av Mikael Winterkvist | aug 28, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads |
Tid för att läsa: 2 minuter
Han parkerade bilen nere i parkeringsgaraget efter att först ha passerat kameraövervakningen, identifierat sig med sin RFID-enhet och sedan även med sin unika kod.
Säkerheten runt övervakningscentralen var rigorös och kan kunde själv känna ibland att det borde gå att lösa lite enklare och smidigare. Medarbetare hade också klagat men nu var hela inpasseringskontrollen hans verk och säkerhet har alltid ett pris i form av användar-vänlighet.
Han fick slå en nyd kod för att kunna få ned hissen till parkeringsplanet och också använda en speciell nyckel för att kunna åka upp till sjunde våningen. På vägen upp konstaterade han att Pettersson gjort som han hade blivit tillsagd att göra – slå av den förbannade hissmusiken som kunde reta gallfeber på de flesta. I alla fall på Stig Jakobsson.
Efter att ha passerat ytterligare en kamerakontroll och en avläsare för hans RFID-enhet så var han inne i övervakningscentralen. Hans närmaste medarbetare tittade upp.
– Mitt rum, sa Jakobsson och styrde stegen mot slutet av en lång korridor.
I släptåg efter honom kom vakthavande Pettersson, ställföreträdande Augustsson och jourhavande Cedergren. Den sistnämnde var en ung man med ett ovanligt slapp, blött handslag och en lugg som han sällan eller aldrig tittade upp underifrån. Cedergren var nörden personifierad. Han tittade inte folk i ögonen när han pratade med dem. Han pratade släpigt och långsamt men han var en osedvanligt skicklig “tangentbordstarzan” och han kunde sina saker.
Samtliga i rummet var handplockade av honom och han visste att de aldrig skulle kallat på honom om det inte var allvar.
Whiteboarden i Stig Jakobssons rum fylldes snabbt med tidpunkter, angivelser och IP-adresser. Hela scenariot gicks igenom, steg för steg och alla attackförsök hade plockats fram ur åtskilliga Gigabytes med data. Det var Cedergren som hade hittat hackaren först.
– Det kändes som en avvikelse, var hans enda skäl och förklaring till varför just detta intrångsförsök hade fångat hans intresse.
Det var så han fungerade, Cedergren. Han kunde inte alltid förklara varför utan han gick ibland på känsla och intuition. Det var därför han var bättre än de flesta andra och det var därför han hade hittat just den här killen i mängden av tusentals andra.
Nu fanns det förvisso ingenting som bekräftade att den som begick försöken till intrågen verkligen var en man men all statistik talade för att det var en ung, dataintresserad ensamstående man i 20-års åldern. Möjligen student eftersom en del av attackerna kom från ett tyskt universitet.
– Vet vi något om honom?, frågade Jakobsson när hela ärendet hade dragits ett par varv.
– Inte mer än att attackerna och försöken kommer från tre ställen. Ett tyskt universitet, en finsk anonymiseringsserver och från ett krotatiskt lastbilsåkeri, svarade Cedergren på sitt typiska, släpiga sätt.
Någonstans därute satt någon som ville ta sig in och då infann sig några frågor, vem och varför?
Det var de frågorna som Stig Jakobsson och hans team nu skulle ta reda på.
av Mikael Winterkvist | aug 26, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads |
Tid för att läsa: 3 minuter
Samtidigt som Taggen var på väg ut i den vacka Stockholmska skärgården satte sig Stig Jakobsson i sin stora amerikanska Chevrolet, satte fast sin iPhone i FM-sändaren och drog igång Tim McRaw på nästan skadligt hög volym.
Han la in backen, satte fast säkerhetsbältet och backade ut det fyra ton tunga stålmonstret från parkeringen, la in Drive och rullade iväg. Musiken fick honom inte att byta tankespår.
Larmet som hade kommit in tidigt på morgonen var förbryllande. Först bara som ett enkelt försök. Ett i mängden av alla de script som kördes dygnet runt, varje dag och varje timme ute på nätet. Det såg ut som ett alltför vanligt försök och ett automatiskt sökande efter sårbara system, inledningsvis. En stund senare kom samma IP-nummer tillbaka nu med ett nytt, till synes rätt harmlöst försök att kolla om systemet hade uppdaterats och om de senaste buggfixarna fanns inlagda. Det fanns fortfarande inget alarmerande och Jakobsson hade inte ägnat larmet särskilt mycket uppmärksamhet. Han hade sorterat undan det, inte mer.
