av Mikael Winterkvist | aug 12, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Det blev ett kånkande och ett släpande på vägen hem. Kassar, datorn över ena axeln och så trängseln i tunnelbanan, på bussen och på trottoaren.
Taggen släppte ifrån sig en blytung suck av lättnad då khan kämpat sig in, innanför den egna dörren och stängt den bakom sig.
Äntligen hemma, äntligen “safe” och med en hyggligt imponerande uppsättning mat och dryck inför helgen. Svetten pärlade i pannan på honom och en och annan iskall svettdroppe rullade ned längs ryggraden i glipan mellan skuldror och skjorta.
Taggen rös till, sparkade av sig skorna och styrde stegn mot köket och kylskåpet. Han öppnade dörren och upptäckte två saker – det var tomt och det skulle inte vara något problem att rymma det han handlat.
En tillplattad, utklämd tub med Kalles Kaviar, öppnad i bakändan för att kunna skrapa ut det sista låg och skräpade på en av hyllorna. Några folköl, en halvtom back med Ramlösa, 33 centiliters burkar stod längst ned. Det var i princip hela hans matförråd.
Snyggt och prydligt stuvade han in mat och sprit för tusentals kronor. Hade kylskåpet haft känslor så hade det jublat över att äntligen får göra lite nytta. Lite verklig nytta och få hålla riktig mat och dryck kall. Det var nämligen flera år sedan sist.
Han fortsatte in på det kombinerade kontoret och sovrummet, plockade fram den vita MacBook:en, ställde den på plats och anslöt alla kablar och tryckte på startknappen.
Han satte iPhone i sin vagga, lyssande till hur den externa Time Machine-disken startade och väntade på ljudet från hans MacBook som förkunnade att den skulle starta. Det kom inte.
Ingenting hände mer än att istället för det vackra äpplet så visades ett frågetecken. Taggen blev iskall. Han la handen på datorn för att försöka känna om hårddisken vibrerade och om det fanns något liv i den.
Möjligen kunde han känna vissa vibrationer men det hände ingenting mer än att ett frågetecken visades mitt på skärmen.
Hans liv, hans allt, hans MacBook startade inte. Han tryckte ned startknappen och startade om datorn. Samma resultat. Ett frågetecken sen inget mer.
Hans iPhone var också tyst, inget pip, inget grönt batteri och ingen synkning. Den liksom bara stod där och väntade på att han skulle göra något. Frågan var bara vad.
Han var ingen tekniker men han visste en som var det.
Han slet åt sig sin telefon, petade med darriga fingrar fram telefonnummret och tryckte på dial.
En signal gick fram, två signaler och tre signaler.
– Men helvete människa, svara då, väste Taggen mellan tänderna.
– Ja det är Johan, svarade det äntligen i andra änden.
– Ja, tjenare du, det är Taggen. Har du tid för jag tror att allting har gått åt helvete, startade Taggen.
– Tjenare, jahadu, har du fått restskatt, krockat bilen, fått kicken eller är det bara datorn som har gått sönder, kom den blixtsnabba repliken.
– Datorn har gått sönder, tror jag, suckade Taggen.
– Ok, du körde Leopard va?
– Jajamen.
– Bra och minns jag rätt köpte du en extern hårddisk av oss och drog igång Time Machine?
– Jajamen, det också.
– Men dåså Taggen, känn lugnet. Det här kirrar du på en timme eller kanske lite drygt.
Det var de vackraste ord Taggen hade hört på väldigt väldigt länge.
av Mikael Winterkvist | aug 9, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
När Taggen samlat ihop sig resten han sig och styrde stegen mot fiskdisken.
– Men tjenare, det var inte igår, sa mannan bakom disken.
Taggen tittade upp och kände igen ägaren. Han var räddad. Mitt framför stod honom stod en av huvudstadens fiskorakel. En kunnig man, en guide och en man som alltid lett honom rätt förut och en man som dessutom förstod sig på både mat och kvinnor.
– Men hej, sa Taggen och log.
– Brunett eller blondin, skrattade mannen och slösade ingen tid på småprat.
– Ehh, rödhårig, svarade Taggen och var nära att rodna.
– Åhå, ett rödhuvud. Aha, då gäller det att välja rätt sa mannen och for iväg bakom drapperiet.
– Du behöver det här, sa han när han kom tillbaka med räkor, havskräftor, musslor och grönsaker som låg och simmade i en marinad.
