av Mikael Winterkvist | jul 17, 2024 | Bluesky, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 2 minuter
På något märkligt sätt såg Johanesson till att de båda hamnade i en taxi. Hon fram och han i baksätet. Veronica Johannesson såg till att inga senvägar togs och att de kördes raka vägen ut till ut till Djurgårdbrunn. Under den relativt korta resan så var det snack om jobbet, pressläggning, krönikör, bilder och annat som var standard.
Det var inte så att Veronica Johannesson bad om råd eller hade några som helst funderingar på nästa nummer. Det var klart och planerat för länge sedan. Johannesson hade järnkoll och i hennes värld låg hon minst två nummer framåt i tiden. Hennes prat var mer av artig karaktär. Informativt snarare än att hon ville veta vad Taggen egentligen tyckte.
Taggen kunde studera hennes yttre lite närmare. Hon hade lite kråksparkar vid ögonen. Inga djupa rynkor utan det var mer en mogen kvinnas ansikte. En vacker, medveten, självsäker kvinna.
Fascinerande kvinna. tänkte Taggen och kom på sig själv att vara en smula inskränkt och fantasilös i sin tankeverksamhet.
Taggens dilemma var komplicerat. Veronica Johannesson var onekligen vacker men han vågade inte ens antyda det med risk för att bli av med huvudet. Det är en smula komplicerat, som medelålders man, att kommentera eller ge komplimanger till det motsatta könet. I alla fall tyckte Taggen det. Det här med jämnställdhet var komplicerat. Taggen visste inte riktigt om det fortfarande gick för sig att ge komplimanger utan att få en stämning för sexuella trakasserier på halsen.
Dessutom var Johannesson chef. Hans chef och det finns onekligen lättare saker att gå iland med än att försöka förföra sin chef. Speciellt om hon hette Veronica Johanesson.
Framme vid krogen fick de snabbt ett bord, varsin meny och sedan försvann kyparen på det sätt som bara kypare kan försvinna på, spårlöst.
– Ta vad du vill. Tidningen bjuder, förkunnade Johannesson utan att ens lyfta blicken ovanför kanten på menyn.
Taggen studerade menyn och kunde konstatera två saker – det fanns inte tunnbrödsrulle och allt var dyrt, mycket dyrt.
– Ja, du … vad skulle man ta då, svarade Taggen och drog på svaret med en förhoppning om att få någon slags assistans från andra sidan bordet.
Kyparen dök med ens upp ungefär som om han stigit rätt upp ur golvet.
– Vad önskas, sa han lika artigt som kyligt.
– Ja, jag ska ha en plankstek, med rubbet på och en stor stark, en Tuborg, svarade Johannesson blixtsnabbt och smällde ihop menyn.
Taggen var räddad. Johannesson hade inte kört med vare sig franska viner eller komplicerade maträtter. En plankstek med tillbehör och en bärs visste han ju i alla fall vad det var.
– Jag kör på samma, sa Taggen och smällde ihop menyn. Dock betydligt varsammare och försiktigare.
Med en kort nick tillkännagav kyparen att han uppfattat beställningen sedan gick han upp i rök igen.
– Kan inte fan beställa de där konstiga maträtterna med namn som du behöver en högskoleexamen i franska för att kunna uttala, skrattade Veronica Johannesson och vände nu sitt intresse mot Taggen.
Herre Gud, vilken fascinerande kvinna tänkte Taggen.
av Mikael Winterkvist | jul 15, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 3 minuter
Larmet på hans iPhone hann först och förkunnade att det var lunchdags sedan plingade det till i hans MacBook med samma meddelande. Dags att synka tiden, tänkte Taggen, reste sig upp, plockade två Vicks Blå ur skrivbordslådan och tog några kliv fram mot spegeln.
Han plockar fram en skjorta, satte på sig en färdigknuten slips och dammade av den gamla skrynkliga kavajen som hängde på en herrbetjänt i ena hörnet av hans kontorsrum. Kläderna kunde han göra något åt men det andra som utgjorde Taggen var en annan fråga.
Det fanns en viss spänning mellan Taggen och Veronica Johannesson. Kollegor, jämngamla, skilda och man, respektive kvinna. På en tidningsredaktion behövdes inte mycket mer. De var också på ett ungefär på samma nivå i den märkliga näringskedja som över tid alltid utvecklas på en arbetsplats, en tidningsredaktionen utgör inget undantag.
