av Mikael Winterkvist | nov 13, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
De fortsatte promenaden runt ön och nere vid båt bryggan träffade de en av grannarna. Det blev småprat om vädret, hur dyrt allting hade blivit och att det var tråkigt att ön nu bara levde upp sommartid.
– Paret som hyrt Fagerstams hus, du har inte sett till dem, frågade Veronica, den äldre mannen som tydligen var en va de få som varit bofast härute men som nu flyttat in till stan.
– De åkte tidigt imorse, svarade mannen och fortsatte:
– De plockades uppgav en båt, jag tror det var redan vid sjutiden i morse, eller strax efter, svarade mannen och klyfta på sin blå, slitna skepparmössa.
Paret hade alltså lämnat ön, redan på midsommardagens morgon, vilket vara en smula konstigt, i vart fall avvikande därför att i stort sett alla som hade anlänt dagarna innan hade tänkt fira midsommars ute i skärgården. Alla utom det här paret som Veronica och Taggen fortfarande inte kunde på vad de hette i förnamn.
– Något kanske har hänt så att de var tvungna att åka tillbaka till stan, konstaterade Veronica, avrundande samtalet så att de kom vidare på sin promenad.
– Det var där var Axel, han bodde fast härute tidigare fram till dess att hans hustru gick bort. Han sålde det stora huset och köpte en mindre liten stuga som lägger snett nedanför mitt hus. Nu kommer han ut hit så ofta han kan och så snart båtarna har börjat att gå. Han tillhör inventarierna här ute, sa Veronica med ett skratt och ökade frekvensen i sina steg.
Taggen kände att hans kondition hade en hel del i övrigt att önska och små svettpärlor formades på hans panna. Han var inte i bästa skick och skulle inte ”krockudden” fram på magen fortsätta att växa och skulle han inte låta som pysande ballong när han andades så måste något göras.
– Jag tror jag måste sluta att röka, sa han när grusvägen som slingrade sig uppåt i en ganska brant backe.
– Taskigt flås, frågade Veronica med ett skratt, trots att frågan egentligen var onödig.
Taggen hade nu inte bara svettpärlor i pannan, det rann små rännilar längs ansiktet och hans ansikte började sakta skifta färg mot en rödare ton.
– Ja, alltså det här går ju inte. Jag har inget kondition alls, svarade Taggen och torkade svetten ur pannan.
– Det är väl ett utmärkt första steg i så fall att försöka att slopa cigaretterna men jag har faktiskt sett att du inte röker lika mycket, eller har inte gjort det sen vi kom hit ut så antingen så är det jag, ön, naturen eller allt ihop som har bra inverkan på dig, sa hon och skrattade högt.
Då slog det Taggen att hon hade rätt. Ända sedan de träffades för att ta båten hit ut så hade han haft fullt upp med en massa annat och hade hade rökt betydligt mindre än brukade. Han kände på cigarettpaketet i skjortans bröstficka. Det var nästan fullt, bar a 2-3 cigarretter var tagna ur det vilket betyder att han bara rätt lika många cigaretter sedan igår kväll.
– Det måste vara rekord, konstaterade Taggen när han plockat upp cigarettpaketet och konstaterat att det saknades tre cigaretter.
– Jag har bara rökt tre cigaretter sedan vi träffades inne i stan och tog båten hit ut. Jag som brukar dra i mig närmare ett paket om dagen.
– Du ser, jag har gott inflytande på dig, sa hon och log, strök hans svett ur pannan och kysste honom på kinden, i vad som blev en mycket intim rörelse.
Hon bryr sig inte om att jag svettas tänkte Taggen och tolkade det som ytterligare ett tecken på att nu var de ett par. Nu var Veronica och Taggen en, eniga, enade eller hur det nu skulle uttryckas.
Han hade träffat någon, en särbo, och han hade rökt tre cigaretter på drygt ett dygn.
av Mikael Winterkvist | nov 11, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
Han fick snabbt på sig kläder och Veronica klösande honom i sovrummet. Han kunde inte avlösa om det var av hönsen till honom eller om hon inte heller riktigt visste hur intima och när de vara varandra. Han gavs i lalla fall tillfälle att snabbt hoppa i nya kläder, få på sig sina slitna vita Nike-skor.
– Vi tar den här vägen, sa Veronica, tog täten och styrde stegen ned längs den smala grusvägen som ledde fram och upptill hennes hus.
