av Mikael Winterkvist | feb 2, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
– Vad gäller saken, frågade Taggen och kände hur oron steg i magen på honom. Tusen tankar rusade genom huvudet på honom samtidigt men han kunde inte komma på något enstaka tillfälle då hans ens varit närheten av att kunna begå ett brott.
– Vi föredrar att ta det när vi träffas, svarade Isaksson, fullt medveten om att hur Taggen hade reagerat. Han hade ringt många liknande samtal och alla utan undantag reagerade i sett på samma sätt, med att fundera över vad de hade gjort och vad SÄPO skulle komma att anklaga dem för.
Isaksson valde aldrig att lugna de han ringde upp, tvärtom kunde han droppa ytterligare någon kommentar som kastade de han ringt upp ut i ännu större osäkerhet men den här gången gjorde han ett undantag. Tage Thuresson var värdefull för att hela operationen skulle gå i lås och han har ingenting att vinna på att ställa till det redan innan de hade träffats.
– Det gäller en insamling av data som vi har gjort där ditt namn finns med men vi riktar inga anklagelser mot dig. Du är absolut inte misstänkt för något brott. Vi vill bara prata med dig, svarade han.
– Jaha, okej, hur, var och när då?, frågade Taggen nu något lugnare.
– Nu på tisdag 10.00 på Café Lilla Marie, uppe på Söder, kan det fungera?
– Lilla Marie, 10.00 på tisdag, repeterade Taggen och tillade:
– Jo, det kan fungera, svarade han sedan.
– Bra, då ses vi så, svarade Isaksson och avslutade samtalet.
Taggen stod kvar med telefonen i handen och stirrade på den ungefär som det kunde tvinga fram svar på alla de frågor som han hade samtidigt som han gick igenom olika alternativ på vad han skulle kunna göra. Han hittade inget riktigt bra svar utan stoppade ned telefonen till slut.
– Vem var det, frågade Veronica som kommit ut med en bricka med kaffe och några mandelkubbar.
Wallerström hade inte tagit paus i sitt försök till sälja in någon form av placering och investering. Han malde på helt omedveten om att hans två påtänkta investerare pratade med varandra och att de inte lyssnade på honom.
– Kan vi ta det senare, svarade Taggen och nickade mot Wallerström.
– Självklart, log Veronica samtidigt som en liten knappt märkbar rynka växten fram i hennes panna. Taggen var orolig över något och det var tydligt att telefonsamtalet inte var av det vanliga slaget.
– Wallerström, var tyst nu, vi kommer inte att investera i dina konstiga upplägg, vi är för dumma för att fatta vad du pratar om, avbröt plötsligt Veronica honom och höjde rösten tillräckligt för att få tyst på honom.
– Ursäkta, svarade Wallerström med ett leende, här sitter jag och babblar på. Yrkesskada, tillade han för att understryka att han var en driven finansman, mycket målinriktad och kompetent.
Ingen i sällskapet trodde på honom, knappt ens han själv.
De drack kaffe i tysthet. Wallerström hade tagit en stor tugga av en mandelkubb och alla som ätit en mandelkubb, gul med massor av socker vet att det är ett bakverk som är torrt, smuligt och det täpper till käften på de flesta, till och med en misslyckad investerare som inte har några andra samtalsämnen eller intressen förutom sina hopplösa investeringar.
– Nej, men då ska jag väl gå hem till mitt, sa Wallerström när de suttit tysta ett tag och reste sig samtidigt. Ingen protesterade eller bad honom stanna ett tag till så han lommande iväg.
– Vem var det, frågade Veronica så snart Wallerström var utom hörhåll.
– Det var SÄPO. De vill prata med mig, svarade Taggen.
– SÄPO?, hur då var då och om vad, vad vill de träffa dig om? Frågade Veronica och fyrade iväg en rad frågor.
– Jag är inte misstänkt för något men mitt namn har dykt upp i det de kallar en datainsamling.