Veronica Johannesson var dessutom naturligt vacker. Ett stort, rött hår som tycktes leva sitt eget liv. Ibland gömde hon sina glasögon och det stora hårsvallet, ibland hängde de i ett snöre kring halsen. Ibland var de borta och då var Veronica Johanesson inte god att tas med. Då stannade redaktionen tills glasögonen var återfunna. Hon var i en svårbestämd ålder där bara kråksparkarna vid ögonen avslöjade att hon var något äldre än hennes yttre vittnade om. Det och hennes position på tidningen.
Veronica Johannesson tillhörde de chefer som var tydliga, hårda men som också såg till att inte lyssna på skvaller och skitprat och som aldrig lät något utvecklas till “surdegar”. Hon kunde bli fruktansvärt förbannad och det hade hänt både en och två gånger att Taggen fått förbarma sig över någon stackas sommarvikarie som varit på fel plats vid fel tillfälle. Taggen fick lugna, stilla och förklara att hon lät värre än det var.
Johannessons utbrott var korta, intensiva och hon var aldrig långsint. Gjorde du bort dig fick du en utskällning av vulkankaraktär men sedan var det bra. Hon tog sällan eller aldrig upp det igen – om du skötte dig framöver. Gjorde du inte det däremot så låg du illa till, mycket illa till. Hon var den typ av kvinnlig chef, som om hon hade varit man, så hade hon beskrivits som en god ledare, tydlig, rak och målinriktad. Nu var Veronica Johansson inte man utan kvinna och då var hon en ”bitch”. Längre än så har jämlikheten inte nått, inte ens på en tidningsredaktion.
Veronica Johannesson visste mycket väl vad de äldre journalisterna pysslade med bakom sina nedfällda persienner men de hade gjort sina hundår och de levererade dessutom alltid det de lovat att leverera. De skrev bättre, kunde falla tillbaka på erfarenhet och de utgjorde fundamentet för de flesta tidningarna i koncernen. De var krönikörerna, analytikerna och recensenterna. Därför lämnade hon dem ifred. Dessutom kunde det gamla gardet vara bra att ha nästa gång det var dags att göra en palatsrevolution.
Taggen rättade till sitt tunna hår, insåg det omöjliga, ryckte på axlarna och klev ut på redaktionen. Veronica Johanesson hade sitt kontor på andra sidan och hon hade, i kraft av att vara chef precis som Straffet Bengtsson ett hörnkontor. De kontoren var något större och de hade dubbla fönster ut mot verkligheten. Det som utspelade sig utanför tidningshuset.
Veronica Johannesson satt i telefonen med headset på huvudet. Hon gestikulerade, vinkade in Taggen som öppnade dörren och klev in.
– Se till att få över bilderna. Nu, eller så får du se dig om efter en annan arbetsgivare, snäste Johannesson och la sedan på luren.
– Jävla frilansare, fräste hon innan hon lika snabbt och elegant fyrade av ett leende mot Taggen.
Fascinerande kvinna, tänkte Taggen. Hon klev blixtsnabbt ur “bitch- och chefsrollen” och in i rollen som kvinna. Eller så tolkade Taggen hennes uppträdande. Med Veronica Johansson visste du aldrig riktigt. Hon var chef, en förbannat kompetent sådan och var du chef inom tidningsvärlden och dessutom chef på en tekniktidskrift så är du som kvinna, überkompetent.
– Jag har bokat bord ute på Djurgårdsbrunn, taxin väntar, nu drar vi.
Johannesson hade i en och samma rörelse, fått av sig sitt headset, dragit på sig en mockajacka, bytt skor och greppat handväskan. Hon var redan på väg mot hissen när Taggens hjärna liksom noterat att hon lämnat rummet och att han nu förmodades att följa efter.
Fascinerande kvinna, tänkte Taggen.
av Mikael Winterkvist | jul 12, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 3 minuter
Straffet Bengtsson lämnade Taggens kontor och den här gången utan att smälla igen dörren så hela våningen skakade. Telefonräkningen hade han plockat åt sig utan vidare kommentarer och Taggen räknade med att den skulle han inte få höra något mer om. Möjligen då någon sen natt när spriten runnit till och det var dags att dela historier med varandra.
