av Mikael Winterkvist | mar 30, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter |
Taggen hade fått en tid och en plats. Tisdag 10.30 och när han anlände till adressen så var det rådde det ingen tvekan om att innanför glasdörrarna, bakom de två Securitas-vakterna, receptionen och slussen in så låg landets underrättelsetjänst. Den som tvekade det minsta kunde läsa ”Säkerhetspolisen”, på en vit, hög mur stod Säkerhetspolisen.
Taggen passerade vakterna, öppnade den tunga glasdörren och gick fram till receptionen där ytterligare en Securitasvakt mötte honom, En glaslucka öppnades.
– Jag heter Tage Turesson och ska träffa Isaksson, när han skulle formulera meningen så slog det honom att han inte visste vad Isaksson hette i förnamn.
– Per Isaksson, ja jag ser det här. Slå dig ned så ringer han honom, svarade mannen på andra sidan glaset.
Taggen vände sig om, slog sig ned i en mindre grupp med möbler som hade tydliga drag av läkarmottagning. Möbler längs väggen, neutrala, stolar, två soffor och ett diskret mindre bord. Allt kliniskt rent och till skillnad från en läkarmottagning så fanns inga tidningar, absolut ingenting att läsa.
Slussen intill receptionen öppnades och Isaksson uppenbarade sig. Han tog några snabba steg mot Taggen, sträckte fram handen.
– Välkommen, tack för att du tar dig tid och komma och lyssna på oss, sa han och vände i samma sekund tillbaka mot slussen i glas.
– Skriv in dig och ta en besöksbricka, sa Isaksson och pekade mot en liten pulpet med en besöksbok och besöksbrickor som hängde i neutrala blå, halsband.
Bricka
Taggen skrev in sig, tog en bricka och gick in i slussen som bar in i huset. Slussen bestod av dubbla, tjocka glasväggar och dörrar som låstes upp från receptionen och den som tog emot besökaren. Du släpptes in genom den första dörren av receptionen, inne i slussen så öppnades nästa dörr med bricka och passerkod som den som tog emot dig matade in.
Väl inne i huset så var besökaren mottagarens ansvar.
Som besökare så tog du dig däremot inte särskilt långt. Utan passerkort och koder så nådde du bara första våningen och då bara besöksrummet, såvida du inte försökte forcera solida och förstärkta dörrar. Hela huset var byggt i olika lager, likt en lök. Ju längre in mot centrum du kom, desto fler kontroller och desto högre säkerhetsklassning krävdes för att få komma in.
Taggen tog sig in i det första lagret och då bara till ett större besöksrum.
– Slå dig ned, sa Isaksson.
– Vill du ha något, kaffe, vatten?
Taggen tackade artigt nej.
– Nej, tack det är bra.
–Ok, då kanske vi ska komma till saken. Ett ögonblick bara så ska jag kalla på en av våra analytiker, sa Isaksson och tryckte ned en knapp på snabbtelefonen som stod mitt på bordet de satt runt.
– Jag kommer, svarade en röst.
Isaksson bekräftade inte det som redan var sagt. Han tittade bara på Taggen och nickade.
Inom en minut öppnades dörren bak i rummet och en gänglig man i 30-35 årsåldern klev in med en dator under armen som han snabbt kopplade upp mot den väggfasta skärmen som tändes upp.
– Det här är en av våra säkerhetsanalytiker och tekniska experter, sa Isaksson utan att nämna mannen vid namn.
– Jag kanske ska ge en kort bakgrund, sa mannen, klickade till på datorn som visade en äldre karta på väggen, före murens fall och Sovjetunionens kollaps.
– Öst kontra väst, det där kan du säkert, och Sovjetunionens kollaps. Det som hände därefter var att en mycket stor mängd underrättelsefolk blev arbetslösa, inte minst i det tidigare Östtyskland. Det här var teknisk kunnigt folk som måste försörja sig på något sätt så de exploaterade möjligheterna att lura folk på pengar bland annat via nätet. Se satte upp falska investeringsbolag, falska ekonomiska system och falska avkastningsrapporter i rätt sofistikerade investeringsbluffar.
Mannen bytte bild på skärmen och visade en mängd eleganta broschyrer, reklammaterial och en webbplats som visade hur investeringar utvecklats.
