av Mikael Winterkvist | aug 5, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 3 minuter
Taggen kom på sig själv att sitta och dragdrömma. Ungefär som en tonåring så gick hans hjärna ned i ett slags märklig dvala där tankarna bara vandrade iväg. De levde sitt eget liv och flera gånger kom han på sig själv att bara sitta och stirra rätt ut i tomma intet.
– Men för helvet Taggen, skärp dig, sa han till sig själv då Mail plingade till och sa åt honom att han hade nya brev.
I högen av läsarbrev, spam och internrapporter låg en inbjudan.
Vad gör du i midsommar?, var rubriken och han öppnade brevet.
“Kan vi inte smita från stan, bara du och jag?
Båten går från Nybroplan klockan 10.00 – visst ska du med?
Veronica”
Plötsligt insåg Taggen att den svenska hjärncellsdödaren nummer ett var i antågande – svensk midsommar.
På den tiden han var gift så var det detsamma som spöregn, mygg, nubbe och så de tillhörande familjegrälen. Det var alltid något par som kom till festen med saker outredda och efter tillräckligt många supar och öl så tyckte paret att det var dags att rensa luften sådär in på småtimmarna.
Taggen brukade förr eller senare hamna i en trappa med en rödgråten kvinnlig sak som hade mascaran rinnande nedför ansiktet. Han försökte i flera år undvika trappor men det slutade alltid på samma sätt. Han i en tröstande roll och så ena halvan av det bråkande paret, i en gråtande roll.
Efter några år insåg Taggen att han inte förmodades att säga så mycket. Det räckte med att nicka sådär hyggligt medlidande lite då och då – då det blev tyst så körde allting igång igen.
Allt det där var bisaker nu. Nu handladet det om den kommande helgen och en inbjudan som han inte blev klok på. “Smita från stan”, “bara du och jag”. Taggen granskade orden, läste dem gång på gång liksom bara för att övertyga sig själv om att det var det som stod i mejlet.
Till slut insåg han att det faktiskt innehöll en del frågor och han förmodades svara.
– Jaha, och hur fan svarar man på sådant här, sa Taggen högt och drabbades en en mer svårartad skrivkramp än vanligt.
Det vara bara att inse att han varit borta från marknaden för länge. Han hade glömt hur det var du förmodades göra eller vilka regler som gällde. Frågan var om samma regler gällde nu som då han var ute på marknaden. Han var osäker och kom till slut fram till att fyra år efter skilsmässan och efter ett tiotal år i ett förhållande hade han glömt allt om hur du kommunicerade med det motsatta könet och hur du förmodades framställa dig själv som mer intressant än du i själva verket var. Han kom inte ihåg.
I brevet fanns tydliga reseanvisningar, tider, vad han skulle ha med sig så den biten var glasklar. Mat, dricka och varma kläder. Det gick att ordna på vägen hem men resten. den där samvarobiten och det där med “bara du och jag”. Taggen fick en klump i magen, besvarade brevet och sjönk in i sina tankar igen.
Blicken vandrade runt inne på det lilla kontoret, vandrade ut bland kuberna och hittade sitt mål. Ett stort rött brurigt hårsvall som stod med ryggen åt honom och som lyfte något ur ena kavajfickan, kollade något och vände sig sedan om, gjorde tummen upp, log och sen lämnade Taggen åt sitt öde.
Fascinerande kvinna, tänkte Taggen. Hon hade e-posten kopplad till sin telefon fast hon var inne på redaktionen. Effektivt – kolla e-posten var du än är utan att behöva flytta dig till den egna kontorsstolen.
Sen kom eftertankens kranka blekhet över honom. Han och hon, ute någonstanns i skärgården, en helg tillsammans.
Blotta tanken gjorde Taggen skräckslagen.
av Mikael Winterkvist | aug 2, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 3 minuter
En tidningsredaktion som mullrar igång och där alla medarbetare drar åt samma håll är en mäktig syn. En massa kreativa människor som släpper loss bildar en sorts levande organism där inte ens de mest cyniska och mest livströtta reportrarna orkar hålla emot.