– Fagerstams hus, det de lånat ligger bara här nere, fortsatte hon.
– Kommer du ihåg vad de hette, frågade hon och Taggen insåg att det hade de högst sannolikt berättat men hans hjärna var tom.
– Nej, det sa de säkert men jag kommer inte ihåg, svarade Taggen, skydande på stegen och kom upp jämsides med Veronica.
Deras händer nuddade varandra och hon nappade snabbt tag i hans hand och sedan fortsatte de promenaden, hand i hand.
Även om det kändes en smula ovant så var det alls inte obekvämt eller det minsta pinsamt. Det var ett slags signal till omgivningen att de hörde ihop, de var ett par och Taggen hade det där småfåniga leendet i ansiktet ingen.
– Konstigt, sa Veronica när de kom fram till huset, passerat genom grinden och knackat på.
Huset var tomt.
– De kanske har gjort som oss, tagit en promenad., svarade Taggen.
– Det har du rätt i, svarade Veronica och styrde stegen ut mot grusvägen ingen.
– Vi tar väl en sväng runt ön då så får du en sightseeing.
Runt ön ringlade sig en grusväg som startade vid bryggan som turbåtarna angjorde. Den gick runt hela ön med små smala avstickare upp till de hus som fanns på ön. Ön hade inga bofasta innevånare längre och turbåtarna gick fram till dess isen lade sig men inte vintertid. Då var det svävare som gällde för de som vill ta sig ut.
– Jag har ärvt huset efter min pappa, berättade Veronica.
– Familjen köpte det strax efter kriget, rustade upp huset och sedan. tillbringade vi i stort sett alla somrar här ute, tills pappa gick bort.
– Din mamma då, frågade Taggen.
– Mamma hade psykiska problem. Hon vandrade ut och in på olika kliniker den sista tiden, så det vara bara pappa och jag.
– Inga syskon, trevade Taggen.
– Mamma blev sjuk tidigt och pappa lämnade henne aldrig, inte ens efter hennes död så det blev inga fler barn, bara jag.
– Det är väl inte så bara, sköt Taggen in och kände hur hon greppade hans hand lite hårdare och han sig hur hon log.
– Herre gud så vacker hon är, tänkte Taggen och förlorade sig i hennes yttre.
av Mikael Winterkvist | nov 6, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
Nere i det stora köket hade en frukost värdig ett förstklassigt hotell dukats upp. Ost, bröd, ägg, kaffe, grönsaker, juice, frukt och korv stod uppradat på den stora köksbänken. Fat, glas och två kaffekoppar stod på bordet.
– Ta för dig, sa Veronica som seglade fram i köket i ett tunt, knälångt nattlinne, medan hon ställde fram det sista av maträtterna.
En omelett, råstekt skivad potatis, inlagd pickad lök, oliver och svamp.
– Blev det för mycket, skrattade hon när hon såg hur Taggen stannade till och betraktade konstverket.
– Nej, inte alls. Det bara är en frukost som ligger långt ifrån den jag brukar äta, om jag inte bor på hotell, svarade han och plockade åt sig kaffekoppen och ett fat för att ha något att lägga maten på.
Han plockade ihop en frukost värdig en mästare som det brukar heta och satte sig vid köksbordet.
– Vi har saker att bestämma, sa Veronica när de ätit under tystnad.
– Har vi, svarade han och tittade upp.
– Vi måste bestämma om oss, var vi är och vad vi är och vart vi ska, sa hon med en något mjukare röst samtidigt som ett lätt rosa färg märktes på hennes kinder.
Taggen märkte nu inte att hon rodnade lätt utan kunde en viss panik stiga inom kroppen på honom och han insåg att nästa sak som han skulle säga kunde avgöra vart samtalet tog vägen. Han kunde sig också rätt vilsen för precis som vanligt med Veronica så trodde han att han visste vad hon ville och menade men han var aldrig riktigt säker.
– Ja, vad är vi nu, sa hon och tittade på honom.
– Hur menar du, sa han till sist efter att ha övervägt en rad olika svar.
– Ja, vad är vi nu, bara kollegor, var detta bara en engångsföreteelse eller ska vi utforska det lite mer och se var det tar oss, svarade Veronica snabbt.