– Vänta, sa Veronica höll upp handen som ett stopptecken och plockade upp sin mobiltelefon och letade snabbt upp en kontakt och tryckte på den gröna ikonen och väntade att personen hon ringde upp skulle svara. Hon tryckte också på högtalarfunktionen.
– Är det akut, frågade en röst, utan att presentera sig och utan artighetsfraser.
– Ja, svarade Veronica snabbt och fortsatte, SÄPO vill träffa en av tidningens journalister. Vad gör vi?
Då kände Taggen igen rösten. Det var tidningsförslagets advokat, med lång erfarenhet inte minst från tryckfrihetsmål vilket var anledningen till förlaget hade anställt Greger Stefansson, före detta svensk mästare i slägga, stor som ett hus, och med en juridikexamen från Lunds universitet och en karriär som framgångsrik advokat vid en av Stockholms större byråer. Sedan många år med egen byrå som var specialister på att skydda tredje statsmakten. Stefansson kallades ”åklagartuggen” inom kåren för sin förmåga att smula sönder åklagare när han försvarade sina klienter.
– SÄPO, det var som fan. Var ska ni träffas, frågade Stefansson och Taggen förvånades över hur blixtsnabbt Veronica och Stefansson kom in på väsentligheter.
– Var ska ni träffas frågade Veronica och då gick det upp för Stefansson att hon satt samtalet på högtalare och att Taggens fanns med i samtalet, inledningsvis utan att veta att det var Taggen.
– Sitter ni säkert till, avbröt Stefansson innan Taggen hann svara, ingen som kan höra er?
– Vi sitter ute i trädgården, vid mitt sommarhus, här finns det bara fåglar och så vi.
– Bra, svarade Stefansson och fortsatte: var ska ni träffas?
– Vi ska träffas på Lilla Marie, på Söder, på tisdag, svarade Taggen.
– På ett café, det var som fan. Du ska träffa SÄPO på ett publikt café?
– Ja, tydligen, svarade Taggen söker på vart Stefansson var på väg.
– Sa de vad det gällde, nej, det gjorde de naturligtvis inte, sa Stefansson och svarade på sin egen fråga.
– Nej, men de sa att jag inte är misstänkt för något, inflikade Taggen.
– Inga misstankar, det var som fan, svarade Stefansson.
– Är det något konstigt, frågade Veronica som ville ha förklaringar på vad det var Stefansson fann så ovanligt.
– SÄPO brukar inte berätta sånt på telefon eller direkt, de brukar i stort sett aldrig träffas någon i offentliga miljöer. Min slutsats är att de behöver dig för något och de vill inte göra dig orolig eller misstänksam. De kommer att be dig en tjänst, något du ska göra eller nått i den stilen, svarade Stefansson.
– Vad skulle jag kunna hjälpa SÄPO med, frågade Taggen och insåg när han formulerat frågan färdigt att det kunde bara SÄPO svara på.
– Det är den verkligt intressanta frågan, svarade Stefansson och frågade sedan:
– Veronica, är han den nya?
Veronica gjorde en liten men märkbar paus.
– Ja, han är det svarade hon, sedan.
– Okej, svarade Stefansson. I normala falla, om mötet hade varit på SÄPO så hade jag kunnat följa med, nu tolkar jag det som att de vill något, att de inte vill oroa dig och skulle jag komma med i släptåg så skulle det kunna tolkas fel. Inte som en krigsförklaring men något åt det hållet i alla fall. Jag förslår att du går dit, dokumenterar noga allt som sägs så hörs vi efter mötet. Mitt kontor ligger fem minuter från Lilla Marie, kan du komma dit tror du, direkt efter?
– Absolut, svarade Taggen, nu betydligt mera lugnad.
– Bra, svarade Stefansson, ta han om er nu, och du tar hand om honom Veronica, tillade han med ett skratt och det var första gången under hela samtalet som förlagets advokat släppte på yrkesrollen.