– Det här är oerhört smarta bedragare som jobbar långsiktigt. De ber dig om en mindre investering, runt 5 000 kronor, som de sedan visar ur snabbt den växer men inte till onormala siffror. De här systemen visar på en tillväxt på runt tusenlappen på ett kvartal, en mycket god avkastning men inte för fantasifull. Vill du ta ut det du satsat, inklusive vinsten, så är det inga problem. Här tar bedragarna en risk men de vet också att om du kan öka en investering på 5 000 kronor till 6 000 kronor på runt tre månader så kommer du att sätta in ännu mer pengar nästa gång. Är du med så långt, frågade mannen plötsligt.
– Jag är med svarade, Taggen.
– Bra. De här bedragarna jobbar inte bara långsiktigt utan de siktar också på utvalda offer och för att komma över de uppgifter de behöver så attackerar de ibland andra, i den närmaste kretsen runt det utvalda offret och det är här du kommer inte i bilden. Du har blivit hackad, din adressbok är stulen och av misstag så användes din uppkoppling, ditt abonnemang, en längre period av de här bedragarna. Jag gissar att det landat en rätt saftigt telefonräkning hos dig rätt nyligen?
– Ja, jo, det stämmer, bekräftade Taggen.
– Gott, det var ett misstag. De tänkte bara använda din uppkoppling, ditt abonnemang för att plocka in vad du gjort senast, plocka åt sig geodata, adressboken och lite annat men glömde att koppla ned och när du sedan resta runt, vistades i London, så kostade det en massa pengar. För att dölja sitt misstag aktiveras ditt e-postkonto så att det skulle hämta e-post rätt frekvent liksom väderdata och en del annat. De dolde snabbt sitt misstag och fick dig att tro att det var du som hade missat.
– Så det var det inte, fråga Taggen.
– Nej, du hade ställt in prylarna rätt, din mobiltelefon för att vara mer exakt.
– Men ursäkta, hur har de kommit åt min mobiltelefon. jag har en iPhone, de ska ju vara rätt säkra, frågade Taggen.
– Det är en förbaskat säker telefon men du har knäckt din telefon och då är den inte alls lika säker längre, svarade mannen utan att titta på Taggen.
– Häng med nu, sa han och bytte bild på skärmen igen.
Nu visades någon slags övervakningssystem, enkelt i designen, ingen grafik, rutor som visade en massa rullande data och Taggen dig slutsatsen att det handlade om trafikdata.
– Nu tar jag över din telefon, sa mannen och knappast snabbt in några kommandon.
Taggens telefon vibrerade och på skärmen visades en notis ”Ho, ho, ho – jag har blivit hackad”.
– God Jul, eller nått sa mannen, med ett skratt.
Taggen blev sittande med telefonen i handen som om han inte riktigt trodde på det han tittade på.
Taggens iPhone var mycket riktigt knäckt därför att den annars inte gick att ansluta till det svenska mobilnätet. Apple hade ännu inte lanserat iPhone i Sverige eller stora delar av Europa.
– Din pryltokighet kostade dig din säkerhet, sa mannen, plocka ihop sin dator och lämnade rummet lika snabbt som han kommit.
– Vi har innehållet i din telefon, allt, sa Isaksson som fram till dess hade suttit tyst.
Taggen kände en iskylda sprida sig längs ryggraden och hans hjärna gick på högvarv – vad hade han i sin iPhone och vad hade han lagrat sedan han skaffade den?
Han visste att det inte fanns några källor, uppgiftslämnare i telefonen av den enkla anledningen att dels så hade Taggen sällan kontakt med några visselblåsare, dels lagrade han aldrig känsliga uppgifter i din dator eller i sin mobiltelefon. Det hade han lärt sig i lumpen av en gammal grå, veteran. En fanjunkare som inledde med att berätta för de nyinryckta att visserligen var Sverige neutralt och skulle stå mellan stormaktsblocken men fienden kom oavsett det från öster.
Taggen funderade på vad han hade gjort, vad han hade lagrat och vad som kunde finnas i telefonen.
– Lugn, sa Isaksson.
