av Mikael Winterkvist | mar 2, 2025 | Bluesky, Taggen, Threads, Twitter |
Stefanssons kontor såg allt annat än ut som ett advokatkontor som tillhörde den yppersta juridiska eliten i Stockholm. Det var utan minsta tvekan designat och inrett av ett proffs men det var kliniskt rent från lagböcker eller andra attiraljer som skvallrade om ägarens yrke.
Allt var modernt, i vitt, stål och aluminium. Nästan lite kalt och kallt och varenda sak sig ut att vara placerad exakt där den skulle stå. Inga blommor, inga ljus inga kuddar, ingen soffa men ett stort grått skrivbord centralt placerad, två besöks-stolar framför och så en besöksgrupp i ena hörnet där en kaffebryggare tronade, även den i stål och det rådde ingen tvekan om att det var en bryggare och kaffemaskin av det dyrare slaget.
Kaffebönor i en designad glaskruka, designade kaffeskedar och kaffemuggar hängande på väggen. Kaffe var helt tydligt något som Stefansson prioriterade. På en hylla stod en rad med kaffeburkar.
– Kaffe, frågade Stefansson när Taggen stannade till i dörren för att liksom ta in kontoret.
Han insåg att det var ofint att tacka nej.
Veronica satte redan vid besöksgruppen med en kopp i handen.
– Hej vännen, gick mötet bra, frågade hon.
– Kaffe först, så pratar vi sen, avbröt Stefansson.
Taggen log och nickade mot Veronica för att bekräfta att allt hade gått bra, att han var okej och för att tydligt bekräfta hennes närvaro.
– Det är Lavazza, italiensk mest sålda kaffe, sa Stefansson och ställde fram em kopp med nybryggt svaret kaffe.
– Ni journalister kan inte dricka kaffe som vanligt folk, ni dricker kaffe hela tiden men bryr er inte om hur det smakar så du får står ut med ett billigare, vardagskaffe, tillade Stefansson med ett skratt.
Själv gjorde han iordning ett kaffe med andra bönor plockade ur en av burkarna på hyllan.
– Berätta, hur gick det, frågade han sedan han tagit plats vid bordet.
– Det gick bra men jag fick inte veta vad de ville, vad saken gällde utan jag fick en ny tid och en ny plats för ett nytt möte, svarade Taggen utan att berätta om sitt misslyckade försök att spela in Isaksson.
– Ingenting, inga ledtrådar, inga antydningar, ingenting, frågade Veronica.
– Nej, vi drack en kopp kaffe, ganska snabbt, men han berättade ingenting av värde.
– Vem träffade du. frågade Stefansson.
– Han hette Isaksson, en yngre kille men inte purung, 30-35 års åldern skulle jag gissa, blond, oklanderligt klädd. Kostym naturligtvis och jag fick intrycket att det här var en slipad, smart kille som inte ville avslöja någonting innan nästa möte. Han sa i alla fall att jag inte är misstänkt för något, att jag inte gjort något fel och att de behöver hjälp med något.
– Okej, då lär ni inte behöva mina råd framöver, konstaterade Stefansson.
– Vad skönt, konstaterade Veronica, tog hans hand och tryckte den.
Stefansson noterade gesten men sa ingenting.
Taggen släppte inte handen.
– Så när blir nästa möte, frågade Stefansson.
– Nu, direkt på tisdag, svarade Taggen, om två dagar.
– Bra, sa Stefansson, kort, reste sig, gick bort till sitt skrivbord lyfte luren och slog ett telefonnummer.
– Jag kan behöva din hjälp, sa Stefansson efter några artighetsfraser.
– Kom över till mitt kontor så kan jag berätta mer, tillade han innan han la på luren.
– Ni behöver inte min hjälp framöver men ni kan behöva hjälp likafullt. Jag har bett en kompis komma förbi lite senare. Han är säkerhetskonsult och han kan hjälpa med eventuella frågor, utöver mina juridiska råd, förklarade Stefansson.
– Behöver vi verkligen det, frågade Veronica.