– Sen behöver du det här, fortsatte han och räckte över en lapp med en lista innehållande vin, kött och en del annat.
– Men du, så suveränt.
– Det minsta jag kan göra och du – välkommen tillbaka till livet. Kul att se dig igen och jag hoppas att det jag verkligen får se dig igen, sa mannen med värme i ögonen och i rösten.
Taggen betalade och medan han stod där och väntade på växelpengar så kom han ihåg. Han mindes hur han för flera år sedan kom till just den här disken, ensam, utan sitt kvinnliga sällskap sedan fler år. Han mindes hur han lättat sitt hjärta över en kopp kaffe och hur mannen helt sonika stängt sin disk för att bara prata med honom.
– Du, tack, tack för allt, fick till slut Taggen fram.
Det var ungefär så långt en 47 ålders medelålders man klarade av att sträcka sig i umgänget med en annan man. I orden rymdes ett helt emotionellt universum och minst 45 minuters kvinnligt prat.
– Ingen orsak. Se nu till att sy ihop det här så får vi träffas ofta i framtiden, svarade mannen, gav honom växelpengarna, blinkade och vände sig sedan till nästa kund.
Taggen stod kvar några korta tiondelar men fanns sig rätt snabbt, log och styrde steg mot nästa disk där det inhandlades korv, lufttorkad skinka och sedan vidare mot brödet och resten av alla tillbehör.
I rulltrappan på väg upp mot Systembolaget insåg Taggen att han handlat för en bra bit över 3 000 kronor, utan att blinka. Visst han hade flera kassar med mat men 3 000 spänn var mer än han handlat för på många, många år.
Vinet och den övriga spriten gjorde att totalnotan landade på över 4 000 kronor.
Det var hon värd.
av Mikael Winterkvist | aug 7, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Taggen samlade snabbt ihop sina prylar, packade ned MacBook:en, telefonen och raffsade snabbt ihop en del papper som han trodde att han behövde ha med sig.
Han ringde en taxi i hissen på väg ned till gatuplanet. Han nickade till vakten och inväntade sedan taxin utanför det stora tidningshuset. Då det fanns en taxistation alldeles i närheten svängde det snabbt upp en bil.
– Saluhallarna, sa Taggen och landade i baksätet.
Det var enda möjligheten. Saluhallarna och sedan under vägledning av någon slags gourmeciceron så skulle han få ihop mat och dryck för en helg ute i skärgården.
Redan i rulltrappan ned i saluhallen slog en hel världs kryddor och dofter emot honom blandat med en slags kyla som spreds sig från alla de kyldiskarna där nere.
Med ens slog också en massa minnen emot Taggen. Minnen från förr då han hade någon att dela tillvaron med. Någon att dela havskräftor, vitt vin, marinederade vitlöksklyftor och andra delikatesser med. Någon att dela smaker, dofter och jämföra med. Hallon, smultron och jordubbar. Recept, experiment och chansningar som att blanda hackad ättiksgurka med räkor, krossade pistagenötter och kayennepeppar. En saknad spred sig genom hela kroppen på honom. Ett slags känslominne från förr som träffade honom mitt i bröstkorgen.
Det var ingen lång rulltrappa men på dessa korta sekunder gick det plötsligt upp för Taggen hur ensam han varit de senaste åren. Ensam, isolerad och hur han fyllt tomheten med mässor, resor och jobb.
Flygplatser, tågstationer, tunnelbanor hade blivit hans terapi, eller kanske snarare hans flyktväg. Bort från ensamheten, isoleringen och insikten av att han hade misslyckats. Hans förhållande hade kraschat, skilsmässa, delning av hemmet. Ett misslyckande.
Taggen trodde inte på lyckliga skilsmässor. Det fanns inga lyckliga uppbrott, avbrott och stopp. Det var förstklassigt självbedrägeri som bara intelligenta människor kan lyckas med.
Han satte sig ned vid en barstol med tillhörande bord. Luften hade gått ur honom och hade han inte vetat bättre så hade han trott att han nu var på väg att gråta. Vuxna män gråter inte. De hulkar inte ens och de låter inte ögonen fyllas av tårar. Vuxna män biter ihop. Går vidare, jobbar, flyr och reser sig till slut.
De sopar ihop resterna, anpassar sig och fyller tomrummet med något annat. Taggen hade fyllt det med jobb och tekniska prylar.