– Det finns i stort sett ingenting komprometterande. Porrsurfar du så gör du det inte på din mobiltelefon och det mesta är jobbrelaterat. Vi hittade några tveksamma kvitton som satts upp som representation men det är skitsaker, ingenting vi sysslar med, fortsatte Isaksson.
– Jaha, så vad vill ni då, frågade Taggen.
– Vi vill att du ska fortsätta att vara hackad och att du ska hjälpa oss att om möjligt locka fram de här bedragarna, svarade Isaksson.
– Ni sysslar inte med kvitton men är intresserade av bedragare, frågade Taggen.
– Smart, Thuresson, smart. Nu förhåller det sig så att de här bedragarna ibland sysslar med utpressning också och de har plockat åt sig lite smaskiga saker som de har hittat hos en försvarspolitiken. Det sysslar vi däremot med.
– Så ni vill ha min hjälp att locka fram bedragarna, hur ska det gå till då, frågade Taggen.
– Låt oss fundera på den saken, vi vill veta om du är med?
– Hur ska jag kunna veta om jag är med när ni inte vill berätta vad det är ni vill att jag ska göra?
– Du ska ta emot och lagra en del uppgifter om en ekonomichef på ett större företag som kommer att framstå som ett lämpligt offer för bedragarna. När de tömmer din telefon, för det har de inte gjort ännu så kommer de att hitta honom.
– Okej, sen då?
– Det blir inget sen då, Du kan inte skriva om detta, inte prata om det men om vi lyckas få tag på bedragarna så kommer vi att se till att du får informationen före alla andra, men då kommer det att se ut som ett helt vanligt polisingripande mot gripna bedragare. Du kommer få tillgång till åklagaren, offer och de delar som vi kan släppa förutsatt att du skriver det ungefär som vi vill.
– Och om jag inte gör det?
– Då skiljs våra vägar här och nu och vi kommer att förneka att du har varit här, att det här mötet överhuvudtaget har ägt rum och väljer du att skriva om det så kommer kvitton och den annat att lämnas över till Ekobrottsmyndigheten. Det fanns inte mycket på dig Thuresson men tillräckligt för att stöka till din tillvaro ett tag framöver i alla fall. Det gör vi inte som en hämnd utan för att vi måste. Vi är trots allt poliser.
Taggen insåg med ens att det var allvar. Kvittona var några middagar som inte var jobbrelaterade, en och annan våt kväll på ett bättre etablissemang i Tyskland, London och Hannover. Det senare inkluderade även en runda i Hannovers porrkvarter, Red Light District, och tidningen tillät inte avdrag för stripshower och drinkar men på kvittona stod vara mat uppsatt. Dyr mat förvisso men bara mat. Namnen på baksidan var inte heller jobbrelaterade eller ens riktiga. Taggen hade gjort det många andra gjorde, lönt företaget ta en dyrare nota i samband med en resa. En nöjeskväll som blev till en arbetsmiddag.
En utredning skulle resultera i en smäll på fingrarna, löneavdrag och kanske indragna arbetsresor en tid framöver men inte mycket mer män så.
– Du kvittona är som du uttryckte det nyss, en skitsak, och det vet du, men kan jag få exklusiv access till materialet och det kan bli en serie artiklar så är jag med.
– Jag sa att du var smart, Thuresson, och det står jag fast vid, log Isaksson.
– Vi hör av oss, sa han och reste sig som för att markera att nu var mötet över.
av Mikael Winterkvist | mar 16, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter |
AI-bild
– Krocka, frågade Veronica.
– Ja, krocka. Ni kommer för eller senare att landa i en situation där ni vill publicera men SÄPO säger nej och då måste ni lära er att då blir det nej. Såvida ni inte är beredd att utmana landet säkerhetstjänst, fortsatte Stefansson.
– Jag förstår inte riktigt, hur ska SÄPO kunna hindra oss från att publicera något?
– Genom att hävda att en eventuell publicering skulle kunna riskera hela nationens säkerhet, kunna rubba förhållande till tredje makt eller något annat svepskäl. De skulle kunna gripa ansvarig utgivare, skrivande journalister och dig, om de vill, men det är inte särskilt troligt. De är inte dumma i huvudet och vet att i så fall skulle landets alla medier börja jaga dem och SÄPO gillar inte publicitet om de inte själva valt publicitet, vilket tillhör undantagen.