Tredje gången var allvarligare. Nu syntes det tydligt att det inte var ett script bakom försöken utan en människa av kött och blod.
Tangentnedtryckningarna kom inte med samma flyt och försöken kom orytmiskt och oregelbundet. Inte heller detta larm förorsakade någon större verksamhet i övervakningscentralen. Det hände att unga dataintresserade ungdomar försökte attackera system som en sorts lek och de såg säkerheten som en utmaning. Även om larmet nu uppgraderades så var det fortfarande lågprioriterat ända till då den okände började att mata in långa, komplicerade kommandon som bara tjänade ett enda syfte – att ta reda på mer om det system som attackerades.
Nu gick larmet direkt till Stig Jakobsson och centralen hade ringt upp honom på förmiddagen med en första rapport.
– Han ser ut att kunna sina saker men han har inte kommit någon vart, ännu, meddelade vakthavande i centralen.
– Varifrån kommer försöken, frågade Jakobsson och plockade upp incidentpärmen från golvet.
– Såvitt vi kan se från ett tyskt universitet men vi har inte spårat Ip-nummret längre än så. Det är sannolikt att han har hoppat några gånger, svarade vakthavande.
– Kan du styra om honom till honungsburken?, frågade Jakobsson och med det menades att försöka lura in den okände till ett system som såg ut att vara ett riktigt system men som bara var en fasad, en så kallad “honeypot”.
– Jag tror att det är en slipad kille på andra sidan så ska jag göra det så gör jag det när han drar vidare, ifall han skulle komma tillbaka. Annars så genomskådar han förmodligen oss, svarade vakthavande.
Det sista var illavarslande för det tydde på att det inte handlade om en vanlig “scriptkiddie” som brukade härja på nätet. Bedömde vakthavande att killen snabbt skulle se och känna igen alla försök att styra om trafiken och lura in honom i en fälla så betydde det att den som satt på andra sidan visste vad han höll på med.
Förklaringar
Hoppa – en vanlig teknik för obehöriga att undvika upptäckt – du hoppar mellan lika konton, i olika världsdelar, använder VPN-anslutningar och anonymersingstjänster, allt för att en eventuell förföljare ska tappa bort dig.
Honeypot – ett system som ser ut som ett riktigt system men som inte innehåller några kriga data eller som används på det riktigt – det bara ska ut som det. En fälla för obehöriga.
FM-sändare – på den tiden då det begav sig kunde du inte koppla din iPhone direkt till bilens stereo så det var vanligt att göra det med vad som kallades för en FM-sändare. Vanligen spm de ut som ett kasettband, sattes i kassettbandspelaren och sedan sändes signalen frpn din iPhone till FM-sändaren så att du kunde spela musik i din iPhone och skicka signalen till din bilstereo.
av Mikael Winterkvist | aug 21, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads |
Tid för att läsa: 2 minuter
Nu satt han på parkbänken och kunde inte skaka av sig känslan av dejavu. Allting kändes så välbekant på något sätt. Något han hade gjorde förut. Nyligen.
Hela resan in till stan kändes bekant. Inte bara för att han gjort den förut utan det var allting som kändes som en repetition. Han köpte tidningarna, kaffe och kom till Nybrokajen långt före utsatt tid. Det var varmt, strålande sol och kajen började att fyllas med folk. Lediga, glada människor som var på väg till midsommarfirande precis som han själv.
Han satt där på den gröna parkbänken och redan när han styrde stegen mot den så kändes det precis som om att han den här korta promenaden hade han gjort förut.
Han ställde den stora ryggsäcken på ena kanten, öppnade locket på kaffemuggen, slog upp tidningen och försökte flytta fokus till rubrikerna, ingresserna och bilderna men de var lönlöst. Han visste på ett ungefär från vilken håll hon skulle komma och varje minut sänkte han tidningen och kikade över kanten.
Det gällde ju att inte verka för mycket på, inte för angelägen men det misslyckades han kapitalt med. Metodiskt gick han igenom hur han skulle ta emot henne. Inte för översvallande, inte exalterat utan lagom. Svenskt lagom. Inte prata för mycket och inte för fort. Han skapade en slags lista inne i huvudet som han gick igenom.