– Ni har med SÄPO att göra. En myndighet som har betydligt större befogenheter än vad ni kanske är vana vid och det är en myndighet som ni säkerligen också har begränsad erfarenhet av att ha att göra med. De spelar efter sina egna regler och även om Tage inte är misstänkt för något så lär ni hamna i en sits där era intressen krockar med deras. Då kan det vara bra att ha någon att fråga, förklarade Stefansson.
– Hur menar du, frågade Veronica.
– Ni vill ha något att publicera. Det lär de inte prioritera. Ni kommer att krocka, tro mig, svarade Stefansson.
av Mikael Winterkvist | feb 23, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter |
När Isakssons ryggtavla försvunnit bland människorna och det var uppenbart att han hade lämnat caféet så plockade Taggen till sig sin iPhone, vände på den för att slå av inspelningen så upptäckte han en gul notislapp på skärmen. På den fanns ett klockslag, ett datum och en adress angiven och texten ”Vi ses där /I”.
I var naturligtvis Isaksson och nu var alltså tid, datum och plats bestämd för mötet med den svenska säkerhetspolisen. Taggen satt länge och stirrade på skärmen som om den skulle kunna ge honom ett svar på när Isaksson lyckats att fästa den lilla gula lappen på skärmen till hans iPhone. Han var övertygad om att han i princip inte släppt Isaksson med blicken en enda gång men uppenbarligen så hade han inte haft full koll på den yngre mannen på andra sidan det lilla runda bordet.
”Fan, också”, tänkte Taggen. Ertappad med brallorna nere, vid anklarna och kalsongerna på halvstång. Han hade tagit en chans, misslyckats kapitalt och han hade riskerat att få hela upplägget att haverera men tydligen så hade Isaksson inte tagit illa upp. Han verkade snarast road av Taggens kapitalet misslyckade försök att leka James Bond.
Avlyssna SÄPO, och sedan ska dit som vilken amatör som helst.
Taggen funderade på om Isaksson hade någon elektronisk utrustning som avslöjade att samtalet spelades in, vilket för övrigt inte var ett lagbrott, inte på minsta sätt. Vet minst en av deltagarna i ett samtal om att allt spelas in så är det inte olaglig avlyssning. Det är sånt du får lära dig med modersmjölken som journalist.
Taggen spelade upp ett kort klipp av inspelningen, konstaterade att ljudkvaliteten var överraskande bra, innan han radera hela filen. Han tänkte inte berätta för någon om sitt misslyckade försök och dessutom hade Isaksson inte sagt någonting av värde, inget som var värt att spara och absolut ingenting som skulle hålla för att få ihop en text om.
”Jag drack te med SÄPO” är liksom inte en så stor grej så att du väljer några tidningskiosker med nyheten. Det uttrycket, ”att välta en tidningskiosk” kom sig av forna tiders små, enkla tidningsstånd som sålde dagstidningar. Riktigt stora omvälvande nyheter kunde, på den tiden, nästa välta de enkla kioskerna när en nyhetstörstande allmänhet ville kunna läsa det allra senaste.
Taggen satt kvar en stund, smuttade på det kaffe som han hade kvar och funderade. Tankarna gick runt, runt men han lyckades aldrig lägga något logiskt pussel som ledde fram till något som kund liknas vid en lösning och ge svar på frågan vad det var SÄPO kunde vilja honom. Han gick igenom flera månader av aktiviteter bakåt för att försöka hitta något som underrättelsetjänsten kunde ha det minsta intresse av. Han kom inte på någonting och han kunde inte dra sig till minnes ens det minsta lagbrott. Han hade inte ens plankat i tunnelbanan.
Den enda koppling han kunde komma på var Johan, hans livräddare inom elektroniken och den digitala världen. Johan var förvisso en gammal bekant men bara bekant. De umgicks inte och Taggen visste att Johan hade någon slags konsultverksamhet som han krav från sin lilla etta på Kungsholmen. Kunde Johan vara inblandad i något olagligt, något som SÄPO kunde vara intresserade av, funderade Taggen, men insåg att även det var en återvändsgränd. Han kunde inte Johan tillräckligt bar och det var ingen idé att kontakta Johan och ställa frågan innan Taggen visste om det faktiskt var det som SÄPO var intresserade av.
