Johannesson tillhörde de chefer som var tydliga, hårda men som också såg till att inte lyssna på skvaller och skitprat och som aldrig lät något utvecklas till “surdegar”. Hon kunde bli fruktansvärt förbannad och det hade hänt både en och två gånger att Taggen fått förbarma sig över någon stackas sommarvikarie som varit på fel plats vid fel tillfälle. Taggen fick lugna, stilla och förklara att hon lät värre än det var.
Johannessons utbrott var korta, intensiva och hon var aldrig långsint. Gjorde du bort dig fick du en utskällning av vulkankaraktär men sedan var det bra. Hon tog sällan eller aldrig upp det igen – om du skötte dig framöver. Gjorde du inte det däremot så låg du illa till, mycket illa till. Hon var den typ av kvinnlig chef, som om hon hade varit man, så hade hon beskrivits som en god ledare, tydlig, rak och målinriktad. Nu var Veronica Johansson inte man utan kvinna och då var hon en ”bitch”. Längre än så har jämlikheten inte nått, inte ens på en tidningsredaktion.
Veronica Johannesson visste mycket väl vad de äldre journalisterna pysslade med bakom sina nedfällda persienner men de hade gjort sina hundår och de levererade dessutom alltid det de lovat att leverera. De skrev bättre, kunde falla tillbaka på erfarenhet och de utgjorde fundamentet för de flesta tidningarna i koncernen. De var krönikörerna, analytikerna och recensenterna. Därför lämnade hon dem ifred. Dessutom kunde det gamla gardet vara bra att ha nästa gång det var dags att göra en palatsrevolution.
Taggen rättade till sitt tunna hår, insåg det omöjliga, ryckte på axlarna och klev ut på redaktionen. Veronica Johanesson hade sitt kontor på andra sidan och hon hade, i kraft av att vara chef precis som Straffet Bengtsson ett hörnkontor. De kontoren var något större och de hade dubbla fönster ut mot verkligheten. Det som utspelade sig utanför tidningshuset.
Veronica Johannesson satt i telefonen med headset på huvudet. Hon gestikulerade, vinkade in Taggen som öppnade dörren och klev in.
– Se till att få över bilderna. Nu, eller så får du se dig om efter en annan arbetsgivare, snäste Johannesson och la sedan på luren.
– Jävla frilansare, fräste hon innan hon lika snabbt och elegant fyrade av ett leende mot Taggen.
Fascinerande kvinna, tänkte Taggen. Hon klev blixtsnabbt ur “bitch- och chefsrollen” och in i rollen som kvinna. Eller så tolkade Taggen hennes uppträdande. Med Veronica Johansson visste du aldrig riktigt. Hon var chef, en förbannat kompetent sådan och var du chef inom tidningsvärlden och dessutom chef på en tekniktidskrift så är du som kvinna, überkompetent.
– Jag har bokat bord ute på Djurgårdsbrunn, taxin väntar, nu drar vi.
Johannesson hade i en och samma rörelse, fått av sig sitt headset, dragit på sig en mockajacka, bytt skor och greppat handväskan. Hon var redan på väg mot hissen när Taggens hjärna liksom noterat att hon lämnat rummet och att han nu förmodades att följa efter.
Fascinerande kvinna, tänkte Taggen.
av Mikael Winterkvist | jul 12, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 3 minuter
Straffet Bengtsson lämnade Taggens kontor och den här gången utan att smälla igen dörren så hela våningen skakade. Telefonräkningen hade han plockat åt sig utan vidare kommentarer och Taggen räknade med att den skulle han inte få höra något mer om. Möjligen då någon sen natt när spriten runnit till och det var dags att dela historier med varandra.
Han plockade ihop glasen, satte tillbaka flaskan i skrivbordslådan och förberedde sig på att peta ihop sin krönika. Nu hade han ett ämne – faran med att åka utomlands och ta med sig mobiltelefonen. Texten satt där rätt snabbt och han var snart klar med sin text men han tänkte inte skicka iväg den. Inte ännu. Alla rutinerade journalister vet att du inte ska skicka in dina texter till kön för väntande texter. Då ser alla, inklusive dina chefer att du är klar och du riskerar att åka dit på ett jobb till.
Istället vände han sin uppmärksamhet mot sin nya leksak, Apples iPhone.
Han var ute efter ett enkelt program för att “rippa” DVD-filmer och för att få över det han tankat ned till sin telefon. iPhone och iPod Touch fungerar bäst om filmer, video och tv-program konverteras till rätt format, så mycket visste han men han visste inte hur han skulle göra.
Efter att ha plöjt igenom några forum letade han redan på iSquint. Det tog honom 10 minuter att starta den första konverteringen. Programmet var föredömligt enkelt. In med filmen, starta konverteringen – klart.
Han slängde in “måstefilmerna” först – Pulp Fiction och The Big Lebowski. De måste han helt enkelt ha med sig, alltid och överallt. Dialogen i båda filmerna är blixtrande, intelligent och välskriven. Filmer du helt enkelt måste ha med dig.
När filmerna stod där och tuggade så gled han ut i korridoren för att fylla på med kaffe.