Där, mitt i en saluhall så insåg Taggen att han inte bara misslyckats med sitt förhållande. Han var också en patetisk nolla som försökt köpa sig lycka och tillråga på allt hade han inte ens betalat själv. Han hade sett till att tidningen hade betalat hans prylar.
På sätt och vis rättvist eftersom det förmodligen var tidningen som knäckt han äktenskap. Han hade jobbat för mycket, för länge och levt i sin egen värld. Hon hade försökt prata med honom men det hon sa var ju inte viktigt. Han levde sitt liv, med sitt fokus och i hans värld var han viktigare än henne.
En dag då han kom hem var huset tomt. På köksbordet låg ett brev från henne till honom med allt det hon hade sagt men som han inte hade lyssnat på. Nu fanns det på ett papper, svart på vitt och äketnskapet var över.
Allt det där rusade genom huvudet på Taggen. Mitt i eftermiddagsrusningen gick det upp för honom var det hade gått snett och varför.
– Men för fan Taggen, är det läge att leka amatörpsykolog nu, frågade han sig själv utan att få något vettigt svar.
Han satt kvar ett tag. Sög in ny luft, vädrade lungorna och lyckades till slut vädra ut det svarta, det negativa och hitta tillbaka till någon slags balans.
Mat för helgen var det som gällde nu. Inte självömkan.
av Mikael Winterkvist | aug 5, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Taggen kom på sig själv att sitta och dragdrömma. Ungefär som en tonåring så gick hans hjärna ned i ett slags märklig dvala där tankarna bara vandrade iväg. De levde sitt eget liv och flera gånger kom han på sig själv att bara sitta och stirra rätt ut i tomma intet.
– Men för helvet Taggen, skärp dig, sa han till sig själv då Mail plingade till och sa åt honom att han hade nya brev.
I högen av läsarbrev, spam och internrapporter låg en inbjudan.
Vad gör du i midsommar?, var rubriken och han öppnade brevet.
“Kan vi inte smita från stan, bara du och jag?
Båten går från Nybroplan klockan 10.00 – visst ska du med?
Veronica”
Plötsligt insåg Taggen att den svenska hjärncellsdödaren nummer ett var i antågande – svensk midsommar.
På den tiden han var gift så var det detsamma som spöregn, mygg, nubbe och så de tillhörande familjegrälen. Det var alltid något par som kom till festen med saker outredda och efter tillräckligt många supar och öl så tyckte paret att det var dags att rensa luften sådär in på småtimmarna.
Taggen brukade förr eller senare hamna i en trappa med en rödgråten kvinnlig sak som hade mascaran rinnande nedför ansiktet. Han försökte i flera år undvika trappor men det slutade alltid på samma sätt. Han i en tröstande roll och så ena halvan av det bråkande paret, i en gråtande roll.
Efter några år insåg Taggen att han inte förmodades att säga så mycket. Det räckte med att nicka sådär hyggligt medlidande lite då och då – då det blev tyst så körde allting igång igen.
Allt det där var bisaker nu. Nu handladet det om den kommande helgen och en inbjudan som han inte blev klok på. “Smita från stan”, “bara du och jag”. Taggen granskade orden, läste dem gång på gång liksom bara för att övertyga sig själv om att det var det som stod i mejlet.
Till slut insåg han att det faktiskt innehöll en del frågor och han förmodades svara.
– Jaha, och hur fan svarar man på sådant här, sa Taggen högt och drabbades en en mer svårartad skrivkramp än vanligt.
Det vara bara att inse att han varit borta från marknaden för länge. Han hade glömt hur det var du förmodades göra eller vilka regler som gällde. Frågan var om samma regler gällde nu som då han var ute på marknaden. Han var osäker och kom till slut fram till att fyra år efter skilsmässan och efter ett tiotal år i ett förhållande hade han glömt allt om hur du kommunicerade med det motsatta könet och hur du förmodades framställa dig själv som mer intressant än du i själva verket var. Han kom inte ihåg.
I brevet fanns tydliga reseanvisningar, tider, vad han skulle ha med sig så den biten var glasklar. Mat, dricka och varma kläder. Det gick att ordna på vägen hem men resten. den där samvarobiten och det där med “bara du och jag”. Taggen fick en klump i magen, besvarade brevet och sjönk in i sina tankar igen.