Det däremot kändes det inte som att han hade gjort förut.
– Fy fan vilken patetisk figur du är Taggen, kom han på sig själv att utbrista.
Han var förälskad upp över öronen, han pratade med sig själv, skapade regler och han hade till och med börjat att kolla in sig själv i skyltfönstren medan har ute och gick. Det kunde knappast bli så mycket värre för en medelålders, frånskild teknikredaktör.
Han bläddrade snabbt igenom båda morgontidningarna utan att hitta något som fick honom att mer än högst tillfälligt stanna upp. Han tog sig inte genom så mycket mer än rubriken och inledningen på ingressen sedan irrade han vidare men inte förrän han kikat upp över kanten för att se om hon var på väg.
Plötsligt var hon bara där. I motljuset, på långt håll. Så långt bort att han först inte var riktigt säker på att det var hon. När hon kom lite närmare så kände Taggen igen det röda håret och den rappa, stadiga gången. Hennes sommarlätta kjol var nästan genomskinlig i
– Herrejävlar, Taggen, vilken uppenbarelse, utbrast han spontant men ändå så tyst att ingen i omgivningen kunde höra honom.
Veronica Johansson var verkligen en uppenbarelse. En frustande vild rödhårig urkraft, likt en ardenner och långt ifrån det trådsmala fotomodell-idealet. Det ideal och den kroppsform som inte har överlevt en vecka ute på savannen eller i urtidsgrottan. GirlPower hade passat om nu inte Veronica Johannesen hellre jämförde sig med general Patton än med girl power.
Nu kom hon mot honom med bestämda steg, kassar i händerna och det röda håret som en flagga på hennes kvinnoskepp – som Ulf Lundell hade skaldat en gång i tiden.
av Mikael Winterkvist | aug 19, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads |
Tid för att läsa: 3 minuter
Han hade kommit till insikt samma morgon efter att metodiskt ha samlat in det han skulle ha med sig. Maten hade packats ned i en ryggsäck, modell större, tillsammans med spriten. vinet och det andra.
Han hade tittade på klockan och konstaterat att den hade drabbats av någon slags stillestånd. Minuterna segade sig fram och han kände det välbekanta suget av oro komma tillbaka nere i magen.
Han hade gått igenom allt en gång till och konstaterat att allt fanns med, allt var planerat, allt var klart och att han hade en bra stund att slå ihjäl innan det var dags.
Han hade satte sig ned framför sin vita MacBook och slösurfat ett tag, eller försökt för det tog inte lång stund innan tankarna vandrade iväg och han var på en helt annan plats i en helt annan tid.
Gång på gång hade kom han på sig själv med att sitta där och dagdrömma om en redaktionschef med ett stort, rött burrigt hår och sakta och stegvis så hade han kommit till insikt.
Han hade stretat, hållit emot och inte riktigt velat inse men innerst inne visste hade han förstått vad allt det här betydde. Trots att det gått många år sedan sist och trots att hans kropp och medvetande inte befunnit sig i detta stadie på länge så kändes allt så välbekant. Angenämt och välbekant.
– Du är kär Taggen, hade han sagt till sig själv när alla diagnoser, teorier och tankar samlats ihop.
– Strikt logiskt så är du kär Taggen, hade han upprepat, liksom för att smaka på orden, dess innebörd och betydelse.
Inte nog med att han var kär. Han hade pratat med sig själv också och inte ens de mest ihärdiga ryktena runt Apple, Mac och Steve Jobs hade fått honom att fokusera på något annat denna morgon. Han hade gjort ett tappert att surfa runt bland alla bloggar med rykten och se om det hänt något nytt men det var meningslöst. Ingenting fastnade och ingenting förmådde att tränga undan en rödhårig redaktionschef.
Till slut såg han sig själv i MacBook:ens svarta bildskärm och hade insett han att han suttit och funderat i minst 45 minuter. Efter 30 minuter drog nämligen skärmsläckaren igång och efter ytterligare 15 minuter släcktes skärmen. Nu hade skärmen blivit svart och han hade suttit där och tittat på sig själv.