Stefansson drog upp de juridiska förutsättningarna och förklarade var gränserna gick och det gick med ens upp både för Veronica och för Taggen att här gällde inte riktigt de vanliga lagarna och framför allt så kunde de inte gömma sig bakom grundlagen.
– Det är inte säkert att det är här vi hamnar, fortsatte Stefansson. Det beror på vad det är SÄPO vill men kom ihåg att landets underrättelsetjänst inte är som vilken myndighet som helst. De är inte vanliga polisen, inte Stasi, och de är inte som det CIA som ni kanske känner till från en massa amerikanska filmer. De har lagar och regler som de ska efterleva, kanske inte bara just våra lagar och regler och i grunden är det SÄPO hemligt och de vill hålla det de gör hemligt. Det är min poäng.
Samtalet avbröts av att det knackade på dörren. Stefansson öppnade och in klev Martin Klevberg, säkerhetskonsult, före detta journalist, före detta PR-konsult, mediarådgivare och informationskonsult.
– Klevberg, sa han, sträckte fram handen till Veronica. Damerna först tydligen.
– Du måste vara Thuresson, sa han sedan och sträckte fram handen.
Efter hälsningsfraserna så bad Klevberg Taggen att dra samtalet på caféet igen.
– Vad tror du, vad vill de, frågade Stefansson sedan Taggen tystnat.
– Inte den blekaste. De vill något men jag har icke en susning om vad, svarade Klevberg.
– Ta mötet på tisdag. Memorera det de säger men försök inga dumheter som att spela in dem eller anteckna något medan ni pratar. Lyssna och memorera, fortsatte Klevberg.
Taggen undrade om han visste något, om han sett dem eller om han misstänkte något.
Klevberg visade dock inte med en min hur det låg till med den saken.
– Ber de dig att göra något som du tror kan vara olagligt så svara att du vill kolla med tidningens advokat först innan du ger dig in i något som du faktiskt kan åka dit för. Min gissning är att det inte handlar om något sådant, men nu gissar jag bara. De vet att det finns en risk att ni skriver något som skulle väcka regeringen och SÄPOs kritiker. Det vill de inte så jag tror att det handlar om något helt annat.
Därmed var strategin inför tisdagens möte med SÄPO klar. Taggen skulle lyssna, inte lova något, inte prata för mycket, inte dela med sig av för mycket information utan emot ta emot information. Hela processen kändes lika obehaglig som att den var mycket ovanlig. Taggen hade aldrig under alla sina år som journalist behövt prata med tidningens advokat, sina närmaste chefer och en säkerhetskonsult inför mötet med någon. Det var en på alla sätt onormalt stor samling människor som engagerats för ett möte med en svensk myndighet, låt vara inte vilken myndighet som helst men ändå. Alla möten, allt prat, alla råd, instruktioner och allt spekulerande om vad det kunde vara som SÄPO ville hörde inte alls till Taggens vardag.
Han var krönikör på en av landets större facktidskrifter och i den rollen så ville han inte röra om mer än nödvändigt. I sina unga år ville han förändra världen men det hade han gett upp för länge sedan. Främst därför att han insett att världen inte vill bli räddad eller förändrad. I andra hand därför att han också hade insett att oavsett vilka goda föresatser han hade så var uppgiften honom övermäktig. Han var ingen Woodward och Bernstein, som avsatte Richard Nixon, och han skulle inte bli någon sådan skjutjärnsreporter heller. Han hade druckit vin tillsammans med Jan Guillou på någon slags konferens en gång för länge sedan. Det var ungefär så långt som Taggen hade kommit i sin resa på att välta samhället över ända.
Nu skulle han träffa landets underrättelsetjänst på tu man hand och han sig inte alls fram mot mötet.
av Mikael Winterkvist | mar 2, 2025 | Bluesky, Taggen, Threads, Twitter
Stefanssons kontor såg allt annat än ut som ett advokatkontor som tillhörde den yppersta juridiska eliten i Stockholm. Det var utan minsta tvekan designat och inrett av ett proffs men det var kliniskt rent från lagböcker eller andra attiraljer som skvallrade om ägarens yrke.