Nu började det trilla ned en rad polletter i vår hjältes hjärna, olika möjligheter och han såg alternativa framtider framför sig men kände att han inte riktigt vågade satsa påa någon av dem.
– Jag hade mycket trevligt igår, med allting, och om du vill se vart det kan ta oss så är jag med på det, svarade han medan hans hjärna trevade efter att hitta orden och de rätta formuleringarna.
Han insåg direkt att han lät lätt byråkratisk och lite stel i sitt svar men han hade i alla fall spelat över bollen till henne för han kunde inte för liv föreställa sig vad Veronica ville.
– Så här tänker jag, sa hon och drog in andan för att fortsätta
– Jag har det rätt bra som jag har det och det tror jag att du har också och vi är för gamla för att kasta oss huvudstupa in i något som kanske inte fungerar. Jag vill att vi fortsätter att träffas sen kan vi väl ta det som det kommer och se var det här tar oss, ungefär så tänker jag, sa hon, gjorde en paus och tittade på honom en blick som till och med Taggen kunde tolka som varm och vänlig.
– Så tänker jag också, svarade han och tillade:
– Jag inser nu hur ensam jag faktiskt varit och hur illa jag egentligen tycker om det. Igår var något helt annat, något som jag inte har haft och jag vill inte förlora dig så här nästan direkt, tillade han och insåg med ens att han varit mera öppenhjärtig än vad han kanske hade tänkt sig.
Veronica reste sig, rundade köksbordet, tog hans huvud i sina händer och kysste honom , länge.
– Då säger vi så, sa hon när hon släppte hans ansikte och såg honom djupt i ögonen.
Taggen fick dra ett djupt andetag och medan han gjorde det så spred sig ett leende över hans ansikte som mycket väl kunde klassificeras som inte så lite fånigt, men lyckligt.
av Mikael Winterkvist | nov 4, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Efter att ha blivit överkörd av SÄPO:s representant så var resten av genomgången en formalitet. Bolaget gick i stort med på allting, hela planen i alla sina delar.
I slutet av mötet kallades bolagets ekonomichef in.
– Det vi ska berätta för dig nu är sekretessbelagt med högsta skyddsklass och hela ärendet ska hanterar med högsta prioritet, inledde Jakobsson, sedan ekonomichefen hunnit att samla sig efter att ha känt igen Sommargren i ett sammanhang som knappast kunde anses som väntat.
Sommargren hade bara nickat mot ekonomichefen helt kort, liksom för att bara bekräfta att de hade träffats förut.
Jakobsson drog sedan hela planen i alla de delar som det ansågs att ekonomichefen hade behov att veta. Hur de kommit över informationen, vad de visste i detalj, hade de inte berättat.
– Men är det här verkligen lagligt, måste vi inte informera ägarna, invände ekonomichefen, något lamt när han upptäckte en yngre, blond man med tunna glasögon vid konferensbordets kortsida en bit bort i rummet.
Mannens stålhårda blick gjorde att ekonomichefen sänkte rösten i slutet av sina frågor.
– Denna operation sker inom ramen för SÄPO och vi har befogenheter som andra inte har, svarade den yngre mannen helt kort.
Ekonomichefen insåg direkt att alla försök till invändningar bara skulle irritera sällskapet och hans egen VD satt helt tyst så han följde chefens exempel.
– Det är extremt viktigt att den journalist som du kommer att träffa och som du ska lämna över de här uppgifterna till inte misstänker något. Han ska tro att du är en missnöjd anställd, en visselblåsare som vill hämnas på bolaget. Därför kommer vi att iscensätta en runda med befordringar där du kommer att förbigås. Det kan betyda ett visst obehag för dig som person då det kommer att se ut som att en av dina medarbetare passerar dig på karriärstegen. Det får du leva med, avslutade Jakobsson.
– Får man fråga vem?, frågade ekonomichefen.
– Vem tycker du minst om av dina medarbetare, någon du har haft en öppen och känd konflikt med, frågade Sommargren.
– Ja, funderade ekonomichefen, och drog på svaret medan han funderade.
– Det skulle nog vara Sara Larsson, vi hamnade på olika sidor när vi skulle byta affärs- och ekonomisystem. Det hettade till flera gånger i gruppen som hanterade inköpet, svarade ekonomichefen efter någon minuts funderande.
– Då blir det hon som kommer att gå förbi dig och bli din chef.
