av Mikael Winterkvist | aug 19, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 3 minuter
Han hade kommit till insikt samma morgon efter att metodiskt ha samlat in det han skulle ha med sig. Maten hade packats ned i en ryggsäck, modell större, tillsammans med spriten. vinet och det andra.
Han hade tittade på klockan och konstaterat att den hade drabbats av någon slags stillestånd. Minuterna segade sig fram och han kände det välbekanta suget av oro komma tillbaka nere i magen.
Han hade gått igenom allt en gång till och konstaterat att allt fanns med, allt var planerat, allt var klart och att han hade en bra stund att slå ihjäl innan det var dags.
Han hade satte sig ned framför sin vita MacBook och slösurfat ett tag, eller försökt för det tog inte lång stund innan tankarna vandrade iväg och han var på en helt annan plats i en helt annan tid.
Gång på gång hade kom han på sig själv med att sitta där och dagdrömma om en redaktionschef med ett stort, rött burrigt hår och sakta och stegvis så hade han kommit till insikt.
Han hade stretat, hållit emot och inte riktigt velat inse men innerst inne visste hade han förstått vad allt det här betydde. Trots att det gått många år sedan sist och trots att hans kropp och medvetande inte befunnit sig i detta stadie på länge så kändes allt så välbekant. Angenämt och välbekant.
– Du är kär Taggen, hade han sagt till sig själv när alla diagnoser, teorier och tankar samlats ihop.
– Strikt logiskt så är du kär Taggen, hade han upprepat, liksom för att smaka på orden, dess innebörd och betydelse.
Inte nog med att han var kär. Han hade pratat med sig själv också och inte ens de mest ihärdiga ryktena runt Apple, Mac och Steve Jobs hade fått honom att fokusera på något annat denna morgon. Han hade gjort ett tappert att surfa runt bland alla bloggar med rykten och se om det hänt något nytt men det var meningslöst. Ingenting fastnade och ingenting förmådde att tränga undan en rödhårig redaktionschef.
Till slut såg han sig själv i MacBook:ens svarta bildskärm och hade insett han att han suttit och funderat i minst 45 minuter. Efter 30 minuter drog nämligen skärmsläckaren igång och efter ytterligare 15 minuter släcktes skärmen. Nu hade skärmen blivit svart och han hade suttit där och tittat på sig själv.
Han hade skrattat för sig själv. Förvånad över sin egen blixtsnabba analys och sin osvikliga logik. Minst 45 minuter sedan saken var klar. Han var upp över öronen förälskad och nu handlade allt om huruvida känslorna var besvarade eller inte. I samma stund som den tanken tog fart genom huvudet på honom så hade insett han det oundvikliga i hela situationen. Det fanns en grundläggande och viktig förutsättning för att hans nu angenäma känslor skulle fortsatta att vara just det, angenäma och det var att känslorna var besvarade.
I annat fall så kunde känslostormen snabbt övergå till en orkan av obesvarad kärlek.
Där och denna morgon så hade saker vaknat i honom som legat för träda länge, ända sedan en skilsmässa för flera år sedan som hade kommit som en chock och överraskning för honom som för alla andra män i hans ålder. Män som levde med rutiner, som aldrig överraskade, som inte ville hitta på något nytt och som aldrig såg att den andra hälften gled iväg åt ett annat håll förrän det var försent.
Han hade gett upp, direkt, lagt sig platt och låtit henne styra, allting, i någon slags förhoppning att hon skulle ångra sig. Det gjorde hon inte och hon försvann lika snabbt ur hans liv som hon hade kommit in i det. Förutom några telefonsamtal, korta möten för att ordna de sista formella detaljerna så hade han inte inte hört av henne på snart 5-6 år. Det visade sig också att hon försvann ur hans bekantskapskrets också. Hon försvann därför att hon egentligen aldrig hade varit en del av hans liv med redaktionsfester, reportageresor och därför att hon inte brydde sig om hans manliga bekanta. Taggen hade bara manliga bekanta och de bestod av de han arbetade med. Han var som många andra journalister, instängd i en bubbla med arbete och arbetskamrater.