– Bra, sa Veronica, tittade på Taggen och la till:
– Då har vi en plan.
En plan för vad var en fråga som fick vänta till på tisdag.
av Mikael Winterkvist | jan 26, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
– Impact är det alla företag söker, borde söka och kommer att betala för, sa Wallerström efter det att han tagit ett ordentligt andetag.
Det var som om Taggen stoppat en näve pengar i en jukebox som var hyperaktiv och som gick alldeles för fort. Wallerström gick på som om det gällde livet och Taggen förstod ett och annat bindeord. Resten var helt obegripligt och då hade Taggen trots allt några kurser i företags- och nationalekonomi bland sina akademiska betyg.
Han förstod i stort sett ingenting av allt det Wallerström pratade om men det gick ut på att skapa impact och mervärde, två ord som Wallerström upprepade flera gånger.
– Gillar du friluftsliv, frågade Wallerström plötsligt.
– Nej, inte direkt. Jag är ingen natur- eller friluftsmänniska svarade Taggen.
– Synd, jag har en kanonfin kanotcamping annars som är ett gyllene tillfälle att investera i för den som gillar natur. Båtar då, provade Wallerström.
– Båtar? frågade Taggen.
– Ja, stora båtar. Jag har, förstår, du en antik, gammal bogserare som många samlare är ute efter, en raritet, och egentligen skulle jag kunna sälja den svindyrt men du är ju god vän med Veronica så jag skulle kunna släppa den för nästan inga pengar alls.
Wallerström gjorde inga pauser och vräkte på i högt tempo.
Vilken osedvanligt irriterande och osympatisk människa, tänkte Taggen och hoppades att Veronica skulle uppenbara sig och möjligen rädda honom undan den här försäljartypen med mundiarre´.
Nu kände Veronica Wallerström och hon höll sig undan i det längsta.
– Nej, jag är inte intresserad av båtar heller, svarade Taggen när Wallerström andades in och an fick en chans att säga något.
– Synd, hur förvaltar du dina pengar då, frågade Wallerström och tog sats på nytt.
– Vilka pengar, hur menar du?
– Ja, de pengar du tjänar, hur placerar du dem, dina pensionspengar och det du har på banken?
– Jag har inga pengar svarade Taggen utan att egentligen veta om det var riktigt sant.
Taggen hade pengar, både bundna i en del aktier, i en lägenhet i centrala Stockholm och det som blev kvar efter skilsmässan och ett sommarhus som såldes i Dalarna. Sanningen var att taggen hade en hygglig slant sparad pop banken dessutom. Ingen bra placering eftersom det var lönekontot men går du till jobbet, gör det du ska och sen åker hem till en billig bostadsrätt på Kungsholmen i Stockholm så gör du definitiv inte av med den lön som en trotjänare i tidningshuset tjänade. Alla resor betalade tidningen och Taggens semester var några cafeér, en öl på en uteservering men inga utsvävningar. Taggens tillvaro var om inte spartansk och torftig så i vart fall billig.
Under åren så hade bankkontot fyllts på så Taggen kunde pensionera sig om han ville och om han hade ork att sätta sig ned och faktiskt gå igenom sin privatekonomi. Det hade han nu inte gjort så när han sa att han inte hade några pengar så var det inte helt igenom en lögn. Taggen visste snarare inte hur mycket han hade, vad lägenheten var värd eller hur hans pensionsparande gick. Under åren med Karin, ex-hustrun, så hade han, eller rättare sagt hon, köpet en del försäkringar, olika former av pensionssparande och allt det ointresse som Taggen hade för sina egna pengar hade Karin som inte bara var pålyst utan också en rätt begåvad placerare. I jämförelse med Wallerström en oerhört duktig placerare.
Så där satt Taggen och tvingades att lyssna på en lika lång som tröttsam föreläsning i ett ämne som har var fullkomligt ointresserad av och det hade tydligen med impact att göra för det ordet upprepade Wallerström ofta tillsammans med uttryck och begrepp som han hittat på själv.