Han plockade ihop glasen, satte tillbaka flaskan i skrivbordslådan och förberedde sig på att peta ihop sin krönika. Nu hade han ett ämne – faran med att åka utomlands och ta med sig mobiltelefonen. Texten satt där rätt snabbt och han var snart klar med sin text men han tänkte inte skicka iväg den. Inte ännu. Alla rutinerade journalister vet att du inte ska skicka in dina texter till kön för väntande texter. Då ser alla, inklusive dina chefer att du är klar och du riskerar att åka dit på ett jobb till.
Istället vände han sin uppmärksamhet mot sin nya leksak, Apples iPhone.
Han var ute efter ett enkelt program för att “rippa” DVD-filmer och för att få över det han tankat ned till sin telefon. iPhone och iPod Touch fungerar bäst om filmer, video och tv-program konverteras till rätt format, så mycket visste han men han visste inte hur han skulle göra.
Efter att ha plöjt igenom några forum letade han redan på iSquint. Det tog honom 10 minuter att starta den första konverteringen. Programmet var föredömligt enkelt. In med filmen, starta konverteringen – klart.
Han slängde in “måstefilmerna” först – Pulp Fiction och The Big Lebowski. De måste han helt enkelt ha med sig, alltid och överallt. Dialogen i båda filmerna är blixtrande, intelligent och välskriven. Filmer du helt enkelt måste ha med dig.
När filmerna stod där och tuggade så gled han ut i korridoren för att fylla på med kaffe.
– Lunch, Taggen, senare?
Det fanns bara en person på tidningen som pratade i något slags staccato. Korthugget, pang på rödbetan och utan krussiduller. Nyhetschefen Veronica Johannesson, singel efter två skilsmässor och ett antal jobbyten. En publicist ända ut i fingerspetsarna men också en dam med stenhårda nypor. Hade hon varit man så hade hon ansett vara handlingskraftig, beslutmässig och fokuserad. Nu var hon kvinna och då ansågs hon vara en “kärringjävel” så där i största allmänhet.
– Japp, jag kommer förbi kvart i, svarade Taggen och släntrade vidare bort mot kaffeautomaten.
– Bra, kom det från Johannesson som redan vänt sitt intresse mot något annat.
Luncher kollegor emellan var inget ovanligt. Ibland sattes de upp som arbetsluncher trots att det som avhandlats bara var skvaller men ibland var de bara helt vanliga luncher, kollegor emellan så Johanessons fråga var i sig inget konstigt och ingenting som Tagen reagerade något särskilt mycket över, men det skulle han få anledning att göra.
Han hämtade en ny kopp kaffe, oklart vilken i ordningen och återvände till sitt kontorsrum, sin lilla skrubb med väggar av glas.
Krönikan skriven, ny leksak, bråk med Straffet, whiskey med Straffet och nu lunch med Johannesson. Inte så illa pinkat för en förmiddag, tänkte Taggen och startade en ny nedladdning från The Pirate Bay. Iron Man var inte en film han hade för avsikt att köpa. I alla fall inte förrän han hade sett den.
Innan han startade nedladdningen slog han på Tor och så till att dölja sin närvaro på nätet. Sen lutade han sig tillbaka, satte upp fötterna på skrivbordet, satte sin MacBook i knäet och avnjöt ett avsnitt av Fawlty Towers – om en fullständigt galen hotellägare i John Cleese gestalt.
Det skulle hålla honom sysselsatta ram till lunch.
av Mikael Winterkvist | jul 10, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 2 minuter
– Nio tusen kronor, det kan inte stämma. Jag ringde ju knappt någonting, försökte Taggen och insåg nu att han var klart på defensiven.
Summan i sig oroade honom. Nio tusen kronor är en försvarlig summa och just nu rusade tankar genom huvudet på honom. Hur i helvete kunde han ha fått ihop så mycket pengar om det inte var fel?
Straffet Bengtsson insåg att han hade vunnit. Nu hade han två val. Antingen fullfölja och köra över Taggen fullständigt eller så räcka ut handen och ta ett steg tillbaka, bildlikt.
– Hur fan det bli sådana pengar då, liksom lirkade Straffet och med ens insåg Taggen att han inte skulle bli pulveriserad och i alla fall inte ohjälpligt skadad.
Taggen satte sig ned och studerade telefonlistan. Det var samma uppkoppling hela tiden – hans egen operatörs brittiska samarbetspartner och minutkostnaden var fem till tio gånger högre än normalt.
Plötsligt plingade hans iPhone till och med ens, i samma sekund förstod han vad som hade hänt.