För en stund, ett par timmar lever de upp och känner nyhetspulsen. Den där pirrade känslan som de kände som unga, nybakade journalister.
Taggen satte sig inne på sitt kontor men insåg snart att det inte var någon idé att stänga dörren. En strid flod av medarbetare kom in, visade det de hade gjort, diskuterade, ställde frågor och försvann sedan ut bland kuberna igen. Puls, adrenalin, yrkesstolthet och arbetsglädje. Taggen kom med en ens ihåg varför han en gång blev journalist och vad det var som drev honom under alla de där första, tunga åren.
Det var stunder som denna. Stunder då du jobbade med andra och drev på och blev pådriven. Det var stunder då en hel redaktion samlades bakom en enda fältherre – i det här fallet en kvinna. Med rosiga kinder, papper i handen, glasögonen i pannan och burrigt hår stod hon där – tidningens svar på General Patton – Veronica Johannesson.
Taggen satt ett tag och bara betraktade henne. Hon delade ut jobb, tittade på loggor, banners, gav rappa svar och skickade hela tiden medarbetare åt olika håll.
För en stund stannade hon upp. Tittade sig omkring, mötte Taggens blick och fyrade av ett leende som hade kunnat sänka vilken hollywoodstjärna som helst.
Herre jävlar, vilken kvinna, tänkte Taggen och föll tyngre än ett ton gråsten.
Just där, just i detta ögonblick, klockan 11.47 föll Taggens tillvaro samman. Nu hjälpte inte alla hans digitala säkerhetsåtgärder, program och leksaker. Just där, klockan 11.47 så insåg Taggen att han var förlorad. Ohjälpligt, oåterkalleligt förlorad.
Fyra år efter en slitsam separation och en riktigt smutsig skilsmässa vaknade något inom honom. Han fick plötsligt kontakt med något som han stoppat undan, gömt och försökt förtränga. Något som han bedövat med arbete, sprit och elektroniska leksaker.
Då Taggens studier inskränkte sig till lite ekonomi, lite juridik och sedan livets hårda skola så kunde han inte riktigt klä upptäckten vare sig med ord eller göra en särskilt logisk analys. Det hade förmodligen inte spelat någon större roll heller. När du faller, så faller du. Då fungerar inte ens den mest logiska, välutbildade och mest välformulerade. Då faller du.
Du rasar ned i en slags känslomässig brunn eller pool fylld av intryck, känslor och magsug som du inte kan kontrollera. Du blir fånig, tänker fånigt och uppträder fånigt så snart föremålet kommer i närheten.
Mentalt handlar det en en härdsmälta. Ett sammanbrott och just nu, just nu klockan 11.47 så brann Taggens sista säkringar. Johannessons sista leende träffade honom rätt i magen och den sista muren rämnade.
– Herre jävlar, vilken kvinna, tänkte Taggen och insåg med ens att han dessutom tänkt högt.
Han tittade snabbt omkring sig och lugnades av att hans lilla kontorsrum var tomt. Han reste sig och upptäckte till sin förvåning att benen faktiskt inte riktigt bar. Han gungade till, hittade balansen.
– Men vad i helvete, utbrast Taggen högt och letade febrilt efter en alternativ förklaring men misslyckades.
Han tittade ut över kontorslandskapet igen, hittade föremålet, kunde inte se sig mätt och sen fick han ett nytt leende och en blinkning.
Han var förlorad.
av Mikael Winterkvist | jul 31, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 3 minuter
Nytt kaffe och sedan skred Taggen till verket. Han hade läst en del andra krönikor och för en gångs skull kände han sig inspirerad.
Lagförslaget handlade om avlyssning och om det klubbades igenom i Riksdagen så skulle FRA, Försvarets Radioanstalt, få mycket långtgående rättigheter att avlyssna och samla in SMS, e-post och annan Internettrafik. Som vanligt försvarades idiotin med jakten på terrorister. Ett standardargument numera som dessutom automatiskt bäddade för “guilt by association”. Enkelt uttryckt – alla kritiker stödde terrorister. Alla invändningar kunde avfärdas med att om lagen inte röstades igenom så skulle terrorister få härja fritt.