– Nu blir det kaffe, ropade Veronica från trappen och uppenbarade sig med en bricka med kaffekoppar, några bucklar och en kaffekanna.
– Tack gode gud för det, tänkte Taggen men insåg snabbt att Wallerström inte tystnade trots avbrottet.
Han fortsatte att mala på.
– Blir du härute hela sommaren eller ska du iväg, frågade Veronica i ett försök att styra över samtalet på något annat, vad det nu var Wallerström pratadae om.
– Du vet, det vet man aldrig, jag tar det på uppstuds, svarade Wallerström och varvade sedan upp igen.
Taggen räddades av telefonen. Okänd uppringare förkunnade skölrmen men Taggen dolde det snabbt, ursäktade sig med:
– Jag måste ta det här, sa han och reste sig upp och gick bort en bit från sällskapet.
– Ja, Thuresson, svarade han och höll telefonen mot örat.
– Tage Thuresson, frågade rösten i andra ändan?
– Ja, vem pratar jag med, frågade Taggen.
– Jag heter Isaksson och jobbar på den svenska säkerhetspolisen. Vi skulle behöva prata med dig, svarade rösten och med ens så kände Taggen hur en isande kyla spred sig i kroppen. Säkerhetspolisen, vad skulle de prata med honom om. Han hade ju inte gjort något.
av Mikael Winterkvist | jan 19, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
– Hej, ropade en röst precis när de skulle äntra trappan upp till huset.
– Wallerström, suckade Veronica och det krävdes ingen som helst insikt eller fantasi för att förstå att rösten tillhörde någon som inte var helt välkommen.
– Hej, ropade Veronica och vände sig om med ett leende som var påklistrat men nödvändigt för på den lilla ön blev alla små händelser snabbt blixtsnabba, virala och Veronica insåg att avvisades Wallerström så skulle hon blir den kommande veckans skvallerämne på ön.
Wallerström var en av de bofasta. Tidigare bankman, numera investerare som skrapat ihop tillräckligt men pengar en gång i i tiden för att köpa ett hus på ön. För hans ekonomi var det tur därför att sedan några år tillbaka så gick investeringarna allt annat än bra men ett hus, utan lån gjorde att Wallerströms omkostnader var små och han hankade sig fram eller olika konsultuppdrag bland ideella föreningar som han lovade guld och gröna skogar med olika finansiella upplägg. Wallerström hade haft familj men då han planerade maximalt drygt en halvtimme framåt i livet och då han helt plötsligt kunde packa väskorna för att dra iväg på något nytt äventyr, en ny märklig investering som skulle ge det snabba, slutliga klippet så hade hustrun flyttat ut för några år sedan. Hon tog med sig dottern och sonen, lämnade nyckeln och lapp på bordet vilket var vad han hittade när han kom hem igen. Några veckor senare anlände en advokat ut till ön och bad honom att skriva under skilsmässohandlingarna och efter betänketiden som fastställts av tingsrätten så var Wallerström singel.
Han fortsatte att dra iväg på sina investeringsresor, köpte en gammal bogserbåt som låg upplagd intill ett museum. Tanken där var att släppa ombord folk som var villiga att betala för att se en gammal rostig bogserbåt. Affärsidén gick i stöpet direkt därför att rostiga bogserbåtar inte var med på topplistan över utflyktsmål och något år senare så lade kommunen ned museet, arkiverade alla prylar och då ägde Wallerström en bogserbåt, rostig, som kommunens miljökontor ville ha bort.