Taggen kunde dessutom inte berätta någonting även om det skulle vara så. Vad Johan gjorde vid sidan av att hjälpa Taggen med hans elektroniska leksaker det visste inte Taggen.
När det sista av kaffet sjunkit ned och Taggen resonerat sig lugn och fått ned oron, reste hans sig, stoppade ned sin iPhone i jackfickan, lämnade caféet och styrde stegen mot Stefansson kontor.
av Mikael Winterkvist | feb 16, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter |
Taggen anlände till kaféet lite före utsatt tid och fick sätta sig en bit in i lokalen. Han hade ingen möjlighet att hålla koll på ingången från den lediga plats han hittade. Det var mycket folk som bestämt för att ta en fika just nu och just här.
Han funderade på om han trots allt skulle spela in allt, hela samtalet. Det var en risk det insåg han. Till sliut så la han sin IPhone med skärmen nedåt med påslagen ljudinspelning. Han tänkte ta chansen.
– Thuresson, sa en röst och när han tittade upp så stod en yngre man i en beige trenchcoat framför honom.
– Det är jag, svarade Taggen och tog den framsträckta handen.
– Isaksson, sa mannen när han satte sig ned och släppte hans hand.
– Jag beställde en slät kopp kaffe med mjölk till dig, te till mig, sa Isaksson för att öppna samtalet.
En slät kopp med mjölk, hur fan visste vad SÄPO vad han drack? Den spända stämningen vid bordet blev inte mindre av vetskapen att den svenska säkerhetspolisen uppenbarligen hade så bra koll på honom att de visste hur Taggen ville ha sitt kaffe.
– Jag ska säga det direkt, du är inte misstänkt för något, du har inte gjort något fel men du har dragits in i en serie händelser som vi vill prata med dig om, fast inte här, i den här miljön, sa Isaksson och fortsatte.
– VI behöver din hjälp, helt enkelt fortsatte, Isaksson.
– Kan du berätta vad det handlar om, frågade Taggen. Nu mer nyfiken än orolig för att han skulle ha gjort något som den svenska säkerhetspolisen kunde ha invändningar mot.
– Det rör främmande makt, så mycket kan jag säga men du kommer att få alla detaljer vid ett senare möte som jag tänkte att vi kunde bestämma här och nu?
Isaksson var kortfattad, direkt, och uppenbarligen inte särskilt intresserad av kallprat förrän hans ärende var utrett.
Samtalet avbröts av kaffet och Isaksson te serverades.
– Har du varit på tidningen läge, frågade Isaksson.
– Jag har varit på lite olika tidningar inom förslaget och på DatorTeknik de senaste 9 åren, svarade Taggen efter att ha fått tänka efter.
– Frånskild, fortsatte Isaksson och Taggen insåg med ens att SÄPO hade en akt på honom med en massa fakta om honom och han funderade på om frågan var ställd för att göra det klart för honom. Isakssons sätt att föra ett samtal var en blandning av normalt kallprat och antydningar om att SÄPO visste allt om honom. Det gjorde att stämningen kastades mellan ett normalt samtal och en rätt ibehakig misstänksamhet. Taggen kunde att han aldrig riktigt kunde slappna och att varje del, varje fråga gjorde att han tänkte till innan han svarade. Isaksson var lika delar artig, trevlig och korrekt samtidigt som han var närmast direkt obehaglig. Det kunde vara en yrkesskada tänkte Taggen.
– Jag tror att ditt och nitt jobb är ganska lika, sa Isaksson plötsligt.
– Hur menar du, frågade Taggen.
– Vi samlar in och analyserar information, på olika sätt, delvis, men vi söker efter avvikelser båda två.
– Fast vi är på olika sidor, invände Taggen och insåg i samtidigt att det kunde uppfattas som en slags krigsförklaring.
– Absolut, du vill offentliggöra, och det vill inte vi, så visst vi har olika utgångspunkter, svarade Isaksson och Taggen insåg att Isaksson inte alls hade uppfattat Taggens ord som någon markering eller avståndstagande.