Taggen skrev snabbt ned en del huvudpunkter och huvudargument. Sorterade, stuvade om och levererade sedan en krönika som inte bara osade svavel – det var en av hans bättre på länge.
Han siktade in sig på ett argument som en hel del hade missat – effektiviteten. Ska enskilda medborgare övervakas, ska FRA få så här långtgående möjligheter så ska ju metoden vara effektiv. Det är den inte och Taggen hittade ganska snart en del statistik och undersökningar som tvärtom visade på att arbetsinsatsen när det kommer till analys och genomgång av det enorma material som samlas in är klent, för att inte säga magert.
Taggen siktade också in sig på de hycklande borgerliga politiker som var emot förslaget men som fogat sig under partipiskan. Han fyllde på med funderingar om inte personval i det sammanhanget helt enkelt skulle skrotas. Vad är det för vits med personval om den som väljs ändå inte företräder sina väljare utan följer partiernas vilja?
Slutligen så ifrågasatte Taggen hur Socialdemokraterna som först tog fram fram förslaget, efter att ha utrett det och nu var emot det.
Han lutade sig tillbaka, läste krönikan en gång till och valde sedan att skriva ut den för en sista koll.
När han var nöjd bröt han mot sina rutiner och skickade den till foldern för färdiga artiklar på tidningens nätverk.
Han gled iväg mot kaffeatomaten för att fylla på förrådet när Straffet ropade på honom. Bengtsson stod i sin dörr med en lunta papper i sin hand.
– Fan, Taggen, det här är ju lysande, sa Straffet utan att titta upp.
– Din krönika, den är bra, förtydligade Straffet när han såg Taggens frågande blick.
– Veronica, ropade Bengtsson rakt ut över kontorslandskapet.
Veronica Johanessons burriga huvud dök upp någonstanns därute mellan kuberna.
– Vad är det?, frågade hon.
– Kom hit, jag tror det är dags att fläska på en del på hemsidan, svarade Bengtsson och vände in på sitt kontor igen och vinkade med sig Taggen.
Johannesson anslöt och tillsammans beslöts att tidningen skulle köra en kampanj på hemsidan runt Taggens krönika.
Fler artiklar bokades snabbt upp.
. Journalisterna källskydd, skyddad i grundlagen var hotad. Intervju och snack med journalistförbundets ordförande.
. Banksekretessen var i fara liksom klientskyddet för advokater. Intervju med Advokatsamfundets ordförande.
Sen gjordes en lista upp med namnet på alla de politiker som redan uttalat sig och som var emot lagförslaget men som ändå skulle rösta ja. Fem snabba frågor sattes ihop och sedan lades deras e-postadresser ut som en indirekt uppmaning att skriva till de folkvalda och frågasätta deras agerande.
De kritiska remiss-svaren listades också upp för att hemsidesbesökaren snabbt och enkelt skulle få klart för sig att det var tunga instanser som sagt nej.
Säpo
Justitiekanslern
Justitiedepartementet
Lagrådet
Slutligen bokades en artikel med en grundlagsexpert upp tillsammans med en intervju med ytterligare artiklar och intrervjuer med politiska analytiker. Poängen var att ifrågasätta tilltron till hela det politiska systemet.
– Vi kör det på en egen sajt med Taggens krönika i centrum, sa Veronica Johannesson efter att ha gått igenom och sammanställt planerna.
– Ja. för fan, så gör och nu kör vi, replikerade Bengtsson, entusiastiskt.
Trion skiljdes åt och helt plötsligt sjöd hela redaktionen av jobb.
Det tunga journalistiska maskineriet rullade igång.
av Mikael Winterkvist | jul 29, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 4 minuter
Han vaknade till med ett ryck och var på vippen att rasa i golvet när han höll på att ramla ur kontorstolen. Förbannat, han hade somnat i stolen – igen. Mer än lovligt stel reste han sig, sakta, rätade ut ryggen, rullade med nacken för att bryta loss stela leder.