Han hade skrattat för sig själv. Förvånad över sin egen blixtsnabba analys och sin osvikliga logik. Minst 45 minuter sedan saken var klar. Han var upp över öronen förälskad och nu handlade allt om huruvida känslorna var besvarade eller inte. I samma stund som den tanken tog fart genom huvudet på honom så hade insett han det oundvikliga i hela situationen. Det fanns en grundläggande och viktig förutsättning för att hans nu angenäma känslor skulle fortsatta att vara just det, angenäma och det var att känslorna var besvarade.
I annat fall så kunde känslostormen snabbt övergå till en orkan av obesvarad kärlek.
Där och denna morgon så hade saker vaknat i honom som legat för träda länge, ända sedan en skilsmässa för flera år sedan som hade kommit som en chock och överraskning för honom som för alla andra män i hans ålder. Män som levde med rutiner, som aldrig överraskade, som inte ville hitta på något nytt och som aldrig såg att den andra hälften gled iväg åt ett annat håll förrän det var försent.
Han hade gett upp, direkt, lagt sig platt och låtit henne styra, allting, i någon slags förhoppning att hon skulle ångra sig. Det gjorde hon inte och hon försvann lika snabbt ur hans liv som hon hade kommit in i det. Förutom några telefonsamtal, korta möten för att ordna de sista formella detaljerna så hade han inte inte hört av henne på snart 5-6 år. Det visade sig också att hon försvann ur hans bekantskapskrets också. Hon försvann därför att hon egentligen aldrig hade varit en del av hans liv med redaktionsfester, reportageresor och därför att hon inte brydde sig om hans manliga bekanta. Taggen hade bara manliga bekanta och de bestod av de han arbetade med. Han var som många andra journalister, instängd i en bubbla med arbete och arbetskamrater.
Så hon försvann och Taggen bytte bara bubbla. Han klev ur en bubbla som gift med en hustru som skötte hemmet, all markservice, gav upp allt, och flyttade in i en bubbla med bara arbete. Markservicen ersattes med hämtmat, halvfabrikat och en massa annat onyttigt som nu satt som en krockkudde runt magen. Han stängde av sina känslor, gick på autopilot fram till nu.
av Mikael Winterkvist | aug 16, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 2 minuter
Taggen kom sig själv med att kolla klockan ungefär var 30:e sekund.
– Men för helvete Taggen du är inte 15 nu. Slappna av, sa han till sig själv.
Uppmaningen hjälpte inte. Han var lika rastlös och förväntasfull som en tonåring som väntar på 15-års dagen och som vet att mopeden står därute i garaget.
Han såg henne komma gående på långt håll. Det stora röda håret flöt omkring i vinden, kassar i händerna och klädd i en ljus, lätt blommig sommarklänning. Hon var plågsamt vacker, tänkte Taggen, reste sig upp och plockade snabbt ned den bärbara.
– Du kom, var det första hon sa och Taggen kände hur tungan hade fastnat i gommen.
– Självklart, fick han fram till slut.
Han som hade haft det svenska språket som levebröd i årtionden hade plötsligt svårt med orden, svårt att prata och helt enkelt svårt att veta vad han skulle säga. Pinsamt var ju liksom bara förnamnet tänkte Taggen och funderade på det syntes att han rodnade också.
– Båten går från den där bryggan, sa Veronica och pekade med handen som höll en välfylld kasse.
Hon hade en kasse även i den andra handen vilket inte hindrade henne från att med raska steg styra stegen mot ångbåtsbryggan.
Taggen lommade efter, tacksam för att hon nu tog ledningen ch gick före. Då behövde han inte prata i alla fall.
– Vilket väder, klämde han fram och kom med ens på sig själv med att leverera en klassisk plattityd.
Vädret, skulle han snacka om vädret?
Tankarna rusade runt med expressfart i en hjärna som kämpade febrilt för att hinna med och skaffa sig något som i alla fall påminde om kontroll men det var hopplöst.
Taggen övervägde på allvar att släppa det han hade för händerna, gå fram till närmaste lyktstolpe och skalla sin panna blodig. Det skulle garanterat inte samla tankarna men han skulle i alla fall kunna fokusera på något annat än det sommarlika, rödhåriga väsen som gick framför honom i raskt takt.
Hans iPhone i innerfickan darrade till och plingade till för att förkunna att han nu skulle träffa Veronica och att båten snart skulle gå.