– Men förbannat, väste han samtidigt som han tog sig för pannan.
-Jag har låtit telefonen hämta mejl, aktiekurser, väder och fan vet vad och inte tänkt på att jag var utomlands, stönade Taggen och satte sig ned.
– Men hur fan kan det bli nio tusen, undrade Straffet, som också satte sig ned.
– Jag har ju haft telefonjäveln uppsatt hämta en massa information en gång i timmen, svarade Taggen och petade upp höger skrivbordslåda med ena foten, fiskade upp två glas med den andra och sen serverade han sig och Straffet varsin whiskey.
– Är inte det där lite tidigt, försökte Straffet protestera.
– Med en telefonräkning på nio tusen spänn behöver vi minst två, fastslog Taggen, sträckte fram det ena glaset utan ens så mycket som en tillstymmelse till ett leende.
Feta telefonräkningar kräver Johnny Walker. Två Johnny Walker.
– Tja, hur fan ska få en sådan här telefonräkning förbi controllern det vette fan, suckade Straffet och tog emot glaset.
Det är ungefär vid den här tidpunkten. Vid ett sådant här tillfälle som två gamla kämpar, stridskamrater förvandlar en telefonräkning var storlek hade gett varenda en utanför rummet sparken, omedelbart, till en anektdot. Ett minne, ett skämt och något som plockades fram vid nästa firmafest, strax före nästa tequila-race.
– Nio tusen, jag har hämtat vädret i England för nio tusen spänn. Vet du vad det jävligaste med det är, förutom summan, frågade Taggen och tittade Straffet rakt i ögonen utan att blinka.
– Nej, vad, svarade Straffet och tittade tillbaka.
– Det regnade hela jävla tiden.
Skrattet nådde ut till varenda vrå ute på redaktionen. En redaktion vars medlemmar nu såg ut som levande fågelholkar. Precis när de förväntade sig nästa explosion så kommer att dånande skratt. Ett avgrundsdjupt, hjärtligt, bullrande skratt.
av Mikael Winterkvist | jul 8, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen
Tid för att läsa: 3 minuter
Skrivkramp. Det var bara att inse det. Trots två dubbla koppar kaffe ytterligare, en vända ute på redaktionen och en timmes papperskorgsbasket så lossande det inte. Han fick inte ihop en rad. Det satt fast.
Han drog MacBook:en närmare sig, drog igång Safari och började surfa runt på olika Mac-sajter för att försöka hitta ett vettigt uppslag. Medan han satt där slog åskan ned. Straffet Bengtsson sopade igen sin egen dörr med sådan kraft att hela raden av glasfönster och dörrar skakade. Sen styrde han bestämt stegen mot Taggens kontor, slet upp dörren och vrålade:
– Nu jävlar har du skitit i det blå skåpet, Taggen. Vad i helvete hittade du på i London? Nio tusen Taggen, hur fan kan du ringa för nio tusen?
Taggen studsade rätt upp och var farligt nära en hjärnblödning och hjärtinfarkt, samtidigt, men han fann sig:
– Vad i helvete gör du. Är du fullständigt från vettet? Hur fan kan du bara kliva rätt in och utan att knacka?
Duellen hade börjat. Taggen hade reagerat en smula irrationellt men ändå rätt logiskt – med ilska och enligt regeln “anfall är bästa försvar”.
– Du, jag gör vad fan jag vill. Speciellt när en underordnad fått ihop en telefonräkning på nio tusen spänn på mindre än en vecka i London. En resa som tidningen betalat, väste Straffet mellan tänderna samtidigt som han kröp obehagligt nära Taggen.
– Hörru, din jävla sprätt. Lugnar du inte ned dig så ska jag fan i mig skicka dig rätt genom fönstret där, skrek Taggen tillbaka så att fradga och spott sprätte runt honom.
För att understryka allvaret pekade han mot glasfönstret, väggen.
Nu inföll sig en tillfällig tystnad i spelet mellan våra testosteronladdade kämpar. Ett avgörande skede hade nämligen infunnit sig – hotet om våld.
Naturligtvis tänkte inte Taggen sopa till sin chef och det visste Straffet Bengtsson, innerst inne, men han kunde inte vara säker. Mot bakgrund dessutom att Taggen var decimetern längre, 15-20 kilo tyngre så kunde trots allt inte vissa konsekvenser uteslutas.