Allt var modernt, i vitt, stål och aluminium. Nästan lite kalt och kallt och varenda sak sig ut att vara placerad exakt där den skulle stå. Inga blommor, inga ljus inga kuddar, ingen soffa men ett stort grått skrivbord centralt placerad, två besöks-stolar framför och så en besöksgrupp i ena hörnet där en kaffebryggare tronade, även den i stål och det rådde ingen tvekan om att det var en bryggare och kaffemaskin av det dyrare slaget.
Kaffebönor i en designad glaskruka, designade kaffeskedar och kaffemuggar hängande på väggen. Kaffe var helt tydligt något som Stefansson prioriterade. På en hylla stod en rad med kaffeburkar.
– Kaffe, frågade Stefansson när Taggen stannade till i dörren för att liksom ta in kontoret.
Han insåg att det var ofint att tacka nej.
Veronica satte redan vid besöksgruppen med en kopp i handen.
– Hej vännen, gick mötet bra, frågade hon.
– Kaffe först, så pratar vi sen, avbröt Stefansson.
Taggen log och nickade mot Veronica för att bekräfta att allt hade gått bra, att han var okej och för att tydligt bekräfta hennes närvaro.
– Det är Lavazza, italiensk mest sålda kaffe, sa Stefansson och ställde fram em kopp med nybryggt svaret kaffe.
– Ni journalister kan inte dricka kaffe som vanligt folk, ni dricker kaffe hela tiden men bryr er inte om hur det smakar så du får står ut med ett billigare, vardagskaffe, tillade Stefansson med ett skratt.
Själv gjorde han iordning ett kaffe med andra bönor plockade ur en av burkarna på hyllan.
– Berätta, hur gick det, frågade han sedan han tagit plats vid bordet.
– Det gick bra men jag fick inte veta vad de ville, vad saken gällde utan jag fick en ny tid och en ny plats för ett nytt möte, svarade Taggen utan att berätta om sitt misslyckade försök att spela in Isaksson.
– Ingenting, inga ledtrådar, inga antydningar, ingenting, frågade Veronica.
– Nej, vi drack en kopp kaffe, ganska snabbt, men han berättade ingenting av värde.
– Vem träffade du. frågade Stefansson.
– Han hette Isaksson, en yngre kille men inte purung, 30-35 års åldern skulle jag gissa, blond, oklanderligt klädd. Kostym naturligtvis och jag fick intrycket att det här var en slipad, smart kille som inte ville avslöja någonting innan nästa möte. Han sa i alla fall att jag inte är misstänkt för något, att jag inte gjort något fel och att de behöver hjälp med något.
– Okej, då lär ni inte behöva mina råd framöver, konstaterade Stefansson.
– Vad skönt, konstaterade Veronica, tog hans hand och tryckte den.
Stefansson noterade gesten men sa ingenting.
Taggen släppte inte handen.
– Så när blir nästa möte, frågade Stefansson.
– Nu, direkt på tisdag, svarade Taggen, om två dagar.
– Bra, sa Stefansson, kort, reste sig, gick bort till sitt skrivbord lyfte luren och slog ett telefonnummer.
– Jag kan behöva din hjälp, sa Stefansson efter några artighetsfraser.
– Kom över till mitt kontor så kan jag berätta mer, tillade han innan han la på luren.
– Ni behöver inte min hjälp framöver men ni kan behöva hjälp likafullt. Jag har bett en kompis komma förbi lite senare. Han är säkerhetskonsult och han kan hjälpa med eventuella frågor, utöver mina juridiska råd, förklarade Stefansson.
– Behöver vi verkligen det, frågade Veronica.
– Ni har med SÄPO att göra. En myndighet som har betydligt större befogenheter än vad ni kanske är vana vid och det är en myndighet som ni säkerligen också har begränsad erfarenhet av att ha att göra med. De spelar efter sina egna regler och även om Tage inte är misstänkt för något så lär ni hamna i en sits där era intressen krockar med deras. Då kan det vara bra att ha någon att fråga, förklarade Stefansson.
– Hur menar du, frågade Veronica.