Klockan på iMac:en visade på strax efter tre. Alldeles för sent för att vakna i en kontorsstol men alldeles för tidigt för att kunna somna om. Han styrde i alla fall stegen mot sovrummet, klädde av sig på vägen och rasade ned i sängen. Han sov nära nog innan han träffade kudden.
Väckarklockan brölade till och Taggen inledde morgonens prickskytte. Tyvärr hade han gått med han klädde av och klätt av sig vilket innebar att han hade ovanligt lite ammunition. I princip bara sin strumpor och de räckte inte långt mot den stora väckarklockan i mässing. Taggen hatade väckarklockor och hade gjort av med ett ansenligt antal under årens lopp. För det mesta slog han sönder dem – alla utom den här stora saken i mässing som åkt i golvet, landat i hallen och sparkats in under sängen. Den var väckarklockornas kackerlacka. Taggen var övertygad om att efter atombomskriget så var det första som skulle höras i ruinerna den stora förbannade väckarklockan.
Strumporna studsade av klockan utan synbar påverkan. Taggen hade medvetet placerat klockan en bit från sängen. Så långt bort att han inte nådde den vare sig med händerna eller med fötterna. Han var tvungen att ställa sig upp eller ta till tyngre artilleri. Utan att tänka sig för skickade han iväg kudden. Precis när han skickat ivägen den insåg Taggen sitt misstag. Han skulle tysta klockan men tvingas försöka somna om utan kudde.
– Skitklocka, väste Taggen och rullade benen över sängkanten.
Han blev sittande en stund. Gnuggade sömnen ur ögonen, reste sig upp och inledde den manliga morgonritualen som experterna fortfarande tvistar om innebörden av. Först kolla att “paketet” satt på plats på framsidan och sedan klia sig därbak, en brakskit på det och sen var Taggen klar att möta dagen.
För några år sedan hade Taggen haft en helkroppsspegel i badrummet. Den åkte ned efter en morgon då Taggen höll på att få en smärre hjärtinfarkt innan han insåg att den fule gubben, den feta saken i spegeln var han själv. Numera satt en liten rakspegel i badrummet – inget mer.
Taggen borstade tänderna, ruffsade till håret, sparkade upp toalettlocket med ena foten och satte sig ned. Det var inte särskilt macho att sitta ned oavsett om du skulle göra det lilla eller det stora och Taggen hade läst något att medelålders män inte satt ned på muggen om de inte måste. Taggen satt ned i alla fall. Han var trött.
Han slet till sig och läste innehållsförteckningen på tvättmedelspaktet. Hjärnan var ännu inte engagerad och orden fastnade inte. I annat fall skulle Taggen varit expert på innehållet i tvättmedel. Han läste ofta innehållsförteckningen nämligen.
Han tog bakspår på sina kläder och plockade fram en ny tröja ur garderoben. Seagates lotoyp satt vid ena bröstet. Ännu en av Taggens alla reklamtröjor och “mutor” som han samlat på sig under åren.
Kaffepannan var tom, inte ens några sista droppar gick att få ut. Förbannat tänkte Taggen och plockade ihop resten av kläderna han skulle ha på sig. Stoppade ned MacBook:en i väskan, stoppade in iPhone i innerfickan. 7-Eleven fick bli räddningen som så många mornar tidigare.
Han drog jackan tätare om kroppen, fällde upp kragen, pluggade in hörlurarna, stängde ute omvärlden och lät sig omfamnas av “The Boss”.
På vägen till tunnelbanestationen slank in på snabbköpet och köpte en kaffe med någon slags fransk bulle vars namn han aldrig ens skulle våga ge sig på att uttala.
Förseningar igen och inte en ledig sittplats på perrongen. ”Same shit, different day”, tänkte Taggen och hängde mot en automat med choklad och annat onyttigt.