– Men vi gör det vi gör för att försvara grunden för ditt jobb, yttrandefriheten, fortsatte Isaksson.
Det var en tydlig markering, en gränsdragning och ett klargörande samtidigt som det var ett klargörande om hur Isaksson såg på sitt jobb.
– Okej, sa Isaksson. Vad tror dom om ett möte på vårt kontor imorgon 13.00?
– Diet kan fungera, var har ni ert kontor?
– Inne i regeringskvarteret. Du har adressen i ett meddelande på den där, sa Isaksson och pekade på Taggens iPhone.
– Den kan du slå av för övrigt, sa Isaksson med ett leende, reste sig upp, drack upp det sista av teet
av Mikael Winterkvist | feb 9, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter |
Taggen hade gått igenom alla tänkbara scenarior tillsammans med Veronica och den enda som invigts i planerna, och det som nu skulle ske var Straffet Bengtsson, redaktionschefen.
– Jag tycker att du går dit, lyssnar mest, lovar ytterst lite och att du vad de än säger ber du om betänketid och att du vill återkomma. Säger Stefansson att det här är ovanligt så är det för att det är det, ovanligt och vi måste ta reda på vad det är de vill.
Straffet Bengtsson lutade sig tillbaka i sin kontorsstol och tittade rätt upp i taket något som han gjorde ofta när det var något viktigt som han ville säga.
– Jag rycker det låter som en klok strategi. Lyssna, prata lite, så kan vi ta ett möte ganska snabbt efter det att du har träffat dem, fyllde Veronica i.
Strategin och planen var att Taggen skulle träffa SÄPO på kaféet, lyssna på vad de ville och sedan skulle alla mötas på advokat Stefanssons kontor direkt efter.
– Vad svarar jag om de frågar om jag har pratat med någon om det här, frågade Taggen.
– Säg som det är. Du är ju journalist för fan, det är väl klart att du snackar med kollegor. Så jävla dumma kan ju inte ens SÄPO vara så att de inte fattar det. Däremot behöver du ju inte tala om att du pratat med vår advokat, hur många du har pratat med eller att vi ska träffas efteråt, svarade Bengtsson utan att ta bort blicken från taket.
– Är du orolig, frågade Veronica när hon sig en tillstymmelse till rynka i Taggens panna.
– Orolig kanske inte är rätt ord men jag jublar ju inte direkt över att SÄPO vill prata med mig. De är ju på den andra sidan, i vart fall inte på vår sida. Journalister och SÄPO är inte kompatibla med varandra så är det bara, svarade Taggen och insåg att han blandat in datortermer i sitt svar.
– Jag måste säga att jag är jävligt nyfiken på vad de vill. Tar SÄPO kontakt med en journalist så tar de en helvetes risk och då måste det vara något alldeles speciellt de vill. Förmodligen något de inte kan klara på annat sätt, fortsatte Bengtsson i sitt funderande.
– Ska jag spela in dem?
Taggens fråga blev hängande i luften ett tag.
– Det vore ju det bästa men samtidigt så är det riskabelt. Gör vi det öppet så kan SÄPO bara gå därifrån, gör vi det dolt och vi blir upptäcka så kommer SÄPO att gå därifrån och det finns alltid ens risk att de kollar dig innan de börjar att prata, svarade Bengtsson och lutade sig framåt i kontorsstolen igen.
– Det här är ju sjukt, på riktigt. Vi sitter och diskuterar som vi ska spela in den svenska säkerhetspolisen som den värsta agentdeckare, som James Bond, skrattade Veronica till.
– Jag tycker det blir för riskabelt. Det finns en risk att de bara reser sig och går och då får vi inte veta någonting.
Straffet Bengtssons svar var på något sätt definitivt. Han var chef och orden var en chefs och det var ett beslut.
– Okej, bekräftade Taggen.
Under resten av samtalet gick de igenom vad Taggen kunde lova, vad han inte kunde lova och vad han fick och inte fick säga. Det var en balans där SÄPO skulle fås att berätta vad de ville utan att Taggen gav bort särskilt mycket, helst ingenting.
