av Mikael Winterkvist | nov 20, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter |
Tid för att läsa: 2 minuter
Hans Isaksson visade sig inte bara ett intellekt utöver det vanliga. Han var dessutom ovanligt väl förberedd.
– Här, sa han och räckte även en tunn pappmapp med en samling dokument, anteckningar och ett visitkort.
Sommargren tog emot mappen och konstaterade snabbt att den innehöll underlag för vad som med lätthet kunde tolkas som en sammanställning av oegentligheter inom det företag där ekonomichefen var just det, ekonomichef.
I mappen låg en utskriven epost-konversation mellan VD, ekonomichef och en tredje, okänd person som dolde sig bakom en kryptisk epostadress. I mappen låg också ett USB-minne.
– Det är där de aktuella mailen. Vi måste peta in dem i företagets epostsystem så att de finns där, i raderad form, ifall någon skulle bry sig som att kontrollera, och har möjlighet att leta igenom epost som skickats till företaget, sa Isaksson när Sommargren plockade upp USB-minnet.
– Ni har tänkt på allt, skrattade Sommargren till.
– Jag, har tänkt på allt, korrigerade Isaksson honom utan att ens antyda ett leende.
– Loggfilerna, har du tänkt på dem, inflikade Jakobsson och avsåg loggfilerna för inkommande och utgående epost. De kunde avslöja att de aktuella mailen aldrig skickats.
– Företaget raderar dem regelbundet varje månad. De tar upp en massa plats och raderas med 30 dagars intervall. På onsdag om tre dagar raderas de igen och då kan vi lägga in dem i systemet och radera dem, svarade Isaksson.
– Finns det verkligen ingen som skulle märka det, undrade Jakobsson och tittade på den unge, blonde mannen med den hårda blicken.
– De har köpt det mesta av IT-kunnandet som alla andra bolag, via konsulter. I det här fallet är det 4-5 olika konsulter som har olika uppdrag och funktioner och de är på företaget med 4-6 veckors mellanrum. Tro mig, ingen IT-tekniker lägger den typen av iakttagelser eller information på minnet. De har oftast fullt upp med att igång systemen, svarade Isaksson.
– Men vi kanske skulle skissa upp det vi ska göra på er stora fina, vita whiteboard för att se så att vi inte har missat något.
Snabbt ritades hela planen upp och efter någon timme så tryckte Jakobsson ned knapparna på interntelefonen, slog Cedergrens nummer.
– Kom till konferensen, nu, sa Jakobsson och höll nere talknappen.
– Kommer, svarade rösten i andra änden.
Det var Cedergren, den tyste, smale medarbetaren som hade högst IQ av dem alla, förmodligen så var han lika smart som de övriga tillsammans men han var hopplös socialt och hade problem med bokstavskombinationer som töcknet in stora delar av alfabetet.
När Cedergren anlände och landade i en fåtöljerna så drogs ärendet och sedan fick Cedergren samma fråga som han besvarat flera gånger tidigare – i andra sammanhang.
– Vad har vi missat?
– Tiden, ni har missat klockslag och datum. Se till att när ni lägger in de falska mailen att de får samma tids- och datumstämpel som originalen, svarade Cedergren omgående.
– Fan, också tänkte Sommargren för sig själv.
Här har vi jobbat med planen i veckor och så kunde vi ha bränt allting på en enda liten punkt.
av Mikael Winterkvist | nov 18, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter |
Tid för att läsa: 2 minuter
Den yngre mannen anlände en knapp halvtimme senare och då slog det både Sommargren och Jakobsson att de inte hade en aning om vad karln hette.
– Hans Isaksson, sa den blonde mannen och räckte fram handen.
Nu hade de ett namn på den stele, strikte, SÄPO-tjänstemannen som agerade med en mycket självsäker självklarhet.
– Ge mig en snabb sammanfattning, sa han och satte sig ned vid kortsidan, öppnade en liten svart datorväska och fiskade upp en anteckningsbok.
Han la upp anteckningsboken på konferensbordet, vek upp kavajen och plockade fram en gammaldags reservoarpenna från innerfickan.