För att rädda det projektet så köptes en kanotuthyrning uppe i fjällvärlden som gått i konkurs för femte gången. Här hade Wallerström anlitat en olycksbroder som blivit singel när hustrun kastat ut honom efter den senaste fyllebravaden där han lyckats köra i diket med bilen, försökt springa ifrån polisen fullare än ett vårdike och gripits liggandes under en gran. Olycksbrodern lovade att ha hand om allt som hade med kanoterna att göra till Wallerströms stora lycka. Vad han inte berättade var att polisen eftersökte honom därför att han inte inställts sig för att av tjäna sex månader i fängelse. När polisen hittade honom, vilket inte var svårt ute i glesbygden där alla känner alla och där alla vet var alla är så plockade de in Wallerströms anställde fyra dagar innan det var premiär och öppning av uthyrningen av kanoter – då det var säsong. I en del av landet där det är vinter nio månader om året och kanonväder maximalt två månader är säsongen viktig.
Wallerström fick veta vad som hade hänt fyra månader senare då bankkontot var tomt och kommunen meddelade att arrendet var uppsagt. Ungefär samtidigt meddelade elbolaget att elen var avstängd och kort därefter så meddelades att även vattnet stängts av. Wallerströms anställde hade dock sett till att plocka ut lön, fast han satt på en anstalt drygt 100 mil från kanotuthyrningen.
Wallerström ägde nu en utdömd gammal rostig bogserbåt och en kanotcamping som stod och frös sönder ute i glesbygden.
Utåt däremot så lät det som om Wallerström spelade i samma liga som familjen Wallenberg och han kokade hela tiden ihop nya upplägg för att dra ihop några tusenlappar och därmed hålla kronofogden från dörren i någon månad ytterligare. I hans planer ingick nu att hitta en ny lämplig kvinna vilket var detsamma som en kvinna med vissa tillgångar, åtminstone en hygglig månadslön.
Veronica passade perfekt in i den rollen och det var därför Wallerström alltid såg till att ha ett ärende till henne varje gång hon kom ut till ön. Intresset var dock i allra högsta grad enkelriktat.
– Lyssna inte på honom och investera framför allt inte en krona i vad han än försöker lura in dig i, viskade Veronica samtidigt som Wallerström styrde stegen mot dem där de blivit stående på det nedersta trappsteget.
Wallerström hälsade översvallande vänligt på Veronica och ryckte till som om någon skickat en spann kallt vatten över honom när Veronica presentera Taggen:
– Det här är, i brist på ett bättre uttryck, min pojkvän Tage, sa Veronica och höll ut handen mot Taggen.
– Hej, Tage Turesson, sa Taggen och höll ut handen som blev hängande i luften ett tag innan Wallerström kom sig för att ta den och svara.
– Jonas, Jonas Wallerström, sa han utan tillstymmelse till leende.
– Jag går in gör kaffe så kan nu bekanta er, sa Veronica och lämnade de två männen i en atmosfär som var lika spänd som obekväm, speciellt för en av männen.
– Jaha, vad gör du då?, frågade till slut Wallerström för att få slut på tystnaden.
– Jag är journalist, du då, frågade Taggen mer av artighet än att han var intresserad.
– Jag är finansman kan man väl säga, investerare, svarade Wallerström och drog en smula på svaret.
– Jasså, fortsatte Taggen fortfarande lika ointresserad men artigt.
– Vad investerar du i då, frågade han Wallerström som snabbt sken upp av frågan och över att ha styrt över samtalet på något som han behärskade, kunde prata om.
– Ja du, det är inte helt enkelt att förklara. Låt mig säga så här, sa Wallerström och försökte ge intrycket av att det han sysslade med var oerhört komplext, avancerat och svårbegripligt.
– Det handlar om impact, sa han till slut, vet du vad det är, frågade han Taggen, som begick misstaget att svara:
– Nej, berätta mer.
av Mikael Winterkvist | jan 12, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
På omvägar kontrollerades vilka säkerhetsprogram tidningen använde. Det visade sig att det lokala nätverket skyddades relativt väl med kraftfulla brandväggar och inloggningskontroller. Medarbetarnas enskilda datorer skyddades med en del säkerhetsprogram som kontrollerade vad som installerades och vad som laddades ned.