– Kommer de dragande med att du har begått något brottsligt så säger du direkt att då lämnar du samtalet och vill prata med förlagets och tidningens advokat. Då säger du inte ett knäpp till, klargjorde Bengtsson och fortsatte:
– Detsamma om de frågar efter källor. Då reser du dig och går direkt. Det där är minerat område och vi ska inte ens föra ett samtal om saken med utomstående och i synnerhet inte med SÄPO.
– Tror du att de kommer att, jag vet inte, kasta fram att jag gjort något brottsligt?
– Tveksamt, mycket tveksamt men är inte säker, ska vi slå Stefansson en signal kanske i alla fall?
Bengtsson greppade telefonen, tryckte in snabbtangenterna för Stefanssons nummer. Flera signaler gick fram innan han svarade.
– Ja, sa Stefansson i andra änden.
– Du vi sitter här, Veronica jag och Thuresson och funderar lite inför mötet.
– Ja, sa Stefansson igen.
– Tror du de kan komma dragandes med att Thuresson gjort något kriminellt?
– Uteslutet, svarade Stefansson som nu var uppe i tre enstaviga svar.
De tre i rummet satt och tittade på konfererenstelfonens högtalare som om det skulle komma något mer. Efter en utdragen paus så insåg Stefansson att det var han som hade bollen och att de övriga förväntade sig att han skulle prata.
– Då hade de spelat ut det kortet direkt. SÄPO drar inte ut på saker. De vet att de kan skrämma folk och måste de göra det så väntar de inte. Hade de haft något på dig Thuresson så hade de sagt det, direkt. Min gissning är att de antingen är ute efter en läcka, en källa men det är närmast uteslutet. Det vet att det är helig mark för alla journalister och att ingen journalist medvetet skulle bränna en källa. Dessutom bör de passa sig jävligt noga för att bara ställa frågan till en journalist och representera statsmakten är ute i tassemarkerna juridiskt. Visst, det är säkerhetspolisen men även SÄPO måste ha förbannat goda skäl till att be en journalist att avslöja en källa, sa Stefansson till slut.
Taggen slogs av hur kort, koncist, direkt och utan omsvep svaret var. Dessutom pedagogiskt klargörande och lugnande.
– Vad fan vill de då?
– Det är frågan det Bengtsson, det är frågan. De vill ha hjälp med något är min gissning men vad får vi veta inom kort, replikerade Stefansson.
– Något mer, frågade han med ett tonläge som klargjorde att han inte ville att det skulle vara något mer.
– Nej, jag tror att vi har fått svar på våra.
– Bra, då ska jag ut och misshandla en vit bolljävel i moderatbandy, svarade Stefansson och bröt samtalet.
– Spelar Stefansson golf, är han bra?, frågade Veronica.
– Bra och bra, han spelar golf, kastar klubbor omkring, slår långt utav helvete men inte alltid i riktning mot green och hålet. Det sägs att han gör av med en tre uppsättningar klubbor per säsong. Antingen slår han sönder dem när han slår eller så knäcker han dem över knät när det inte går som han vill, vilket tydligen ska vara rätt ofta.
– Okej, vad har han för handikapp då?, frågade Veronica.
– Ett jävla hett humör kombinerat med att vara en synnerligen dålig förlorare, svarade Bengtsson.
av Mikael Winterkvist | feb 2, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter |
– Vad gäller saken, frågade Taggen och kände hur oron steg i magen på honom. Tusen tankar rusade genom huvudet på honom samtidigt men han kunde inte komma på något enstaka tillfälle då hans ens varit närheten av att kunna begå ett brott.
– Vi föredrar att ta det när vi träffas, svarade Isaksson, fullt medveten om att hur Taggen hade reagerat. Han hade ringt många liknande samtal och alla utan undantag reagerade i sett på samma sätt, med att fundera över vad de hade gjort och vad SÄPO skulle komma att anklaga dem för.
Isaksson valde aldrig att lugna de han ringde upp, tvärtom kunde han droppa ytterligare någon kommentar som kastade de han ringt upp ut i ännu större osäkerhet men den här gången gjorde han ett undantag. Tage Thuresson var värdefull för att hela operationen skulle gå i lås och han har ingenting att vinna på att ställa till det redan innan de hade träffats.