Det märkliga var ett han aldrig antecknade ett enda ord, ingenting av det som Sommargren och Jakobsson presenterade.
Han satt stilla, händerna i knät, lyssnade mycket uppmärksamt och ställde inte en enda följdfråga vilket gjorde både Sommargren och Jakobsson en smula nervösa och osäkra.
Hans Isaksson var stel, korrekt, kortfattad och han hade en blick som skickade kalla kårar efter ryggraden på den som ställdes inför den.
– Utmärkt, konstaterade Hans Isaksson när föredragningen var klar.
– Det var som jag trodde och hade förutsett. Ni behöver en mer detaljerad plan för hur informationen ska lämnas över, till vem, och hur ni ska dupera Turesson. Är det inte så?
Det sista var formulerat som en fråga men det var mer ett konstaterande.
– Jo, det hade varit bra, konstaterade Jakobsson, lite osäkert.
– Okej, så här ska vi göra. Thuresson har en gammal kompis vid en lokaltidning uppe i Skellefteå. De umgås då och då när de träffas på journalistkurser och utbildningar. Det är på det hela taget Turessons enda kontakt utanför jobbet, förutom några datornördar, och den ende som han pratar med då och då. Vi lämnar tipset till Kent Lundström, han heter så, uppe i Skellefteå.
– Men hur ska Turesson få tag på uppgifterna då. Finns det inte en uppenbar risk att killen i Skellefteå försöker göra något på tipset då?, frågade Sommargren.
– Det finns en risk men han jobbar på en lokaltidning och det tips han får handlar om en nyhet på en nationell nivå och dessutom nere i Stockholm. Det är ingen som bryr sig om fiffel på ett bolag nere i Fjollträsk, de kallar Stockholm för Fjollträsk däruppe, förtydligade Isaksson.
– Du räknar iskallt med att tipset lämnas vidare till Turesson, frågade Sommargren som för att be om ett förtydligande.
– Självklart, bet Isaksson av som om det var säkert, förutsägbart och helt logiskt.
– Vad gör vi om killen i Skellefteå inte gör det då?, frågade Jakobsson.
– Vi korsar den bron när, eller snarare om vi kommer dit, svarade Isaksson och indikerade tydligt att diskussionen vara avslutad.
av Mikael Winterkvist | nov 15, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter |
Tid för att läsa: 2 minuter
Tillbaka hemma på kontoret gick Sommargren och Jakobsson direkt in i konferensrummet, drog för alla fönster för att se till att stoppa all insyn och sedan började de rita upp hela upplägget på den stora vita whiteboarden.
Det gällde nu att se till att alla uppgifter hamnade i rätt tidsordning, att allt föreföll logiskt och trovärdigt. Enskilda detaljer skrevs ned, dubbelkollades med andra detaljer så att de stämde.
Ekonomichefens resor lades in i tidslinjen, semestrar och andra ledigheter. Skulle Tage Thuresson kontrollera den aktuella tidsperioden så fick det inte finnas några enkla missar.
– Okej, han är missbelåten med att ha blivit förbisedd vid en befordran och nu vill han hämnas på sitt eget företag. Frågan är då vilken skada han kan tänkas vilja åsamka sitt eget företag som betalar hans lön, frågade sig Jakobsson och insåg med ens att han uttryck sig ovanligt krystat och formellt.
– Han är ekonomichef vilket innebär att han natuligtvis inser att alltför stor skada skulle kunna äventyra hela bolaget så vi måste hitta något som skadar bolaget lagomt, svarade Sommargren utan att lyfta blickan från den stora vita tavlan som i takt med att de resonerade fylldes med anteckningar, cirklar, streck och symboler.
– En missad lite större affär, skulle inte det kunna vara något, funderade Sommargren.
– Fan, inte dumt du, en lagom smäll på fingrarna, lagom skada, typiskt svensk lagom, fyllde Jakobsson i och skrattade till.
– Okej, så då behöver vi rigga med en affär, på något sätt få ut det till allmänheten och sedan se till att den affären spricker, summerade Jakobsson.