Blicken vandrade runt inne på det lilla kontoret, vandrade ut bland kuberna och hittade sitt mål. Ett stort rött brurigt hårsvall som stod med ryggen åt honom och som lyfte något ur ena kavajfickan, kollade något och vände sig sedan om, gjorde tummen upp, log och sen lämnade Taggen åt sitt öde.
Fascinerande kvinna, tänkte Taggen. Hon hade e-posten kopplad till sin telefon fast hon var inne på redaktionen. Effektivt – kolla e-posten var du än är utan att behöva flytta dig till den egna kontorsstolen.
Sen kom eftertankens kranka blekhet över honom. Han och hon, ute någonstanns i skärgården, en helg tillsammans.
Blotta tanken gjorde Taggen skräckslagen.
av Mikael Winterkvist | aug 2, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
En tidningsredaktion som mullrar igång och där alla medarbetare drar åt samma håll är en mäktig syn. En massa kreativa människor som släpper loss bildar en sorts levande organism där inte ens de mest cyniska och mest livströtta reportrarna orkar hålla emot.
För en stund, ett par timmar lever de upp och känner nyhetspulsen. Den där pirrade känslan som de kände som unga, nybakade journalister.
Taggen satte sig inne på sitt kontor men insåg snart att det inte var någon idé att stänga dörren. En strid flod av medarbetare kom in, visade det de hade gjort, diskuterade, ställde frågor och försvann sedan ut bland kuberna igen. Puls, adrenalin, yrkesstolthet och arbetsglädje. Taggen kom med en ens ihåg varför han en gång blev journalist och vad det var som drev honom under alla de där första, tunga åren.
Det var stunder som denna. Stunder då du jobbade med andra och drev på och blev pådriven. Det var stunder då en hel redaktion samlades bakom en enda fältherre – i det här fallet en kvinna. Med rosiga kinder, papper i handen, glasögonen i pannan och burrigt hår stod hon där – tidningens svar på General Patton – Veronica Johannesson.
Taggen satt ett tag och bara betraktade henne. Hon delade ut jobb, tittade på loggor, banners, gav rappa svar och skickade hela tiden medarbetare åt olika håll.
För en stund stannade hon upp. Tittade sig omkring, mötte Taggens blick och fyrade av ett leende som hade kunnat sänka vilken hollywoodstjärna som helst.
Herre jävlar, vilken kvinna, tänkte Taggen och föll tyngre än ett ton gråsten.
Just där, just i detta ögonblick, klockan 11.47 föll Taggens tillvaro samman. Nu hjälpte inte alla hans digitala säkerhetsåtgärder, program och leksaker. Just där, klockan 11.47 så insåg Taggen att han var förlorad. Ohjälpligt, oåterkalleligt förlorad.
Fyra år efter en slitsam separation och en riktigt smutsig skilsmässa vaknade något inom honom. Han fick plötsligt kontakt med något som han stoppat undan, gömt och försökt förtränga. Något som han bedövat med arbete, sprit och elektroniska leksaker.
Då Taggens studier inskränkte sig till lite ekonomi, lite juridik och sedan livets hårda skola så kunde han inte riktigt klä upptäckten vare sig med ord eller göra en särskilt logisk analys. Det hade förmodligen inte spelat någon större roll heller. När du faller, så faller du. Då fungerar inte ens den mest logiska, välutbildade och mest välformulerade. Då faller du.
Du rasar ned i en slags känslomässig brunn eller pool fylld av intryck, känslor och magsug som du inte kan kontrollera. Du blir fånig, tänker fånigt och uppträder fånigt så snart föremålet kommer i närheten.
Mentalt handlar det en en härdsmälta. Ett sammanbrott och just nu, just nu klockan 11.47 så brann Taggens sista säkringar. Johannessons sista leende träffade honom rätt i magen och den sista muren rämnade.
– Herre jävlar, vilken kvinna, tänkte Taggen och insåg med ens att han dessutom tänkt högt.
Han tittade snabbt omkring sig och lugnades av att hans lilla kontorsrum var tomt. Han reste sig och upptäckte till sin förvåning att benen faktiskt inte riktigt bar. Han gungade till, hittade balansen.
– Men vad i helvete, utbrast Taggen högt och letade febrilt efter en alternativ förklaring men misslyckades.
Han tittade ut över kontorslandskapet igen, hittade föremålet, kunde inte se sig mätt och sen fick han ett nytt leende och en blinkning.