– Vad fan har du att säga om den här då, skrek Straffet, som nu hade backat en meter men som kastade fram sitt trumfkort – en utskriven kopia av Taggens telefonräkning.
Straffet Bengtsson hade ringt Taggen i London – fem gånger med samma resultat. Det fanns ingen abonnent med det numret. Straffet hade Taggens mobilnummer inprogrammerat på ett snabbkommando så det var uteslutet att han slagit fel nummer. Till slut ringde Straffet Telia och fick veta att abonnemanget hade spärrats på grund av ett det hade ringts för drygt 9 000 kronor. I själva verket hade abonnemanget spärrats långt tidigare men inte ens 2008 så malde telebolagens kvarnar särskilt snabbt. Det tog ytterligare tre dagar innan alla kostnader samlats ihop. Taggens räkning löd på drygt 9 000 kronor och enda lösningen var att gå i god för räkningen och se till att öppna abonnemanget igen.
Straffet Bengtsson bad också om att gå en kopia på räkningen via mejl. PDF-filen var på 1.7 MB vilket får anses vara någon slags rekord för en telefonräkning med bara text.
Taggen stirrade på pappersluntan, försökte samla tankarna, försökte hitta på något smart att säga för just nu hade han chansen att behålla ledningen i tuppfäktningen eller förlora den. Han trevade, tittade på räkningen och letade efter något dräpande men det blev en “crash and burn”. Han lät tillfället glida honom ur händerna och nu visste han att konstpausen övergått till tystnad och att initiativet gått över till Straffet.
Han var förlorad.
av Mikael Winterkvist | jul 5, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 4 minuter
Taggen gled in på sitt rum. Stängde glasdörren och vek igen persiennerna innan han tog plats bakom det skrivbord där han på senare år tillbringade allt mindre tid. Han packade upp sin vita, lite medfarna vita MacBook. Vek upp den och anslöt datorn till det lokala nätverket.
Sen var det dags att kolla lagren. Lagren förvarades i skrivbordet – i höger skrivbordslåda en helflaska Johnny Walker. I den vänstra Novalucol och halstabletter. Inte så mycket för halsen som för andedräkten. Båda lådorna var välfyllda så det fanns ingen anledning att vare sig fylla på vänster eller höger sida.
Han klickade på frimärket i “dockan” för att dra igång Mail. Programmet startade snällt och började sedan tanka hem 2099 mail, merparten var spam som filtrerades bort och hamnade i “Junk Mail”. Förbannat, tänkte Taggen. IT-avdelningen hade inte fått spamfiltret på plats fast det utlovats att det skulle vara klart för flera veckor sedan.
Det var typiskt för IT-avdelningar. De har en annan tidräkning än resten av världen. Tre veckor är “strax”, fyra veckor är “snart” och allt över det är “inom en nära framtid” alternativt “inte alltför långt bort”.
Till slut var nedladdningen klar. Han satte sig ned. Satte iPhone i sin vagga och började att plöja igenom e-posten. Taggen satte en ära i två saker. Alltid besvara sin e-post och göra det snabbt. Han hatade idioter som hade en e-postadress men som aldrig svarade på mejl. De här individerna var som en slags svarta hål som bara sög till sig information utan att lämna något tillbaka. Satt de och bara tittade på när mobiltelefonen ringde, funderade Taggen och besvarade en del läsarmejl.
Det blev rätt stereotypa, rutinartade svar för det mesta. Torra, artiga men fullständigt intetsägande svar. Taggen hade en samling färdigskrivna svar som han hade skrivit in i form av signaturer. Han plockade upp ett mejl, bytte signatur och svarade på detta sätt sina läsare. Han hade ett 25-tal olika svar. Det räckte eftersom det var en slags rundgång i debattämnena. Det här med färdiga signaturer och färdigformulerade epostsvar hade han lärt sig av tysk kollega som han träffade på en av alla dessa Cebit-mässor som han besökt under åren. De sprang på varandra på en allt annat än rumsren stripbar i Hannovers “Red Light District” vilket är ett vackrare namn för Hannovers porrkvarter.