För att få alla detaljer i planen på plats så krävdes nu ytterligare ett bolag, gärna större än det bolag som ekonomichefen jobbade i, en affär, ett pressmeddelande som publicerades i någon av affärstidningarna.
De började med att gå igenom alla sina kontakter för att se om de kunde hitta någon lämplig person men inget bra namn dök upp.
– Vi har ett problem, konstaterade Jakobsson när de bollat namn fram och tillbaka.
– Onekligen, så vad gör vi?, frågade Sommargren och tittade upp den stora vita whiteboard-tavlan som nu var fylld med anteckningar om planen och hur den skulle sättas i verket.
– Ska vi slå vår vän på SÄPO en signal?
– Du menar den blonde med de tunna glasögonen och den stålhårda blicken?, frågade Jakobsson, väl medveten om att det var just han som Sommargren menade.
– Det kan fungera och via har vi vart fall inget att förlora, svarade Sommargren.
Jakobsson lyfte telefonen, slog numret och väntade.
– Du, vi har ett litet problem som vi hoppas att du kan hjälpa oss med, inledde han samtalet när den i andra även lyft luren och bekräftat att de hade kommit till rätt person.
– Ja, okej, vi gör så, sa Jakobsson och lade på telefonluren.
– Han kommer hit, sa Jakobsson och tittade på Sommargren.
– Nu, direkt, frågade Sommargren.
– Nu, direkt. Han hade suttit och väntat på att vi skulle ringa sa han, svarade Jakobsson.
av Mikael Winterkvist | nov 13, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter |
Tid för att läsa: 3 minuter
De fortsatte promenaden runt ön och nere vid båt bryggan träffade de en av grannarna. Det blev småprat om vädret, hur dyrt allting hade blivit och att det var tråkigt att ön nu bara levde upp sommartid.
– Paret som hyrt Fagerstams hus, du har inte sett till dem, frågade Veronica, den äldre mannen som tydligen var en va de få som varit bofast härute men som nu flyttat in till stan.
– De åkte tidigt imorse, svarade mannen och fortsatte:
– De plockades uppgav en båt, jag tror det var redan vid sjutiden i morse, eller strax efter, svarade mannen och klyfta på sin blå, slitna skepparmössa.
Paret hade alltså lämnat ön, redan på midsommardagens morgon, vilket vara en smula konstigt, i vart fall avvikande därför att i stort sett alla som hade anlänt dagarna innan hade tänkt fira midsommars ute i skärgården. Alla utom det här paret som Veronica och Taggen fortfarande inte kunde på vad de hette i förnamn.
– Något kanske har hänt så att de var tvungna att åka tillbaka till stan, konstaterade Veronica, avrundande samtalet så att de kom vidare på sin promenad.
– Det var där var Axel, han bodde fast härute tidigare fram till dess att hans hustru gick bort. Han sålde det stora huset och köpte en mindre liten stuga som lägger snett nedanför mitt hus. Nu kommer han ut hit så ofta han kan och så snart båtarna har börjat att gå. Han tillhör inventarierna här ute, sa Veronica med ett skratt och ökade frekvensen i sina steg.
Taggen kände att hans kondition hade en hel del i övrigt att önska och små svettpärlor formades på hans panna. Han var inte i bästa skick och skulle inte ”krockudden” fram på magen fortsätta att växa och skulle han inte låta som pysande ballong när han andades så måste något göras.
– Jag tror jag måste sluta att röka, sa han när grusvägen som slingrade sig uppåt i en ganska brant backe.
– Taskigt flås, frågade Veronica med ett skratt, trots att frågan egentligen var onödig.
Taggen hade nu inte bara svettpärlor i pannan, det rann små rännilar längs ansiktet och hans ansikte började sakta skifta färg mot en rödare ton.
– Ja, alltså det här går ju inte. Jag har inget kondition alls, svarade Taggen och torkade svetten ur pannan.