Tänk om telefonhelvetet kunde tala om för mig hur jag ska få den här konversationen att börja rulla också utan att framstå som en lallande fåne, tänkte Taggen och ställde ned väskan och kassarna bredvid bänken som stod intill bryggan. Någon sittplats var inte att tänka på. Det var fullt med Stockholmare som tänkte fly stadens larm för några dagar.
– Jag har biljetter, ingen fara, sa Veronica och tolkade hans bleka ansiktsfärg som att det var det Taggen var orolig för.
Nej, det var inte det Taggen var orolig för. Hans tankar ragglade fram och tillbaka, utan styrning och utan kontroll. Det var det han vara orolig för.
av Mikael Winterkvist | aug 14, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen
Tid för att läsa: 3 minuter
Steg för steg lotsade Johan honom igenom hela processen. Först in med Leopardskivan så att datorn hoppade igång. Efter det en test av hårdvaran i hans MacBook som gav svaret att hårddisken nog mådde rätt okej men att något hade hänt vilket gjorde att Mac OS X inte hittade systemkatalogen och en hel del annat viktigt för att komma igång.
– När är din senaste kopia gjord?, frågade Johan lika lugn som alltid.
Taggen klickade på den stora gröna ikonen, fick upp sin Time Machine kopia och kunde konstatera att den senaste kopian var gjord igår kväll. Det lilla han gjort på jobbet fanns det kopior på på tidningen så det var inte särskilt viktigt. Brevet från Veronica hade han skrivit ut så det hade han en “hard copy” på.
– Jag skulle bli skitlycklig om vi fick tillbaka allt som den var igår kväll, svarade Taggen.
– Känn lugnet. Välj att återställa från din Time Machine-kopia, slå upp en stor jävla whiskey, sätt dig ned och vänta. Det tar en timme, kanske lite drygt, sen startar du om och allt är tillbaka.
– Tror du, frågade Taggen lätt misstänksam för han visste att riktigt så enkelt brukade det aldrig vara med datorer.
– Time Machine är fan i mig det bästa Apple gjort på år och dag och visserligen skulle vi kunna köra en massa sökprogram, analysprogram och annan junk för att fixa till eventuella sökvägar och sånt men det går snabbare om du kör Time Machine. Dessutom får du det fixat ikväll, utan kostnad. Ska jag komma förbi dig debiterar vi 800 spänn i timmen och då kommer jag inte förrän imorgon. För jag har gjort det du inte har hunnit. Tagit en stor whiskey, skrattade Johan.
– Nej, men det behöver du inte. Funkar det här är det kanon.
– Men dåsårå, slå mig en signal om det inte fungerar men inte för sent får nu ska jag ta en till, en whiskey.
Johan avslutade samtalet och Taggen satte sig ned och tittade på en dator som kopierade filer.
Finns det överhuvudtaget någonting som verkar att ta längre tid än när en dator ska kopiera filer, återställa en katastrof och det enda du vill är att den ska blir klar så att du kan starta om, få höra det klingande pianoljudet som bekräftar att nu startar datorn och sedan se din bakgrund, filhanteraren och allt det andra växa fram.
Innan du får veta. Får bekräftat att allting är som vanligt och att du fått ditt liv tillbaka.
Taggen satt där och tittade. Utan whiskey och mätte ibland med tummen på de olika mätare som dök upp. Han tyckte ibland att strecken som skulle visa hur det hela fortskred hade fastnat. Så långsamt gick det.
Till slut var det klart och datorn startade om.
Taggen slöt ögonen och bad en stilla bön. Kanske inte helt passande för vår Gud Fader då den innehöll cirka 70 procent svordomar, men den fungerade.
Datorn skrällde till, startade, bakgrunden dök upp och filhanteraren startade, docken på plats nedtill och sedan stod han där och tittade på sin dator och funderade på om han skulle våga peta på den.
Det var för enkelt. Så här enkelt kan det inte vara. En omstart med skiva, återställa och sen skulle allt alltså vara okej igen.
Taggen satte sig ned, fattade musen och började att kika runt i datorn. Han startade program, avslutade, startade musik, film och provade det mesta. Jodå, allt fungerade och telefonen synkade till och med snyggt och prydligt.
Han skrattade högt för sig själv. Ett lyckligt, bubblande skratt. Det var länge sedan. Mycket länge sedan.