Så hon försvann och Taggen bytte bara bubbla. Han klev ur en bubbla som gift med en hustru som skötte hemmet, all markservice, gav upp allt, och flyttade in i en bubbla med bara arbete. Markservicen ersattes med hämtmat, halvfabrikat och en massa annat onyttigt som nu satt som en krockkudde runt magen. Han stängde av sina känslor, gick på autopilot fram till nu.
av Mikael Winterkvist | aug 16, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 2 minuter
Taggen kom sig själv med att kolla klockan ungefär var 30:e sekund.
– Men för helvete Taggen du är inte 15 nu. Slappna av, sa han till sig själv.
Uppmaningen hjälpte inte. Han var lika rastlös och förväntasfull som en tonåring som väntar på 15-års dagen och som vet att mopeden står därute i garaget.
Han såg henne komma gående på långt håll. Det stora röda håret flöt omkring i vinden, kassar i händerna och klädd i en ljus, lätt blommig sommarklänning. Hon var plågsamt vacker, tänkte Taggen, reste sig upp och plockade snabbt ned den bärbara.
– Du kom, var det första hon sa och Taggen kände hur tungan hade fastnat i gommen.
– Självklart, fick han fram till slut.
Han som hade haft det svenska språket som levebröd i årtionden hade plötsligt svårt med orden, svårt att prata och helt enkelt svårt att veta vad han skulle säga. Pinsamt var ju liksom bara förnamnet tänkte Taggen och funderade på det syntes att han rodnade också.
– Båten går från den där bryggan, sa Veronica och pekade med handen som höll en välfylld kasse.
Hon hade en kasse även i den andra handen vilket inte hindrade henne från att med raska steg styra stegen mot ångbåtsbryggan.
Taggen lommade efter, tacksam för att hon nu tog ledningen ch gick före. Då behövde han inte prata i alla fall.
– Vilket väder, klämde han fram och kom med ens på sig själv med att leverera en klassisk plattityd.
Vädret, skulle han snacka om vädret?
Tankarna rusade runt med expressfart i en hjärna som kämpade febrilt för att hinna med och skaffa sig något som i alla fall påminde om kontroll men det var hopplöst.
Taggen övervägde på allvar att släppa det han hade för händerna, gå fram till närmaste lyktstolpe och skalla sin panna blodig. Det skulle garanterat inte samla tankarna men han skulle i alla fall kunna fokusera på något annat än det sommarlika, rödhåriga väsen som gick framför honom i raskt takt.
Hans iPhone i innerfickan darrade till och plingade till för att förkunna att han nu skulle träffa Veronica och att båten snart skulle gå.
Tänk om telefonhelvetet kunde tala om för mig hur jag ska få den här konversationen att börja rulla också utan att framstå som en lallande fåne, tänkte Taggen och ställde ned väskan och kassarna bredvid bänken som stod intill bryggan. Någon sittplats var inte att tänka på. Det var fullt med Stockholmare som tänkte fly stadens larm för några dagar.
– Jag har biljetter, ingen fara, sa Veronica och tolkade hans bleka ansiktsfärg som att det var det Taggen var orolig för.
Nej, det var inte det Taggen var orolig för. Hans tankar ragglade fram och tillbaka, utan styrning och utan kontroll. Det var det han vara orolig för.
av Mikael Winterkvist | aug 14, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen
Tid för att läsa: 3 minuter
Steg för steg lotsade Johan honom igenom hela processen. Först in med Leopardskivan så att datorn hoppade igång. Efter det en test av hårdvaran i hans MacBook som gav svaret att hårddisken nog mådde rätt okej men att något hade hänt vilket gjorde att Mac OS X inte hittade systemkatalogen och en hel del annat viktigt för att komma igång.
– När är din senaste kopia gjord?, frågade Johan lika lugn som alltid.
Taggen klickade på den stora gröna ikonen, fick upp sin Time Machine kopia och kunde konstatera att den senaste kopian var gjord igår kväll. Det lilla han gjort på jobbet fanns det kopior på på tidningen så det var inte särskilt viktigt. Brevet från Veronica hade han skrivit ut så det hade han en “hard copy” på.
– Jag skulle bli skitlycklig om vi fick tillbaka allt som den var igår kväll, svarade Taggen.
– Känn lugnet. Välj att återställa från din Time Machine-kopia, slå upp en stor jävla whiskey, sätt dig ned och vänta. Det tar en timme, kanske lite drygt, sen startar du om och allt är tillbaka.