“This is my hometown” förkunnade “The Boss” men Taggen var lite osäker på om han kunde hålla med om det. Stockholm var liksom aldrig hans stad. Det var en multinationell stad som tidvis lånades ut till andra. Folk från när och fjärran gjorde staden till sin. Hötorget med all sin handel, Drottninggatan där det alltid var rea och ett pulserande city som inte tycktes sova, aldrig riktigt. På något sätt var en rätt skön röra med influenser, kryddor och infall från hela världen. När svensken blivit för bekväm för att kliva upp i svinottan för att köpa grönsaker och åka till torget så togs den kommersjen snabbt över av inflyttade, nya svenskar. Staden hölls vid liv tack vare nya medborgare som kom både utanför landets och innanför landets gränser. Inflyttade.
Studenter som skulle plugga några år men som sedan blev kvar. Några åkte hem med en examen i bagaget, andra kom till stan för att hitta ett jobb och starta en karriär. Stockholm bytte skepnad lika snabbt och överraskande och det var en otrogen stad. En stad du inte kunde lita på och där ingenting kunde sägas vara riktigt stabilt – förutom färjorna, busschaufförernas ironiska humor och förseningar i tunnelbanan.
Till sist kom tåget – i nivå med ett Nils Loefgren solo. Taggen gled in i vagnen, hittade en ledig plats, satte sig ned och gled in i musiken igen.
Han upptäckte att han var ovanligt tidigt på jobbet men insåg snabbt att han bara var lite mindre försenad än de övriga. På vägen mot sitt rum öppnade Straffet sin dörr ropade på Taggen.
– Du kan du göra något riktigt jävla svavelosande av det här till hemsidan. Fläska på utav helvete för nu har våra folkvalda fått spader igen.
Straffet räckte över en statlig utredning och just nu kände Taggen att han gjorde skäl för namnet – Straffet.
Utredningen handlade om huruvida FRA skulle få eller inte skulle få avlyssna svenska medborgare. Alltså inte bara via telefon utan rubbet, SMS, Internet, epost – allt.
Taggen hade ingen avsikt att sitta och plåga sig igenom hela utredningen. Han tänkte ta en “crash course” via Internet. Sopa i sig det viktigaste, låna argument och sen dundra ihop något svavelosande.
av Mikael Winterkvist | jul 26, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 2 minuter
Han slösurfade runt, kollade in ryktes-sajterna där spekulationerna var i full gång. Det var som vanligt inför en av Apples större keynote med andra ord.
Översteprästens framträdande låg mindre än en vecka bort och hela nätet surrade runt vad Steve Jobs (high priest) skulle visa upp den här gången. Det mesta cirklade runt iPhone och den förmodade 3G-version som skulle komma.
Taggen slog nummret till sin lokala leverantör.
– Tjena, Taggen här, sa han när luren lyftes och det svarades i andra änden.
Han var kändis hos den lokala Apple-återförsäljaren sedan länge. En stammis som behandlades särskilt väl. Det är du om du är journalist, skriver om Mac och köper Mac-pylar för en normal årslön, varje år.
Efter lite rundsnack om livet, Apples förträfflighet i största allmänhet fick Taggen i alla fall fram att även återförsäljarna förväntade sig en ny modell och att den skulle släppas i Sverige ganska snart. Det jäste nämligen i leden och det fanns ett ganska utbrett missnöje i att hela Skandinavien som ännu, ett drygt år efter lanseringen inte hade fått iPhone.
Taggen beställde den största modellen, oavsett pris och trots att han inte visste vad den skulle innehålla.
– Jag hör av mig om eventuell färg, la han till och sen avslutades samtalet.
Taggen surfade vidare när det plingade till. Det var Mail som förkunnande att det fanns ny e-post.
Ett av dem var en inbjudan från Veronica Johannesson. Lunch på tisdag. Han accepterade.
Inbjudan landade snyggt och prydligt i iCal under viktigt. Han tryckte på synkroniseringsknappen i iTunes så att mötet också lades över i hans iPhone.