– Ni vill ha något att publicera. Det lär de inte prioritera. Ni kommer att krocka, tro mig, svarade Stefansson.
av Mikael Winterkvist | feb 23, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
När Isakssons ryggtavla försvunnit bland människorna och det var uppenbart att han hade lämnat caféet så plockade Taggen till sig sin iPhone, vände på den för att slå av inspelningen så upptäckte han en gul notislapp på skärmen. På den fanns ett klockslag, ett datum och en adress angiven och texten ”Vi ses där /I”.
I var naturligtvis Isaksson och nu var alltså tid, datum och plats bestämd för mötet med den svenska säkerhetspolisen. Taggen satt länge och stirrade på skärmen som om den skulle kunna ge honom ett svar på när Isaksson lyckats att fästa den lilla gula lappen på skärmen till hans iPhone. Han var övertygad om att han i princip inte släppt Isaksson med blicken en enda gång men uppenbarligen så hade han inte haft full koll på den yngre mannen på andra sidan det lilla runda bordet.
”Fan, också”, tänkte Taggen. Ertappad med brallorna nere, vid anklarna och kalsongerna på halvstång. Han hade tagit en chans, misslyckats kapitalt och han hade riskerat att få hela upplägget att haverera men tydligen så hade Isaksson inte tagit illa upp. Han verkade snarast road av Taggens kapitalet misslyckade försök att leka James Bond.
Avlyssna SÄPO, och sedan ska dit som vilken amatör som helst.
Taggen funderade på om Isaksson hade någon elektronisk utrustning som avslöjade att samtalet spelades in, vilket för övrigt inte var ett lagbrott, inte på minsta sätt. Vet minst en av deltagarna i ett samtal om att allt spelas in så är det inte olaglig avlyssning. Det är sånt du får lära dig med modersmjölken som journalist.
Taggen spelade upp ett kort klipp av inspelningen, konstaterade att ljudkvaliteten var överraskande bra, innan han radera hela filen. Han tänkte inte berätta för någon om sitt misslyckade försök och dessutom hade Isaksson inte sagt någonting av värde, inget som var värt att spara och absolut ingenting som skulle hålla för att få ihop en text om.
”Jag drack te med SÄPO” är liksom inte en så stor grej så att du väljer några tidningskiosker med nyheten. Det uttrycket, ”att välta en tidningskiosk” kom sig av forna tiders små, enkla tidningsstånd som sålde dagstidningar. Riktigt stora omvälvande nyheter kunde, på den tiden, nästa välta de enkla kioskerna när en nyhetstörstande allmänhet ville kunna läsa det allra senaste.
Taggen satt kvar en stund, smuttade på det kaffe som han hade kvar och funderade. Tankarna gick runt, runt men han lyckades aldrig lägga något logiskt pussel som ledde fram till något som kund liknas vid en lösning och ge svar på frågan vad det var SÄPO kunde vilja honom. Han gick igenom flera månader av aktiviteter bakåt för att försöka hitta något som underrättelsetjänsten kunde ha det minsta intresse av. Han kom inte på någonting och han kunde inte dra sig till minnes ens det minsta lagbrott. Han hade inte ens plankat i tunnelbanan.
Den enda koppling han kunde komma på var Johan, hans livräddare inom elektroniken och den digitala världen. Johan var förvisso en gammal bekant men bara bekant. De umgicks inte och Taggen visste att Johan hade någon slags konsultverksamhet som han krav från sin lilla etta på Kungsholmen. Kunde Johan vara inblandad i något olagligt, något som SÄPO kunde vara intresserade av, funderade Taggen, men insåg att även det var en återvändsgränd. Han kunde inte Johan tillräckligt bar och det var ingen idé att kontakta Johan och ställa frågan innan Taggen visste om det faktiskt var det som SÄPO var intresserade av.
Taggen kunde dessutom inte berätta någonting även om det skulle vara så. Vad Johan gjorde vid sidan av att hjälpa Taggen med hans elektroniska leksaker det visste inte Taggen.
När det sista av kaffet sjunkit ned och Taggen resonerat sig lugn och fått ned oron, reste hans sig, stoppade ned sin iPhone i jackfickan, lämnade caféet och styrde stegen mot Stefansson kontor.
av Mikael Winterkvist | feb 16, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
Taggen anlände till kaféet lite före utsatt tid och fick sätta sig en bit in i lokalen. Han hade ingen möjlighet att hålla koll på ingången från den lediga plats han hittade. Det var mycket folk som bestämt för att ta en fika just nu och just här.