– Tror du, frågade Taggen lätt misstänksam för han visste att riktigt så enkelt brukade det aldrig vara med datorer.
– Time Machine är fan i mig det bästa Apple gjort på år och dag och visserligen skulle vi kunna köra en massa sökprogram, analysprogram och annan junk för att fixa till eventuella sökvägar och sånt men det går snabbare om du kör Time Machine. Dessutom får du det fixat ikväll, utan kostnad. Ska jag komma förbi dig debiterar vi 800 spänn i timmen och då kommer jag inte förrän imorgon. För jag har gjort det du inte har hunnit. Tagit en stor whiskey, skrattade Johan.
– Nej, men det behöver du inte. Funkar det här är det kanon.
– Men dåsårå, slå mig en signal om det inte fungerar men inte för sent får nu ska jag ta en till, en whiskey.
Johan avslutade samtalet och Taggen satte sig ned och tittade på en dator som kopierade filer.
Finns det överhuvudtaget någonting som verkar att ta längre tid än när en dator ska kopiera filer, återställa en katastrof och det enda du vill är att den ska blir klar så att du kan starta om, få höra det klingande pianoljudet som bekräftar att nu startar datorn och sedan se din bakgrund, filhanteraren och allt det andra växa fram.
Innan du får veta. Får bekräftat att allting är som vanligt och att du fått ditt liv tillbaka.
Taggen satt där och tittade. Utan whiskey och mätte ibland med tummen på de olika mätare som dök upp. Han tyckte ibland att strecken som skulle visa hur det hela fortskred hade fastnat. Så långsamt gick det.
Till slut var det klart och datorn startade om.
Taggen slöt ögonen och bad en stilla bön. Kanske inte helt passande för vår Gud Fader då den innehöll cirka 70 procent svordomar, men den fungerade.
Datorn skrällde till, startade, bakgrunden dök upp och filhanteraren startade, docken på plats nedtill och sedan stod han där och tittade på sin dator och funderade på om han skulle våga peta på den.
Det var för enkelt. Så här enkelt kan det inte vara. En omstart med skiva, återställa och sen skulle allt alltså vara okej igen.
Taggen satte sig ned, fattade musen och började att kika runt i datorn. Han startade program, avslutade, startade musik, film och provade det mesta. Jodå, allt fungerade och telefonen synkade till och med snyggt och prydligt.
Han skrattade högt för sig själv. Ett lyckligt, bubblande skratt. Det var länge sedan. Mycket länge sedan.
av Mikael Winterkvist | aug 12, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 3 minuter
Det blev ett kånkande och ett släpande på vägen hem. Kassar, datorn över ena axeln och så trängseln i tunnelbanan, på bussen och på trottoaren.
Taggen släppte ifrån sig en blytung suck av lättnad då khan kämpat sig in, innanför den egna dörren och stängt den bakom sig.
Äntligen hemma, äntligen “safe” och med en hyggligt imponerande uppsättning mat och dryck inför helgen. Svetten pärlade i pannan på honom och en och annan iskall svettdroppe rullade ned längs ryggraden i glipan mellan skuldror och skjorta.
Taggen rös till, sparkade av sig skorna och styrde stegn mot köket och kylskåpet. Han öppnade dörren och upptäckte två saker – det var tomt och det skulle inte vara något problem att rymma det han handlat.
En tillplattad, utklämd tub med Kalles Kaviar, öppnad i bakändan för att kunna skrapa ut det sista låg och skräpade på en av hyllorna. Några folköl, en halvtom back med Ramlösa, 33 centiliters burkar stod längst ned. Det var i princip hela hans matförråd.
Snyggt och prydligt stuvade han in mat och sprit för tusentals kronor. Hade kylskåpet haft känslor så hade det jublat över att äntligen får göra lite nytta. Lite verklig nytta och få hålla riktig mat och dryck kall. Det var nämligen flera år sedan sist.
Han fortsatte in på det kombinerade kontoret och sovrummet, plockade fram den vita MacBook:en, ställde den på plats och anslöt alla kablar och tryckte på startknappen.