– Det gäller en insamling av data som vi har gjort där ditt namn finns med men vi riktar inga anklagelser mot dig. Du är absolut inte misstänkt för något brott. Vi vill bara prata med dig, svarade han.
– Jaha, okej, hur, var och när då?, frågade Taggen nu något lugnare.
– Nu på tisdag 10.00 på Café Lilla Marie, uppe på Söder, kan det fungera?
– Lilla Marie, 10.00 på tisdag, repeterade Taggen och tillade:
– Jo, det kan fungera, svarade han sedan.
– Bra, då ses vi så, svarade Isaksson och avslutade samtalet.
Taggen stod kvar med telefonen i handen och stirrade på den ungefär som det kunde tvinga fram svar på alla de frågor som han hade samtidigt som han gick igenom olika alternativ på vad han skulle kunna göra. Han hittade inget riktigt bra svar utan stoppade ned telefonen till slut.
– Vem var det, frågade Veronica som kommit ut med en bricka med kaffe och några mandelkubbar.
Wallerström hade inte tagit paus i sitt försök till sälja in någon form av placering och investering. Han malde på helt omedveten om att hans två påtänkta investerare pratade med varandra och att de inte lyssnade på honom.
– Kan vi ta det senare, svarade Taggen och nickade mot Wallerström.
– Självklart, log Veronica samtidigt som en liten knappt märkbar rynka växten fram i hennes panna. Taggen var orolig över något och det var tydligt att telefonsamtalet inte var av det vanliga slaget.
– Wallerström, var tyst nu, vi kommer inte att investera i dina konstiga upplägg, vi är för dumma för att fatta vad du pratar om, avbröt plötsligt Veronica honom och höjde rösten tillräckligt för att få tyst på honom.
– Ursäkta, svarade Wallerström med ett leende, här sitter jag och babblar på. Yrkesskada, tillade han för att understryka att han var en driven finansman, mycket målinriktad och kompetent.
Ingen i sällskapet trodde på honom, knappt ens han själv.
De drack kaffe i tysthet. Wallerström hade tagit en stor tugga av en mandelkubb och alla som ätit en mandelkubb, gul med massor av socker vet att det är ett bakverk som är torrt, smuligt och det täpper till käften på de flesta, till och med en misslyckad investerare som inte har några andra samtalsämnen eller intressen förutom sina hopplösa investeringar.
– Nej, men då ska jag väl gå hem till mitt, sa Wallerström när de suttit tysta ett tag och reste sig samtidigt. Ingen protesterade eller bad honom stanna ett tag till så han lommande iväg.
– Vem var det, frågade Veronica så snart Wallerström var utom hörhåll.
– Det var SÄPO. De vill prata med mig, svarade Taggen.
– SÄPO?, hur då var då och om vad, vad vill de träffa dig om? Frågade Veronica och fyrade iväg en rad frågor.
– Jag är inte misstänkt för något men mitt namn har dykt upp i det de kallar en datainsamling.
– Vänta, sa Veronica höll upp handen som ett stopptecken och plockade upp sin mobiltelefon och letade snabbt upp en kontakt och tryckte på den gröna ikonen och väntade att personen hon ringde upp skulle svara. Hon tryckte också på högtalarfunktionen.
– Är det akut, frågade en röst, utan att presentera sig och utan artighetsfraser.
– Ja, svarade Veronica snabbt och fortsatte, SÄPO vill träffa en av tidningens journalister. Vad gör vi?
Då kände Taggen igen rösten. Det var tidningsförslagets advokat, med lång erfarenhet inte minst från tryckfrihetsmål vilket var anledningen till förlaget hade anställt Greger Stefansson, före detta svensk mästare i slägga, stor som ett hus, och med en juridikexamen från Lunds universitet och en karriär som framgångsrik advokat vid en av Stockholms större byråer. Sedan många år med egen byrå som var specialister på att skydda tredje statsmakten. Stefansson kallades ”åklagartuggen” inom kåren för sin förmåga att smula sönder åklagare när han försvarade sina klienter.