– Lunch, Taggen, senare?
Det fanns bara en person på tidningen som pratade i något slags staccato. Korthugget, pang på rödbetan och utan krussiduller. Nyhetschefen Veronica Johannesson, singel efter två skilsmässor och ett antal jobbyten. En publicist ända ut i fingerspetsarna men också en dam med stenhårda nypor. Hade hon varit man så hade hon ansett vara handlingskraftig, beslutmässig och fokuserad. Nu var hon kvinna och då ansågs hon vara en “kärringjävel” så där i största allmänhet.
– Japp, jag kommer förbi kvart i, svarade Taggen och släntrade vidare bort mot kaffeautomaten.
– Bra, kom det från Johannesson som redan vänt sitt intresse mot något annat.
Luncher kollegor emellan var inget ovanligt. Ibland sattes de upp som arbetsluncher trots att det som avhandlats bara var skvaller men ibland var de bara helt vanliga luncher, kollegor emellan så Johanessons fråga var i sig inget konstigt och ingenting som Tagen reagerade något särskilt mycket över, men det skulle han få anledning att göra.
Han hämtade en ny kopp kaffe, oklart vilken i ordningen och återvände till sitt kontorsrum, sin lilla skrubb med väggar av glas.
Krönikan skriven, ny leksak, bråk med Straffet, whiskey med Straffet och nu lunch med Johannesson. Inte så illa pinkat för en förmiddag, tänkte Taggen och startade en ny nedladdning från The Pirate Bay. Iron Man var inte en film han hade för avsikt att köpa. I alla fall inte förrän han hade sett den.
Innan han startade nedladdningen slog han på Tor och så till att dölja sin närvaro på nätet. Sen lutade han sig tillbaka, satte upp fötterna på skrivbordet, satte sin MacBook i knäet och avnjöt ett avsnitt av Fawlty Towers – om en fullständigt galen hotellägare i John Cleese gestalt.
Det skulle hålla honom sysselsatta ram till lunch.
av Mikael Winterkvist | jul 10, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 2 minuter
– Nio tusen kronor, det kan inte stämma. Jag ringde ju knappt någonting, försökte Taggen och insåg nu att han var klart på defensiven.
Summan i sig oroade honom. Nio tusen kronor är en försvarlig summa och just nu rusade tankar genom huvudet på honom. Hur i helvete kunde han ha fått ihop så mycket pengar om det inte var fel?
Straffet Bengtsson insåg att han hade vunnit. Nu hade han två val. Antingen fullfölja och köra över Taggen fullständigt eller så räcka ut handen och ta ett steg tillbaka, bildlikt.
– Hur fan det bli sådana pengar då, liksom lirkade Straffet och med ens insåg Taggen att han inte skulle bli pulveriserad och i alla fall inte ohjälpligt skadad.
Taggen satte sig ned och studerade telefonlistan. Det var samma uppkoppling hela tiden – hans egen operatörs brittiska samarbetspartner och minutkostnaden var fem till tio gånger högre än normalt.
Plötsligt plingade hans iPhone till och med ens, i samma sekund förstod han vad som hade hänt.
– Men förbannat, väste han samtidigt som han tog sig för pannan.
-Jag har låtit telefonen hämta mejl, aktiekurser, väder och fan vet vad och inte tänkt på att jag var utomlands, stönade Taggen och satte sig ned.
– Men hur fan kan det bli nio tusen, undrade Straffet, som också satte sig ned.
– Jag har ju haft telefonjäveln uppsatt hämta en massa information en gång i timmen, svarade Taggen och petade upp höger skrivbordslåda med ena foten, fiskade upp två glas med den andra och sen serverade han sig och Straffet varsin whiskey.
– Är inte det där lite tidigt, försökte Straffet protestera.
– Med en telefonräkning på nio tusen spänn behöver vi minst två, fastslog Taggen, sträckte fram det ena glaset utan ens så mycket som en tillstymmelse till ett leende.
Feta telefonräkningar kräver Johnny Walker. Två Johnny Walker.
– Tja, hur fan ska få en sådan här telefonräkning förbi controllern det vette fan, suckade Straffet och tog emot glaset.
Det är ungefär vid den här tidpunkten. Vid ett sådant här tillfälle som två gamla kämpar, stridskamrater förvandlar en telefonräkning var storlek hade gett varenda en utanför rummet sparken, omedelbart, till en anektdot. Ett minne, ett skämt och något som plockades fram vid nästa firmafest, strax före nästa tequila-race.
– Nio tusen, jag har hämtat vädret i England för nio tusen spänn. Vet du vad det jävligaste med det är, förutom summan, frågade Taggen och tittade Straffet rakt i ögonen utan att blinka.
– Nej, vad, svarade Straffet och tittade tillbaka.
– Det regnade hela jävla tiden.
Skrattet nådde ut till varenda vrå ute på redaktionen. En redaktion vars medlemmar nu såg ut som levande fågelholkar. Precis när de förväntade sig nästa explosion så kommer att dånande skratt. Ett avgrundsdjupt, hjärtligt, bullrande skratt.