Han satte iPhone i sin vagga, lyssande till hur den externa Time Machine-disken startade och väntade på ljudet från hans MacBook som förkunnade att den skulle starta. Det kom inte.
Ingenting hände mer än att istället för det vackra äpplet så visades ett frågetecken. Taggen blev iskall. Han la handen på datorn för att försöka känna om hårddisken vibrerade och om det fanns något liv i den.
Möjligen kunde han känna vissa vibrationer men det hände ingenting mer än att ett frågetecken visades mitt på skärmen.
Hans liv, hans allt, hans MacBook startade inte. Han tryckte ned startknappen och startade om datorn. Samma resultat. Ett frågetecken sen inget mer.
Hans iPhone var också tyst, inget pip, inget grönt batteri och ingen synkning. Den liksom bara stod där och väntade på att han skulle göra något. Frågan var bara vad.
Han var ingen tekniker men han visste en som var det.
Han slet åt sig sin telefon, petade med darriga fingrar fram telefonnummret och tryckte på dial.
En signal gick fram, två signaler och tre signaler.
– Men helvete människa, svara då, väste Taggen mellan tänderna.
– Ja det är Johan, svarade det äntligen i andra änden.
– Ja, tjenare du, det är Taggen. Har du tid för jag tror att allting har gått åt helvete, startade Taggen.
– Tjenare, jahadu, har du fått restskatt, krockat bilen, fått kicken eller är det bara datorn som har gått sönder, kom den blixtsnabba repliken.
– Datorn har gått sönder, tror jag, suckade Taggen.
– Ok, du körde Leopard va?
– Jajamen.
– Bra och minns jag rätt köpte du en extern hårddisk av oss och drog igång Time Machine?
– Jajamen, det också.
– Men dåså Taggen, känn lugnet. Det här kirrar du på en timme eller kanske lite drygt.
Det var de vackraste ord Taggen hade hört på väldigt väldigt länge.
av Mikael Winterkvist | aug 9, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 2 minuter
När Taggen samlat ihop sig resten han sig och styrde stegen mot fiskdisken.
– Men tjenare, det var inte igår, sa mannan bakom disken.
Taggen tittade upp och kände igen ägaren. Han var räddad. Mitt framför stod honom stod en av huvudstadens fiskorakel. En kunnig man, en guide och en man som alltid lett honom rätt förut och en man som dessutom förstod sig på både mat och kvinnor.
– Men hej, sa Taggen och log.
– Brunett eller blondin, skrattade mannen och slösade ingen tid på småprat.
– Ehh, rödhårig, svarade Taggen och var nära att rodna.
– Åhå, ett rödhuvud. Aha, då gäller det att välja rätt sa mannen och for iväg bakom drapperiet.
– Du behöver det här, sa han när han kom tillbaka med räkor, havskräftor, musslor och grönsaker som låg och simmade i en marinad.
– Sen behöver du det här, fortsatte han och räckte över en lapp med en lista innehållande vin, kött och en del annat.
– Men du, så suveränt.
– Det minsta jag kan göra och du – välkommen tillbaka till livet. Kul att se dig igen och jag hoppas att det jag verkligen får se dig igen, sa mannen med värme i ögonen och i rösten.
Taggen betalade och medan han stod där och väntade på växelpengar så kom han ihåg. Han mindes hur han för flera år sedan kom till just den här disken, ensam, utan sitt kvinnliga sällskap sedan fler år. Han mindes hur han lättat sitt hjärta över en kopp kaffe och hur mannen helt sonika stängt sin disk för att bara prata med honom.
– Du, tack, tack för allt, fick till slut Taggen fram.
Det var ungefär så långt en 47 ålders medelålders man klarade av att sträcka sig i umgänget med en annan man. I orden rymdes ett helt emotionellt universum och minst 45 minuters kvinnligt prat.
– Ingen orsak. Se nu till att sy ihop det här så får vi träffas ofta i framtiden, svarade mannen, gav honom växelpengarna, blinkade och vände sig sedan till nästa kund.
Taggen stod kvar några korta tiondelar men fanns sig rätt snabbt, log och styrde steg mot nästa disk där det inhandlades korv, lufttorkad skinka och sedan vidare mot brödet och resten av alla tillbehör.