Taggen samlade in en del lösa uppgifter, rykten och länkar till en kommande krönika. Han samlade ihop allting i Notes så att han visste vad han hade allting. Notes var hans slasktratt. Han körde in allting i programmet. Sen sorterade han, filtrerade, slängde och la till. Via Notes hamnade allting till slut i Things. Det program han använde för att skapa listor på det han skulle göra.
Taggen var lätt arbetskygg och hans tillvaro såg kaotisk ut från utsidan men han var i själva verket väldigt välorganiserad och hans krönikor hade mer substans än de kanske gav intryck av. Dessutom låg han ofta ett par steg före. Han hade alltid 2-3 krönikor på gång men de låg aldrig i tidningens datorsystem. Inte förrän de var klara.
En god journalists första grundregel är – berätta aldrig mer än du måste för din chef och berätta aldrig om en kommande artikel innan den är klar.
Till slut plockade han åt sig fjärrkontrollen, lutade sig tillbaka i kontorsstolen och började botanisera bland Apples filmtrailers.
Ganska snart insåg han att han inte alls tittade på film. Tankarna vandrade iväg åt samma håll hela tiden. Till en rödhårig, intensiv dam vid namn Veronica Johannesson.
av Mikael Winterkvist | jul 24, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 2 minuter
Resan hemåt gick på rutin och ryggmärg. Taggen kröp in i sitt eget elektroniska skal. Letade reda på en sittplats, slog sig ned och plockade fram sin iPhone.
På med den nya versionen av filmen 21med Kevin Spacey och sen räknade han instinktivt stationerna innan det var dags att kliva av.
Den korta promenaden hem gick på lika mycket rutin men när han gick så fyllde han skallen med Bruce Springsteen “Magic”. En skiva som onekligen gjorde skäl för namnet. Den var smått magisk.
Han sparkade av sig skorna innanför dörren, skakade av sig jackan som föll till golvet. Två meter innför dörren satt det grå bowlingklotet och väntade. – katten Gustaf. En kastrerad hankatt som regerade i Taggens tvåa. Det var kattens lägenhet. Taggen tilläts att bo där mer på nåder.
Gustaf hälsade, vände sedan helt sonika på klacken – om nu en katt kan vända på en klack och vandrade tillbaka in mot det kombinerade kontoret och sovrummet. Han hoppade upp på skrivbordet och la sig tillrätta i sin korg.
Taggen lyfte ut sin MacBook, ställde den på stället och anslut mus och tangentbord och satte i nätverkssladden.
Han vek upp locket, fick igång datorn direkt. Han slog sällan av sina datorer numera. De stod i vänteläge så slapp han att vänta medan de startade. Tid är pengar och Taggen borde vara miljardär nu på alla minuter han har sparat.
Han startade ChronoSync och synkroniserade den bärbara MacBook med den stationära 24-tums iMac som stod mitt på skrivbordet.
Program efter program och mapp efter mapp synkroniserades med ett plingande ljud. Under tiden gick han ut i köket, slog upp kallt kaffe i en kopp och slängde in den i mikrovågsugnen. 45 sekunder senare hade han varmt, gammal kaffe.
Inne på kontoret hade Chronosync gjort sitt för länge sedan. Kan det bli smidigare tänkte Taggen. En halvminut sedan är allt han gjort på jobbet överfört till datorn hemma. Inte för att han jobbade särskilt hårt och inte för att det var mycket information, men ändå.
Hårddisken som var ansluten till hans MacBook startade när Time Machine drog igång. Fläktarna startade och allt säkerhetskopierades medan Taggen satte ned kaffekoppen på skrivbordet.
Taggen slog sig ned, petade till musen och väckte iMac.
Lampan på telefonsvararen blinkade och med viss förvåning tryckte Taggen ned knappen för att avlyssna meddelandet. Förvåningen kom sig av att ingen ringde honom numera och var det någon som gjorde det så var det bara någon försäljare som ville sälja något.
– Hej, det är jag. Jag ville bara tacka för en jättetrevlig lunch. Det ska vi göra om, snart.
Veronica Johannessons röst fyllde den lilla tvåan. Hon hade ringt. Hon hade ringt honom för att tacka för lunchen.