Ekonomichefen reagerade som om någon kastat en spann iskallt vatten över honom.
– Men är det verkligen nödvändigt försökte han invända.
– Svar ja, svaret kom blixtsnabbt från konferensbordet kortsida.
– Men vad händer när allt det här är över då?, frågade ekonomichefen oroligt.
– Du, det är verkligen inte en fråga för den svenska säkerhetspolisen, svarade den yngre mannen, reste sig upp, samlade ihop sina papper och anteckningar för att markera att nu var mötet över .
– Vi kommer att kontakta dig för ett möte och en genomgång av hur det här ska genomföras. Är det uppfattat?
– Ja, svarade ekonomichefen, tyst.
av Mikael Winterkvist | nov 1, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
Det blev aldrig pinsamt, utdraget eller obekvämt. De hade vaknat, sida vid sida efter att ha älskat hett och intensivt, somnat i varandras armar – vaknat på varsin sida sängen.
Precis när han låg där och funderade på hur han skulle komma ur situationen, för han visste verkligen inte vad han skulle säga så hoppade Veronica upp hur sängen, gled förbi det soligt upplysta fönstret och gav honom en tydlig siluett av den kropp som han hållit i bara några timmar tidigare.
– Upp med dig nu. Jag är hungrig.
Hon ryckte täcket av honom och styrde sedan stegen mot hallen, och mot trapporna som skulle ta henne ned i det stora lantliga köket.
Han låg kvar ett kort tag som för att försöka låta situationen sjunka in så att han skulle kunna greppa den, få tag i de senaste dagarnas händelser som hade ryckt upp honom med rätterna, skakat om honom på ett sätt som gjorde att han var lika delar osäker som förvirrad.
Det gick inte att riktigt omfamna hela det här med Veronica; av alla på redaktionen så såg det faktiskt ut som att hon valt honom. Det senare gjorde honom ytterst osäker för efter en utdragen, smärtsam skilsmässa där han hela tiden fick veta att han var en synnerligen trist och tråkig typ så var hans självförtroende inte spå topp och det hade inte förbättrats av nästan åtta år av vad som utan tvekan var ett slags celibat.
Inga kvinnor, bara arbete, för många cigaretter, för många glas med whiskey, för många långa resor. För mycket av allt, utom kvinnor.
Han hade funderat på charterresor men insåg att det ju inte fanns någon som helst garanti att det fanns några singlar, kvinnor med på en resa till solen. Med hans tur så skulle det säkerligen bara vara representanter för PRO eller barnfamiljer.
Ålandskryssningar kändes mer än lovligt desperat och visst det hade dykt upp en och annan kvinna under åren på någon FOJO-kurs eller andra utbildningar som tidningen skickat honom på men Tage Thuresson var amatör redan innan han träffade Inger och tilltufsad efter skilsmässan så var han inte bara amatör när det gäller kvinnor; han var en amatör med dåligt självförtroende och såna kan inte läsa av signaler. Så även om kvinnor intresserade sig för honom så fattade Taggen aldrig att så var faller och även om han vid vid några tillfällen tyckte sig kunna läsa av signaler åt det hållet så trodde han inte på sig själv.
Varför skulle en kvinna vara intresserad av honom?
En medelålders lätt överviktig, rökande man som föredrog att dricka whiskey ensam istället för att ragga på krogen.
Taggen dömde ut sig själv, begravde sig i arbete, undvek i stort sett de flesta ställen där det skulle ha ökat hans chanser att träffa en kvinna och så hade han gjort det i alla fall.
– Frukost, ropade Veronica nerifrån köket och det var inget konstaterande utan en order att skyndsam inställa sig.
– Ja, jävlar i mig, utbrast Taggen för sig själv, hoppade upp ur sängen, rättade till de urtvättade shortsen som tjänstgjorde som pyjamasbyxor, rättade till morgonståndet och begav sig med för att få i sig lite mat.
Morgonstånd, tänkte Taggen med an han gick nedför trapporna, det var fan inte igår.
av Mikael Winterkvist | okt 30, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
De hade kontakta företaget via en bekant inom den svenska säkerhetspolisen, SÄPO, och när den delen av det svenska samhället ringer och ber om ett möte så städas de flestas kalendrar och mötet får överraskande och snabbt högsta prioritet.