I rulltrappan på väg upp mot Systembolaget insåg Taggen att han handlat för en bra bit över 3 000 kronor, utan att blinka. Visst han hade flera kassar med mat men 3 000 spänn var mer än han handlat för på många, många år.
Vinet och den övriga spriten gjorde att totalnotan landade på över 4 000 kronor.
Det var hon värd.
av Mikael Winterkvist | aug 7, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 3 minuter
Taggen samlade snabbt ihop sina prylar, packade ned MacBook:en, telefonen och raffsade snabbt ihop en del papper som han trodde att han behövde ha med sig.
Han ringde en taxi i hissen på väg ned till gatuplanet. Han nickade till vakten och inväntade sedan taxin utanför det stora tidningshuset. Då det fanns en taxistation alldeles i närheten svängde det snabbt upp en bil.
– Saluhallarna, sa Taggen och landade i baksätet.
Det var enda möjligheten. Saluhallarna och sedan under vägledning av någon slags gourmeciceron så skulle han få ihop mat och dryck för en helg ute i skärgården.
Redan i rulltrappan ned i saluhallen slog en hel världs kryddor och dofter emot honom blandat med en slags kyla som spreds sig från alla de kyldiskarna där nere.
Med ens slog också en massa minnen emot Taggen. Minnen från förr då han hade någon att dela tillvaron med. Någon att dela havskräftor, vitt vin, marinederade vitlöksklyftor och andra delikatesser med. Någon att dela smaker, dofter och jämföra med. Hallon, smultron och jordubbar. Recept, experiment och chansningar som att blanda hackad ättiksgurka med räkor, krossade pistagenötter och kayennepeppar. En saknad spred sig genom hela kroppen på honom. Ett slags känslominne från förr som träffade honom mitt i bröstkorgen.
Det var ingen lång rulltrappa men på dessa korta sekunder gick det plötsligt upp för Taggen hur ensam han varit de senaste åren. Ensam, isolerad och hur han fyllt tomheten med mässor, resor och jobb.
Flygplatser, tågstationer, tunnelbanor hade blivit hans terapi, eller kanske snarare hans flyktväg. Bort från ensamheten, isoleringen och insikten av att han hade misslyckats. Hans förhållande hade kraschat, skilsmässa, delning av hemmet. Ett misslyckande.
Taggen trodde inte på lyckliga skilsmässor. Det fanns inga lyckliga uppbrott, avbrott och stopp. Det var förstklassigt självbedrägeri som bara intelligenta människor kan lyckas med.
Han satte sig ned vid en barstol med tillhörande bord. Luften hade gått ur honom och hade han inte vetat bättre så hade han trott att han nu var på väg att gråta. Vuxna män gråter inte. De hulkar inte ens och de låter inte ögonen fyllas av tårar. Vuxna män biter ihop. Går vidare, jobbar, flyr och reser sig till slut.
De sopar ihop resterna, anpassar sig och fyller tomrummet med något annat. Taggen hade fyllt det med jobb och tekniska prylar.
Där, mitt i en saluhall så insåg Taggen att han inte bara misslyckats med sitt förhållande. Han var också en patetisk nolla som försökt köpa sig lycka och tillråga på allt hade han inte ens betalat själv. Han hade sett till att tidningen hade betalat hans prylar.
På sätt och vis rättvist eftersom det förmodligen var tidningen som knäckt han äktenskap. Han hade jobbat för mycket, för länge och levt i sin egen värld. Hon hade försökt prata med honom men det hon sa var ju inte viktigt. Han levde sitt liv, med sitt fokus och i hans värld var han viktigare än henne.
En dag då han kom hem var huset tomt. På köksbordet låg ett brev från henne till honom med allt det hon hade sagt men som han inte hade lyssnat på. Nu fanns det på ett papper, svart på vitt och äketnskapet var över.
Allt det där rusade genom huvudet på Taggen. Mitt i eftermiddagsrusningen gick det upp för honom var det hade gått snett och varför.
– Men för fan Taggen, är det läge att leka amatörpsykolog nu, frågade han sig själv utan att få något vettigt svar.
Han satt kvar ett tag. Sög in ny luft, vädrade lungorna och lyckades till slut vädra ut det svarta, det negativa och hitta tillbaka till någon slags balans.
Mat för helgen var det som gällde nu. Inte självömkan.