Han funderade på om han trots allt skulle spela in allt, hela samtalet. Det var en risk det insåg han. Till sliut så la han sin IPhone med skärmen nedåt med påslagen ljudinspelning. Han tänkte ta chansen.
– Thuresson, sa en röst och när han tittade upp så stod en yngre man i en beige trenchcoat framför honom.
– Det är jag, svarade Taggen och tog den framsträckta handen.
– Isaksson, sa mannen när han satte sig ned och släppte hans hand.
– Jag beställde en slät kopp kaffe med mjölk till dig, te till mig, sa Isaksson för att öppna samtalet.
En slät kopp med mjölk, hur fan visste vad SÄPO vad han drack? Den spända stämningen vid bordet blev inte mindre av vetskapen att den svenska säkerhetspolisen uppenbarligen hade så bra koll på honom att de visste hur Taggen ville ha sitt kaffe.
– Jag ska säga det direkt, du är inte misstänkt för något, du har inte gjort något fel men du har dragits in i en serie händelser som vi vill prata med dig om, fast inte här, i den här miljön, sa Isaksson och fortsatte.
– VI behöver din hjälp, helt enkelt fortsatte, Isaksson.
– Kan du berätta vad det handlar om, frågade Taggen. Nu mer nyfiken än orolig för att han skulle ha gjort något som den svenska säkerhetspolisen kunde ha invändningar mot.
– Det rör främmande makt, så mycket kan jag säga men du kommer att få alla detaljer vid ett senare möte som jag tänkte att vi kunde bestämma här och nu?
Isaksson var kortfattad, direkt, och uppenbarligen inte särskilt intresserad av kallprat förrän hans ärende var utrett.
Samtalet avbröts av kaffet och Isaksson te serverades.
– Har du varit på tidningen läge, frågade Isaksson.
– Jag har varit på lite olika tidningar inom förslaget och på DatorTeknik de senaste 9 åren, svarade Taggen efter att ha fått tänka efter.
– Frånskild, fortsatte Isaksson och Taggen insåg med ens att SÄPO hade en akt på honom med en massa fakta om honom och han funderade på om frågan var ställd för att göra det klart för honom. Isakssons sätt att föra ett samtal var en blandning av normalt kallprat och antydningar om att SÄPO visste allt om honom. Det gjorde att stämningen kastades mellan ett normalt samtal och en rätt ibehakig misstänksamhet. Taggen kunde att han aldrig riktigt kunde slappna och att varje del, varje fråga gjorde att han tänkte till innan han svarade. Isaksson var lika delar artig, trevlig och korrekt samtidigt som han var närmast direkt obehaglig. Det kunde vara en yrkesskada tänkte Taggen.
– Jag tror att ditt och nitt jobb är ganska lika, sa Isaksson plötsligt.
– Hur menar du, frågade Taggen.
– Vi samlar in och analyserar information, på olika sätt, delvis, men vi söker efter avvikelser båda två.
– Fast vi är på olika sidor, invände Taggen och insåg i samtidigt att det kunde uppfattas som en slags krigsförklaring.
– Absolut, du vill offentliggöra, och det vill inte vi, så visst vi har olika utgångspunkter, svarade Isaksson och Taggen insåg att Isaksson inte alls hade uppfattat Taggens ord som någon markering eller avståndstagande.
– Men vi gör det vi gör för att försvara grunden för ditt jobb, yttrandefriheten, fortsatte Isaksson.
Det var en tydlig markering, en gränsdragning och ett klargörande samtidigt som det var ett klargörande om hur Isaksson såg på sitt jobb.
– Okej, sa Isaksson. Vad tror dom om ett möte på vårt kontor imorgon 13.00?
– Diet kan fungera, var har ni ert kontor?
– Inne i regeringskvarteret. Du har adressen i ett meddelande på den där, sa Isaksson och pekade på Taggens iPhone.
– Den kan du slå av för övrigt, sa Isaksson med ett leende, reste sig upp, drack upp det sista av teet
av Mikael Winterkvist | feb 9, 2025 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads, Twitter
Taggen hade gått igenom alla tänkbara scenarior tillsammans med Veronica och den enda som invigts i planerna, och det som nu skulle ske var Straffet Bengtsson, redaktionschefen.