Det användes inget traditionell antivirus-program men ett program som kontrollerade all utgående trafik. Skulle de lyckas att dupera Thuresson så måste de skicka upp en dialog som han skulle känna igen. Samtidigt måste det vara en tillräckligt skrämmande dialog som skulle leda till att Taggen tog kontakt med den egna IT-avdelningen. Förhoppningen var att han skulle lämna över sin dator, sin iPhone så att de skulle kunna installera övervakningsprogram för att se om Tage Thuresson var den de sökte.
Allt utan att väcka hans misstankar.
De säkerhetsprogram som tidningen använde kartlades i detalj för att se vilka dialogrutor som skulle kunna vara lämpliga att visa i Taggens dator. Isaksson, Jakobsson och Sommargren satt och tittade igenom dialogrutor i tre av de program som tidningen använde – och som var installerade i alla anställdas datorer. De medarbetare som hade bärbara datorer som de pockade med sig ut, utanför tidningshusets fyra väggar hade ytterligare mjukvara installerad och efter att ha gått igenom en lång rad program, texter och dialogrutor så beslöt att meddelandet skulle se ut som att det kom ifrån ett program som kontrollera utgående trafik i de anställdas datorer.
Dialogen skulle låsa datorn och innebörden i meddelandet på skärmen skulle vara att Taggen omedelbart måste ta kontakt med IT-avdelningen. Frågan var då hur de skulle kunna styra det samtalet? Hur skulle de kunna fånga upp Tage Thuressons samtal och styra det till en av sina egna och inte till tidningens IT-avdelning?
– Vi har ett problem, ett stort problem, konstaterade Sommargren.
– Inte då, svarade Isaksson och forsatte:
– Tidningen har en taskigt skyddad telefonväxel. Vi styr om telefonsamtalet den vägen och ser till att samtalet går till vår medarbetare, oavsett om Thuresson ringer internt eller med sin mobiltelefon.
– Kan vi det, är det lagligt?, frågade Jakobsson.
– Lagligt och lagligt, med hänvisning till Rikets säkerhet kan vi väl i stort sett göra vad fan vi vill, svarade Isaksson med ett skratt.
– Men hur har vi koll på att Thuressons samtal skickas vidare till vår man så att säga då? Vi kan ju inte styra vartenda samtal för vi vet ju inte vad karln vill, invände Jakobsson.
– Det får Cedergren bygga in i trojanen – samtal som Thuresson ringer till och från IT-avdelningeh efter det att dialogruten har visats i hans dator går till vår man, förklarade Isaksson.
– Okej, så telefonsamtal samtal antingen från Thuressons mobiltelefon, eller hans fasta telefon på redaktionen skickas till vår mannen först efter det att varningen kommit upp i hans dator, är det rätt uppfattat?
– Exaktemente, svarade isaksson.
Cedergren fick beställningen på extrafunktionen och la in koden, utan att ifrågasätta varför. Det var en styrka hos Cedergren. Han gjorde som han blev tillsagd. Hans svaghet var att han gjorde exakt som han blev tillsagd vilket betydde att alla instruktioner måste vara exakta. Cedergren använde inte sånt som sunt förnuft, logik om det inte handlade om mycket exakt logik. Det var mer än vid ett tillfälle som Pettersson hade frågat om han fick tillstånd att slå ihjäl Cedergren efter att de hade suttit och dividerat om bagateller som Cedergren vägrade att förstå eller ta till sig därför att instruktionerna inte var exakta. Gav du inte Cedergren exakta instruktioner så kunde det gå helt åt helvete eller så förlorade du timmar av ditt liv som du inte fick tillbaka. Cedergren loggade alltid in på exakt samma klockslag, varje morgon. Jakobsson hade vid flera tillfällen sett honom gå varv kring huset bara för att invänta rätt klockslag. Han loggade in på exakt tid, loggade ut lika exakt, gick på lunch exakt 12.00 och loggade sedan in igen exakt 13.00. IT-avdelningen hade vid mer än ett tillfälle kollat tillförlitligheten i loggsystemet för det var mer troligt att klockan gick fel eller att det var en bugg i systemet än att en medarbetare var i stort sett lika pålitligt som atomuret i Schweiz. De slutade att leta fel efter ha fått informationen om Cedergren.