– Det är väl ett utmärkt första steg i så fall att försöka att slopa cigaretterna men jag har faktiskt sett att du inte röker lika mycket, eller har inte gjort det sen vi kom hit ut så antingen så är det jag, ön, naturen eller allt ihop som har bra inverkan på dig, sa hon och skrattade högt.
Då slog det Taggen att hon hade rätt. Ända sedan de träffades för att ta båten hit ut så hade han haft fullt upp med en massa annat och hade hade rökt betydligt mindre än brukade. Han kände på cigarettpaketet i skjortans bröstficka. Det var nästan fullt, bar a 2-3 cigarretter var tagna ur det vilket betyder att han bara rätt lika många cigaretter sedan igår kväll.
– Det måste vara rekord, konstaterade Taggen när han plockat upp cigarettpaketet och konstaterat att det saknades tre cigaretter.
– Jag har bara rökt tre cigaretter sedan vi träffades inne i stan och tog båten hit ut. Jag som brukar dra i mig närmare ett paket om dagen.
– Du ser, jag har gott inflytande på dig, sa hon och log, strök hans svett ur pannan och kysste honom på kinden, i vad som blev en mycket intim rörelse.
Hon bryr sig inte om att jag svettas tänkte Taggen och tolkade det som ytterligare ett tecken på att nu var de ett par. Nu var Veronica och Taggen en, eniga, enade eller hur det nu skulle uttryckas.
Han hade träffat någon, en särbo, och han hade rökt tre cigaretter på drygt ett dygn.
av Mikael Winterkvist | nov 11, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter |
Tid för att läsa: 2 minuter
Han fick snabbt på sig kläder och Veronica klösande honom i sovrummet. Han kunde inte avlösa om det var av hönsen till honom eller om hon inte heller riktigt visste hur intima och när de vara varandra. Han gavs i lalla fall tillfälle att snabbt hoppa i nya kläder, få på sig sina slitna vita Nike-skor.
– Vi tar den här vägen, sa Veronica, tog täten och styrde stegen ned längs den smala grusvägen som ledde fram och upptill hennes hus.
– Fagerstams hus, det de lånat ligger bara här nere, fortsatte hon.
– Kommer du ihåg vad de hette, frågade hon och Taggen insåg att det hade de högst sannolikt berättat men hans hjärna var tom.
– Nej, det sa de säkert men jag kommer inte ihåg, svarade Taggen, skydande på stegen och kom upp jämsides med Veronica.
Deras händer nuddade varandra och hon nappade snabbt tag i hans hand och sedan fortsatte de promenaden, hand i hand.
Även om det kändes en smula ovant så var det alls inte obekvämt eller det minsta pinsamt. Det var ett slags signal till omgivningen att de hörde ihop, de var ett par och Taggen hade det där småfåniga leendet i ansiktet ingen.
– Konstigt, sa Veronica när de kom fram till huset, passerat genom grinden och knackat på.
Huset var tomt.
– De kanske har gjort som oss, tagit en promenad., svarade Taggen.
– Det har du rätt i, svarade Veronica och styrde stegen ut mot grusvägen ingen.
– Vi tar väl en sväng runt ön då så får du en sightseeing.
Runt ön ringlade sig en grusväg som startade vid bryggan som turbåtarna angjorde. Den gick runt hela ön med små smala avstickare upp till de hus som fanns på ön. Ön hade inga bofasta innevånare längre och turbåtarna gick fram till dess isen lade sig men inte vintertid. Då var det svävare som gällde för de som vill ta sig ut.
– Jag har ärvt huset efter min pappa, berättade Veronica.
– Familjen köpte det strax efter kriget, rustade upp huset och sedan. tillbringade vi i stort sett alla somrar här ute, tills pappa gick bort.
– Din mamma då, frågade Taggen.
– Mamma hade psykiska problem. Hon vandrade ut och in på olika kliniker den sista tiden, så det vara bara pappa och jag.
– Inga syskon, trevade Taggen.
– Mamma blev sjuk tidigt och pappa lämnade henne aldrig, inte ens efter hennes död så det blev inga fler barn, bara jag.