I tyskens sällskap så fick Taggen lära sig allt om tyska barer i allmänhet och barerna i Hannovers porrkvarter i synnerhet. Det fanns en sak som du skulle undvika till varje pris – låt dig inte övertalas att bjuda en av damerna inne på alla dessa barer på en flaska mini-champagne. För det första var det inte champagne och för det andra kostade varje flaska runt 4 000 kronor. Det fick ett mindre sällskap från en av de mindre kända orterna i Norrlands inland bistert erfara efter en helkväll på en av barerna. De hade underhållits av vackra lättklädda damer i några timmar, på bordet stod en rätt betydande mängd små flaskor uppradade och när det var dags att gå vidare fylldes utgången av icke mindre än tre jättar till män. Sällskapet fick lägga ihop sina kredit- och betalkort för att kunna betala sig ut från baren. Notan slutade på runt 60 000 kronor.
Efter att ha skickat iväg ett 30-tal svar kände Taggen hur kaffetarmen sög till. Förutsatt att det nu fanns en kaffetarm. Det betvivlade han men hur som helst, han var kaffesugen och styrde stegen mot kaffeautomaten ute i korridoren.
Journalister och kaffe för ett kapitel för sig. De flesta journalister dricker kopiösa mängder kaffe och de dricker allt kaffe, varmt, halvljummet och kallt. Det fanns tillfällen då Taggen greppat närmaste kaffemugg, kollat att det fanns kaffe i muggen och sedan druckit. Först i efterhand slog det honom att det kanske var gårdagens kaffe eller ännu äldre kaffe. Sånt där spelade ingen roll och nu var det dags för dagens tredje eller möjligen fjärde kopp. Journalister var dåliga på att räkna också, i alla fall kaffekoppar.
Tidningsredaktionen bestod av ett öppet kontorslandskap avgränsat med kuber. Längs ena väggen satt de med lite högre status, cheferna, de äldre och krönikörerna. De hade egna rum, egna dörrar och fönster som de kunde fälla ned persiennerna för och på det sättet slippa titta ut på kollegorna som allt som oftast jobbade. Det gjorde inte de med högre status – tittade ut eller jobbade.
De pysslade med massor av annat viktigt. Porrsurfade, fyllde i tipsrader, spelade poker, kollade aktiekurserna eller det nya – tillbringade timme efter timme på FaceBook.
Jobbet skötte de flesta med vänster hand, blev det stressigt även med höger men det gick på rutin. I maklig takt och på rutin.
Taggen fyllde på med dubbel dos av kaffe och styrde sedan stegen tillbaka mot sitt rum. Någon enstaka av kubtomtarna, de som jobbade i kontorslandskapet kallades så, titta upp, nickade mot Taggen innan de dök ned bakom sina skärmar igen.
Taggen nickade tillbaka som om han kände dem. Det gjorde han inte. Han hade ingen aning vilka de var, när de hade börjat och ännu mindre när de slutade. Någon gång ibland noterade han att någon slutade men det mer en slump. En slump att han gick iväg och fikade med övriga och upptäckte att “idag är det tårta”.
Då och då knackade någon på dörren och bad om ett bidrag till en insamling. Taggen funderade på om det gällde en present till en som slutade eller en som började men han frågade aldrig. Då hade han blivit tvungen att prata med den som kommit in på hans rum. Så han gjorde det rationellt. Han köpte en mugg, slängde i alla sina växelpengar Sen fick de som skulle ha pengar till insamlingar ta det som var skäligt. Därför var Taggen populär på redaktionen. Han skänkte alltid pengar, till alla.
Med kaffet i handen slog han sig ned bakom skrivbordet igen. Stirrade stint på höger skrivbordslåda men det var för tidigt. Till och med för Taggen.
Hans dåliga samvete slog sig ned på hans ena axel och viskade i hans öra att han borde sätta fart, han borde gör något vettigt, något nyttigt ty det förväntade sig hans arbetsgivare. Ett tag föreställde han sig att det var Martin Luther som var hans dåliga samvete. Detta efter att att ha sett ett porträtt på Martin Luther där han betraktade omvärlden, han tittade ut från porträttet med anklagande ögon. Det var som om målningen ville säga “jaha, lilla människa, vad har du gjort för mänskligheten idag då?”.
Några år senare fick han lära sig att Luther hyllades av nazisterna för sina antijudiska texter. Då övergav han Luther som sitt dåliga samvete. Ett samvete fick ju inte vara hur dåligt som helst och ett dåligt samvete som hyllades av nazister, nej där gick gränsen, tänkte Taggen och startade Pages, ordbehandlingsprogrammet.
Det fick väl bli jobb ändå, då.