Han var förlorad.
av Mikael Winterkvist | jul 31, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Nytt kaffe och sedan skred Taggen till verket. Han hade läst en del andra krönikor och för en gångs skull kände han sig inspirerad.
Lagförslaget handlade om avlyssning och om det klubbades igenom i Riksdagen så skulle FRA, Försvarets Radioanstalt, få mycket långtgående rättigheter att avlyssna och samla in SMS, e-post och annan Internettrafik. Som vanligt försvarades idiotin med jakten på terrorister. Ett standardargument numera som dessutom automatiskt bäddade för “guilt by association”. Enkelt uttryckt – alla kritiker stödde terrorister. Alla invändningar kunde avfärdas med att om lagen inte röstades igenom så skulle terrorister få härja fritt.
Taggen skrev snabbt ned en del huvudpunkter och huvudargument. Sorterade, stuvade om och levererade sedan en krönika som inte bara osade svavel – det var en av hans bättre på länge.
Han siktade in sig på ett argument som en hel del hade missat – effektiviteten. Ska enskilda medborgare övervakas, ska FRA få så här långtgående möjligheter så ska ju metoden vara effektiv. Det är den inte och Taggen hittade ganska snart en del statistik och undersökningar som tvärtom visade på att arbetsinsatsen när det kommer till analys och genomgång av det enorma material som samlas in är klent, för att inte säga magert.
Taggen siktade också in sig på de hycklande borgerliga politiker som var emot förslaget men som fogat sig under partipiskan. Han fyllde på med funderingar om inte personval i det sammanhanget helt enkelt skulle skrotas. Vad är det för vits med personval om den som väljs ändå inte företräder sina väljare utan följer partiernas vilja?
Slutligen så ifrågasatte Taggen hur Socialdemokraterna som först tog fram fram förslaget, efter att ha utrett det och nu var emot det.
Han lutade sig tillbaka, läste krönikan en gång till och valde sedan att skriva ut den för en sista koll.
När han var nöjd bröt han mot sina rutiner och skickade den till foldern för färdiga artiklar på tidningens nätverk.
Han gled iväg mot kaffeatomaten för att fylla på förrådet när Straffet ropade på honom. Bengtsson stod i sin dörr med en lunta papper i sin hand.
– Fan, Taggen, det här är ju lysande, sa Straffet utan att titta upp.
– Din krönika, den är bra, förtydligade Straffet när han såg Taggens frågande blick.
– Veronica, ropade Bengtsson rakt ut över kontorslandskapet.
Veronica Johanessons burriga huvud dök upp någonstanns därute mellan kuberna.
– Vad är det?, frågade hon.
– Kom hit, jag tror det är dags att fläska på en del på hemsidan, svarade Bengtsson och vände in på sitt kontor igen och vinkade med sig Taggen.
Johannesson anslöt och tillsammans beslöts att tidningen skulle köra en kampanj på hemsidan runt Taggens krönika.
Fler artiklar bokades snabbt upp.
. Journalisterna källskydd, skyddad i grundlagen var hotad. Intervju och snack med journalistförbundets ordförande.
. Banksekretessen var i fara liksom klientskyddet för advokater. Intervju med Advokatsamfundets ordförande.
Sen gjordes en lista upp med namnet på alla de politiker som redan uttalat sig och som var emot lagförslaget men som ändå skulle rösta ja. Fem snabba frågor sattes ihop och sedan lades deras e-postadresser ut som en indirekt uppmaning att skriva till de folkvalda och frågasätta deras agerande.
De kritiska remiss-svaren listades också upp för att hemsidesbesökaren snabbt och enkelt skulle få klart för sig att det var tunga instanser som sagt nej.
Säpo
Justitiekanslern
Justitiedepartementet
Lagrådet
Slutligen bokades en artikel med en grundlagsexpert upp tillsammans med en intervju med ytterligare artiklar och intrervjuer med politiska analytiker. Poängen var att ifrågasätta tilltron till hela det politiska systemet.
– Vi kör det på en egen sajt med Taggens krönika i centrum, sa Veronica Johannesson efter att ha gått igenom och sammanställt planerna.
– Ja. för fan, så gör och nu kör vi, replikerade Bengtsson, entusiastiskt.
Trion skiljdes åt och helt plötsligt sjöd hela redaktionen av jobb.
Det tunga journalistiska maskineriet rullade igång.