Det fanns en massa andra udda saker med Cedergen. Ingen hade exempelvis ett honom på på toaletten. Han drack aldrig kaffe, deltog inte på sammankomster, fester eller umgicks med någon utanför jobbet. Han bodde hemma hos föräldrarna i källaren med egen ingång och han hade i stort sett läst varenda kurs i programmering, systemanalys och andra kurser som kunde räknas in som nödvändiga eller bra att ha som kodare – två gånger. Han hade högsta betyg i allt, var smartast i rummet i stort sett alltid men hade alltså ingen som helst nytta av sin begåvning därför att han inte kunde behålla ett jobb på grund av sitt sociala handikapp. Han fungerade inte i grupp, inte ensam heller utan exakta instruktioner men han hade en intuition och kunskaper som gick utanpå det mesta när det handlade om att jaga hackare. Han kunde inte föreställa sig hur en hackare tänkte, eller förutse vad hackaren kunde tänka sig göra men han kunde intuitivt ibland sniffa sig fram till vem hackaren var utifrån kommandon, vilka mjukvaror som användes och hur kommandona kom, i vilken ordning.
Sommargren däremot hade den talangen – att tänka som en hackare så de tillsammans var ett synnerligen svårslaget team – Thelonius grupp undantagen.
Nu var det alltså Cedergrens uppgift att skriva en trojan med tydliga instruktioner, fastslagna funktioner och med ett enda syfte – skrämma Thuresson att ringa sin IT-avdelning-
av Mikael Winterkvist | nov 29, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Det plingade till i Taggens telefon. Det var ett meddelande från en okänd avsändare.
”Jag sitter på intressant information. Kan vi träffas? Om ja, svara till source@proton.com”.
Meddelandet hade skickats från ett okänt nummer och ingen av nummertjänsterna på nätet hittade någon känd abonnent.
Det var förmodligen ett kontantnummer och en telefon som du kunde köpa rätt billigt i närmaste Pressbyrå.
– Jobb, frågade Veronica när hon såg att Taggen stannade upp för att läsa meddelandet.
Taggen vände sin telefon mot henne så att hon kunde läsa.
– Proton, är inte det en sån där eposttjänst där alla är hemliga, sa hon efter att ha läst meddelandet.
– Nja, det är en tjänst som skyddas med stark kryptering och vill du vara anonym så kan du vara det, svarade Taggen samtidigt som han klickade på postadressen, startade mail-programmet i telefonen och svarade på meddelandet.
Han lämnade sitt privata telefonnummer, sin privata epostadress, svarade att de absolut kunde ses. Mottagaren fick bestämma tid och plats.
– Jag svarade med mina privata uppgifter så får han välja tid och plats, sa han medan det det swoshande ljudet förkunnande att det elektroniska brevet hade skickats.
– Han, fråga Veronica. Är du så säker på att det är en han?
– Statistiskt så är det en man, skrattade Taggen när han insåg att hans antagande ingalunda var säkerställt på något sätt.
– Jo, så är det. Kvinnor tipsar kvinnor och män tipsar män. Vi har en bit kvar, konstaterade Veronica och svängde in på grusvägen upp mot huset.
De hade nu rundat hela ön och Taggen insåg med ens att han just gått mer och längre än på många år, trots att det bara tagit en dryg halvtimme att gå runt den lilla ön.
– Vi får se om han svarar, sa han och la ned telefonen i fickan igen.
Då slog det honom, också, att han tillbringat ovanligt lite tid med telefonen i handen det senaste dygnet, sedan igår.