– Det är väl inte så bara, sköt Taggen in och kände hur hon greppade hans hand lite hårdare och han sig hur hon log.
– Herre gud så vacker hon är, tänkte Taggen och förlorade sig i hennes yttre.
av Mikael Winterkvist | nov 6, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter |
Tid för att läsa: 3 minuter
Nere i det stora köket hade en frukost värdig ett förstklassigt hotell dukats upp. Ost, bröd, ägg, kaffe, grönsaker, juice, frukt och korv stod uppradat på den stora köksbänken. Fat, glas och två kaffekoppar stod på bordet.
– Ta för dig, sa Veronica som seglade fram i köket i ett tunt, knälångt nattlinne, medan hon ställde fram det sista av maträtterna.
En omelett, råstekt skivad potatis, inlagd pickad lök, oliver och svamp.
– Blev det för mycket, skrattade hon när hon såg hur Taggen stannade till och betraktade konstverket.
– Nej, inte alls. Det bara är en frukost som ligger långt ifrån den jag brukar äta, om jag inte bor på hotell, svarade han och plockade åt sig kaffekoppen och ett fat för att ha något att lägga maten på.
Han plockade ihop en frukost värdig en mästare som det brukar heta och satte sig vid köksbordet.
– Vi har saker att bestämma, sa Veronica när de ätit under tystnad.
– Har vi, svarade han och tittade upp.
– Vi måste bestämma om oss, var vi är och vad vi är och vart vi ska, sa hon med en något mjukare röst samtidigt som ett lätt rosa färg märktes på hennes kinder.
Taggen märkte nu inte att hon rodnade lätt utan kunde en viss panik stiga inom kroppen på honom och han insåg att nästa sak som han skulle säga kunde avgöra vart samtalet tog vägen. Han kunde sig också rätt vilsen för precis som vanligt med Veronica så trodde han att han visste vad hon ville och menade men han var aldrig riktigt säker.
– Ja, vad är vi nu, sa hon och tittade på honom.
– Hur menar du, sa han till sist efter att ha övervägt en rad olika svar.
– Ja, vad är vi nu, bara kollegor, var detta bara en engångsföreteelse eller ska vi utforska det lite mer och se var det tar oss, svarade Veronica snabbt.
Nu började det trilla ned en rad polletter i vår hjältes hjärna, olika möjligheter och han såg alternativa framtider framför sig men kände att han inte riktigt vågade satsa påa någon av dem.
– Jag hade mycket trevligt igår, med allting, och om du vill se vart det kan ta oss så är jag med på det, svarade han medan hans hjärna trevade efter att hitta orden och de rätta formuleringarna.
Han insåg direkt att han lät lätt byråkratisk och lite stel i sitt svar men han hade i alla fall spelat över bollen till henne för han kunde inte för liv föreställa sig vad Veronica ville.
– Så här tänker jag, sa hon och drog in andan för att fortsätta
– Jag har det rätt bra som jag har det och det tror jag att du har också och vi är för gamla för att kasta oss huvudstupa in i något som kanske inte fungerar. Jag vill att vi fortsätter att träffas sen kan vi väl ta det som det kommer och se var det här tar oss, ungefär så tänker jag, sa hon, gjorde en paus och tittade på honom en blick som till och med Taggen kunde tolka som varm och vänlig.
– Så tänker jag också, svarade han och tillade:
– Jag inser nu hur ensam jag faktiskt varit och hur illa jag egentligen tycker om det. Igår var något helt annat, något som jag inte har haft och jag vill inte förlora dig så här nästan direkt, tillade han och insåg med ens att han varit mera öppenhjärtig än vad han kanske hade tänkt sig.
Veronica reste sig, rundade köksbordet, tog hans huvud i sina händer och kysste honom , länge.
– Då säger vi så, sa hon när hon släppte hans ansikte och såg honom djupt i ögonen.
Taggen fick dra ett djupt andetag och medan han gjorde det så spred sig ett leende över hans ansikte som mycket väl kunde klassificeras som inte så lite fånigt, men lyckligt.