– SÄPO, det var som fan. Var ska ni träffas, frågade Stefansson och Taggen förvånades över hur blixtsnabbt Veronica och Stefansson kom in på väsentligheter.
– Var ska ni träffas frågade Veronica och då gick det upp för Stefansson att hon satt samtalet på högtalare och att Taggens fanns med i samtalet, inledningsvis utan att veta att det var Taggen.
– Sitter ni säkert till, avbröt Stefansson innan Taggen hann svara, ingen som kan höra er?
– Vi sitter ute i trädgården, vid mitt sommarhus, här finns det bara fåglar och så vi.
– Bra, svarade Stefansson och fortsatte: var ska ni träffas?
– Vi ska träffas på Lilla Marie, på Söder, på tisdag, svarade Taggen.
– På ett café, det var som fan. Du ska träffa SÄPO på ett publikt café?
– Ja, tydligen, svarade Taggen söker på vart Stefansson var på väg.
– Sa de vad det gällde, nej, det gjorde de naturligtvis inte, sa Stefansson och svarade på sin egen fråga.
– Nej, men de sa att jag inte är misstänkt för något, inflikade Taggen.
– Inga misstankar, det var som fan, svarade Stefansson.
– Är det något konstigt, frågade Veronica som ville ha förklaringar på vad det var Stefansson fann så ovanligt.
– SÄPO brukar inte berätta sånt på telefon eller direkt, de brukar i stort sett aldrig träffas någon i offentliga miljöer. Min slutsats är att de behöver dig för något och de vill inte göra dig orolig eller misstänksam. De kommer att be dig en tjänst, något du ska göra eller nått i den stilen, svarade Stefansson.
– Vad skulle jag kunna hjälpa SÄPO med, frågade Taggen och insåg när han formulerat frågan färdigt att det kunde bara SÄPO svara på.
– Det är den verkligt intressanta frågan, svarade Stefansson och frågade sedan:
– Veronica, är han den nya?
Veronica gjorde en liten men märkbar paus.
– Ja, han är det svarade hon, sedan.
– Okej, svarade Stefansson. I normala falla, om mötet hade varit på SÄPO så hade jag kunnat följa med, nu tolkar jag det som att de vill något, att de inte vill oroa dig och skulle jag komma med i släptåg så skulle det kunna tolkas fel. Inte som en krigsförklaring men något åt det hållet i alla fall. Jag förslår att du går dit, dokumenterar noga allt som sägs så hörs vi efter mötet. Mitt kontor ligger fem minuter från Lilla Marie, kan du komma dit tror du, direkt efter?
– Absolut, svarade Taggen, nu betydligt mera lugnad.
– Bra, svarade Stefansson, ta han om er nu, och du tar hand om honom Veronica, tillade han med ett skratt och det var första gången under hela samtalet som förlagets advokat släppte på yrkesrollen.
– Bra, sa Veronica, tittade på Taggen och la till:
– Då har vi en plan.
En plan för vad var en fråga som fick vänta till på tisdag.
av Mikael Winterkvist | jan 26, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
– Impact är det alla företag söker, borde söka och kommer att betala för, sa Wallerström efter det att han tagit ett ordentligt andetag.
Det var som om Taggen stoppat en näve pengar i en jukebox som var hyperaktiv och som gick alldeles för fort. Wallerström gick på som om det gällde livet och Taggen förstod ett och annat bindeord. Resten var helt obegripligt och då hade Taggen trots allt några kurser i företags- och nationalekonomi bland sina akademiska betyg.
Han förstod i stort sett ingenting av allt det Wallerström pratade om men det gick ut på att skapa impact och mervärde, två ord som Wallerström upprepade flera gånger.
– Gillar du friluftsliv, frågade Wallerström plötsligt.
– Nej, inte direkt. Jag är ingen natur- eller friluftsmänniska svarade Taggen.
– Synd, jag har en kanonfin kanotcamping annars som är ett gyllene tillfälle att investera i för den som gillar natur. Båtar då, provade Wallerström.
– Båtar? frågade Taggen.