Han hade inte kollat meddelanden, inte kollat epost och han hade skummat av nätets dagstidningar som han brukade.
– Jag håller nog på att bli frisk, sa han tyst för sig själv men Veronica hade hört att han sa något.
– Är du sjuk, frågade hon med en viss oro i rösten.
– Nej då, skrattade Taggen.
– Bara frisk från ett beroende av min telefon, min iPhone. Jag konstaterade att den fått ligga i fickan mest hela tiden, sedan vi åkte hit ut.
– Jag brukar ha den effekten på män, svarade Veronica, log lite pillemariskt som Astrid Lindgren hade uttryckt det.
av Mikael Winterkvist | nov 27, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
Steg för steg så sattes paketet samman. Det paket med information som skulle skickas över till Thuresson och som skulle leda honom bolaget, skumraskaffärerna så att de skulle kunna komma åt och kolla hans elektroniska prylar.
För att inte missa tekniska detaljer så hade Cedergren kallats in och han satt som vanligt nedhälld i en konferensfåtölj, lika tyst som vanligt.
– Vi skulle kunna preparera information med en trojan och skrämma Thuresson in i armarna på oss, sa Cedergren efter ett tag.
– Ursäkta, ta det där igen, sa Sommargren.
– Vi skriver en trojan, ser till att den finns i materialet, hoppas på att den här killen klickar sig igenom all information, åker dit och sen ser vi till att han kommer till oss, upprepade Cedergren.
– Hur ska vi få honom att komma till oss, frågade Jakobsson som insåg att den tunne, tyste socialt helt obegåvade Cedergren faktiskt kunde ha en lösning på deras problem.
– Ja, vi får se till att han kontaktar oss helt enkelt, svarade Cedergren och avslöjade att den första delen av hans plan var genomtänkt. Den första delen var det inte.
– Det är briljant, konstaterade Isaksson och fortsatte:
– Vi kollar vilket företag som hanterar säkerhetsfrågor för tidningen och kanske hela koncernen. Förhoppningsvis så hanterar de inte den typen av frågor internt. Skulle det vara så så kan vi faktiskt ta kontakt med Thuressons chef, efter det att han har smittats, servera en historia om att vi jagar en hackare, nått åt det hållet.
Planen reviderades – nu skulle Thuresson attackeras mera direkt med en falsk trojan, ett farligt program och sedan skulle de komma åt och kunna kontrollera hans dator och telefon.
– Det kan faktiskt fungera, funderade Sommargren, tittade på Jakobsson som nickade instämmande.
– Så vad behöver vi, frågade han.
– En falsk trojan som vi gömmer i informationen, resten kan vi ju sköta. Jag kan dyka upp på redaktionen kort efter det att Thuresson åkt dit och presentera mig med rätt namn och förklarade att vi har information om att enskilda medarbetare kan vara föremål för en attack, utifrån, av okända. Sen bjuder vi vår hjälp, plockar in Thuressons prylar och kollar dem, svarade Isaksson.
– Kan du skriva ett till synes farligt program som skrämmer brallorna av Thuresson, frågade Jakobsson och tittade på Cedergren.
– Inga problem, det tar en dag eller två, max tre dagar med tester, svarade han.
Typiskt IT-folk, tänkte Jakobsson, de kan aldrig ange en begränsad tidpunkt, aldrig säga attt saker tar en dag utan de ska alltid lägga till mer tid, sen visar det sig att det alltid, regelmässigt tar dubbelt så lång tid.
– Så du behöver vecka, alltså konstaterade han och log mot Cedergren vilket skulle visa sig vara helt verkningslöst, som vanligt.
Cedergren saknade humor, förstod sig inte på ironi och var extremt fyrkantig, socialt hopplös.
– Jag behöver maximalt tre dagar, svarade han kort, reste på sig och fortsatte:
– Ska jag kanske sätta fart?
– Gör så, svarade Sommargren.
Den långe, tunna gestalten lämnade rummet utan ett ord.