På grund av kontaktvägen så hade Jakobsson och Sommargren varit tvungna att informera SÄPO om deras pågående ärende och utredning. Det fanns sedan flera år av kontakter, ett visst informellt protokoll som följdes – för att spara tid och energi.
Protokollet var enkelt – drog SÄPO sitt ärende, om det var den vägen informationen kom, så delgav de bara det som gruppen behövde veta – och detsamma om det var tvärtom.
Det var aldrig några diskussioner om vad som skulle göras, varför det skulle göras eller andra överväganden som gjordes. Båda sidor litade på den bedömning, de insatser som skulle göras och hur ett ärende skulle drivas vidare. Det var också nödvändigt därför att den ena sidan förväntades att följa svensk lag i varje enskil läge – den andra sidan tog genvägar och rundade gällande paragrafer mer än ofta.
För att samarbetet skulle fungera utifrån detta faktum så fanns det därför detta högst informella protokoll.
Sommargrens och Jakobssons grupp hade en utsedd kontaktperson som de kunde gå via när de behövdes och som de höll informerad om de utredningar som de drev och där det kunde komma att röra nationens säkerhet på ett eller annat sätt. I det här fallet så var det sannolikt att utländska hackare attackerade svenska bolag, noterade och privatägda bolag för att stjäla pengar. Det kunde inte uteslutas att det även stals viktig information, industrispionage och en del av bolagen var anlitade för att bygga skyddsrum, datorhallar och andra var underleverantörer till svenska militära projekt. En ny bandvagn fanns bland annat med plan den information som hackarna mycket väl hade kunnat komma åt. Problemet med digital information är att det inte alltid syns om filer har kopierats med allt sitt innehåll. Det enda som ibland blir kvar är loggfiler och sådana kan hackarna städa ut innan de låser och stänger efter sig.
Mötet bokades via SÄPO och den svenska säkerhetspolisen klargjorde också vilka de förväntade sig skulle vara med på mötet.
Företaget hade mött upp, på exakt tid och med exakt rätt antal medarbetare med de föreskrivna positionerna.
– Så här är det, inledde Sommaren och dig i stora drag utredningen, resultat, analyser och nästan, men bara nästan allt, de hade kommit fram till.
– Så här ska vi göra, fortsatte Jakobsson, när Sommargren tystande och tittade på honom. Det var signalen för att nu lämnade han över.
– Så det som ska göras är att ni, som företag, ska gå igenom det som finns i den här mappen. Kontrollera alla grunduppgifter, se till att allt är korrekt och ni behöver knappast kontrollera uppgifterna om de pengar ni har blivit av med, för ni har blivit av med motsvarande 53 miljoner svenska kronor utslaget på 19 olika fakturor. Vi vet på ett ungefär vart pengarna har tagit vägen men tro inte för en sekund att ni kan få tillbaka en enda krona utan vår hjälp. De pengarna finns på konton i olika skatteparadis. Vill ni göra en polisanmälan så gör det, vill ni kontakta ert försäkringsbolag så gör ni det men det vi just nu har lagt fram för er är er enda möjlighet att kunna återse pengarna som försvunnit. Det innebär inga som helst garantier, vi kan lyckas men vi kan också misslyckas. Det styr inte vi riktigt men ni styr det ni ska göra och hur ni än vrider och vänder på det ni ska göra så får ni vackert räkna med att uppgifterna kommer att bli offentliga, att medierna kommer att intressera sig.
– Men det här är ju absurt, försökte bolaget VD invända men han han hann inte dra in andan innan SÄPOs närvarande representant reste sig upp, avbröt honom.
– Detta ärende har högsta prioritet och med hänvisning till rikets säkerhet så skulle jag råda dig att vara tyst och lyssna.
Sen satte sig den kostymprydde mannen med de tunna glasögonen ned igen, tystande vände upp hanen mot Sommargren som ett tydligt tecken att han nu kunde fortsätta sin föredragning.
Det var en osedvanligt tydligt och kraftfull demonstration av makt och pondus som fick till och med en rätt luttrad, gammal VD, som gått den långa vägen och som kunde sitt företag innan och utan att hålla käften.
– Vi ska gillra en fälla och vi behöver er hjälp, avslutade Sommargren.
– Självfallet, svarade bolagets VD och vände sig mot SÄPO:s representant som inte rörde så mycket som en enda ansiktsmuskel.