– Ja, stora båtar. Jag har, förstår, du en antik, gammal bogserare som många samlare är ute efter, en raritet, och egentligen skulle jag kunna sälja den svindyrt men du är ju god vän med Veronica så jag skulle kunna släppa den för nästan inga pengar alls.
Wallerström gjorde inga pauser och vräkte på i högt tempo.
Vilken osedvanligt irriterande och osympatisk människa, tänkte Taggen och hoppades att Veronica skulle uppenbara sig och möjligen rädda honom undan den här försäljartypen med mundiarre´.
Nu kände Veronica Wallerström och hon höll sig undan i det längsta.
– Nej, jag är inte intresserad av båtar heller, svarade Taggen när Wallerström andades in och an fick en chans att säga något.
– Synd, hur förvaltar du dina pengar då, frågade Wallerström och tog sats på nytt.
– Vilka pengar, hur menar du?
– Ja, de pengar du tjänar, hur placerar du dem, dina pensionspengar och det du har på banken?
– Jag har inga pengar svarade Taggen utan att egentligen veta om det var riktigt sant.
Taggen hade pengar, både bundna i en del aktier, i en lägenhet i centrala Stockholm och det som blev kvar efter skilsmässan och ett sommarhus som såldes i Dalarna. Sanningen var att taggen hade en hygglig slant sparad pop banken dessutom. Ingen bra placering eftersom det var lönekontot men går du till jobbet, gör det du ska och sen åker hem till en billig bostadsrätt på Kungsholmen i Stockholm så gör du definitiv inte av med den lön som en trotjänare i tidningshuset tjänade. Alla resor betalade tidningen och Taggens semester var några cafeér, en öl på en uteservering men inga utsvävningar. Taggens tillvaro var om inte spartansk och torftig så i vart fall billig.
Under åren så hade bankkontot fyllts på så Taggen kunde pensionera sig om han ville och om han hade ork att sätta sig ned och faktiskt gå igenom sin privatekonomi. Det hade han nu inte gjort så när han sa att han inte hade några pengar så var det inte helt igenom en lögn. Taggen visste snarare inte hur mycket han hade, vad lägenheten var värd eller hur hans pensionsparande gick. Under åren med Karin, ex-hustrun, så hade han, eller rättare sagt hon, köpet en del försäkringar, olika former av pensionssparande och allt det ointresse som Taggen hade för sina egna pengar hade Karin som inte bara var pålyst utan också en rätt begåvad placerare. I jämförelse med Wallerström en oerhört duktig placerare.
Så där satt Taggen och tvingades att lyssna på en lika lång som tröttsam föreläsning i ett ämne som har var fullkomligt ointresserad av och det hade tydligen med impact att göra för det ordet upprepade Wallerström ofta tillsammans med uttryck och begrepp som han hittat på själv.
– Nu blir det kaffe, ropade Veronica från trappen och uppenbarade sig med en bricka med kaffekoppar, några bucklar och en kaffekanna.
– Tack gode gud för det, tänkte Taggen men insåg snabbt att Wallerström inte tystnade trots avbrottet.
Han fortsatte att mala på.
– Blir du härute hela sommaren eller ska du iväg, frågade Veronica i ett försök att styra över samtalet på något annat, vad det nu var Wallerström pratadae om.
– Du vet, det vet man aldrig, jag tar det på uppstuds, svarade Wallerström och varvade sedan upp igen.
Taggen räddades av telefonen. Okänd uppringare förkunnade skölrmen men Taggen dolde det snabbt, ursäktade sig med:
– Jag måste ta det här, sa han och reste sig upp och gick bort en bit från sällskapet.
– Ja, Thuresson, svarade han och höll telefonen mot örat.
– Tage Thuresson, frågade rösten i andra ändan?
– Ja, vem pratar jag med, frågade Taggen.
– Jag heter Isaksson och jobbar på den svenska säkerhetspolisen. Vi skulle behöva prata med dig, svarade rösten och med ens så kände Taggen hur en isande kyla spred sig i kroppen. Säkerhetspolisen, vad skulle de prata med honom om. Han hade ju inte gjort något.