– Jag tycker att du går dit, lyssnar mest, lovar ytterst lite och att du vad de än säger ber du om betänketid och att du vill återkomma. Säger Stefansson att det här är ovanligt så är det för att det är det, ovanligt och vi måste ta reda på vad det är de vill.
Straffet Bengtsson lutade sig tillbaka i sin kontorsstol och tittade rätt upp i taket något som han gjorde ofta när det var något viktigt som han ville säga.
– Jag rycker det låter som en klok strategi. Lyssna, prata lite, så kan vi ta ett möte ganska snabbt efter det att du har träffat dem, fyllde Veronica i.
Strategin och planen var att Taggen skulle träffa SÄPO på kaféet, lyssna på vad de ville och sedan skulle alla mötas på advokat Stefanssons kontor direkt efter.
– Vad svarar jag om de frågar om jag har pratat med någon om det här, frågade Taggen.
– Säg som det är. Du är ju journalist för fan, det är väl klart att du snackar med kollegor. Så jävla dumma kan ju inte ens SÄPO vara så att de inte fattar det. Däremot behöver du ju inte tala om att du pratat med vår advokat, hur många du har pratat med eller att vi ska träffas efteråt, svarade Bengtsson utan att ta bort blicken från taket.
– Är du orolig, frågade Veronica när hon sig en tillstymmelse till rynka i Taggens panna.
– Orolig kanske inte är rätt ord men jag jublar ju inte direkt över att SÄPO vill prata med mig. De är ju på den andra sidan, i vart fall inte på vår sida. Journalister och SÄPO är inte kompatibla med varandra så är det bara, svarade Taggen och insåg att han blandat in datortermer i sitt svar.
– Jag måste säga att jag är jävligt nyfiken på vad de vill. Tar SÄPO kontakt med en journalist så tar de en helvetes risk och då måste det vara något alldeles speciellt de vill. Förmodligen något de inte kan klara på annat sätt, fortsatte Bengtsson i sitt funderande.
– Ska jag spela in dem?
Taggens fråga blev hängande i luften ett tag.
– Det vore ju det bästa men samtidigt så är det riskabelt. Gör vi det öppet så kan SÄPO bara gå därifrån, gör vi det dolt och vi blir upptäcka så kommer SÄPO att gå därifrån och det finns alltid ens risk att de kollar dig innan de börjar att prata, svarade Bengtsson och lutade sig framåt i kontorsstolen igen.
– Det här är ju sjukt, på riktigt. Vi sitter och diskuterar som vi ska spela in den svenska säkerhetspolisen som den värsta agentdeckare, som James Bond, skrattade Veronica till.
– Jag tycker det blir för riskabelt. Det finns en risk att de bara reser sig och går och då får vi inte veta någonting.
Straffet Bengtssons svar var på något sätt definitivt. Han var chef och orden var en chefs och det var ett beslut.
– Okej, bekräftade Taggen.
Under resten av samtalet gick de igenom vad Taggen kunde lova, vad han inte kunde lova och vad han fick och inte fick säga. Det var en balans där SÄPO skulle fås att berätta vad de ville utan att Taggen gav bort särskilt mycket, helst ingenting.
– Kommer de dragande med att du har begått något brottsligt så säger du direkt att då lämnar du samtalet och vill prata med förlagets och tidningens advokat. Då säger du inte ett knäpp till, klargjorde Bengtsson och fortsatte:
– Detsamma om de frågar efter källor. Då reser du dig och går direkt. Det där är minerat område och vi ska inte ens föra ett samtal om saken med utomstående och i synnerhet inte med SÄPO.
– Tror du att de kommer att, jag vet inte, kasta fram att jag gjort något brottsligt?
– Tveksamt, mycket tveksamt men är inte säker, ska vi slå Stefansson en signal kanske i alla fall?
Bengtsson greppade telefonen, tryckte in snabbtangenterna för Stefanssons nummer. Flera signaler gick fram innan han svarade.
– Ja, sa Stefansson i andra änden.
– Du vi sitter här, Veronica jag och Thuresson och funderar lite inför mötet.
– Ja, sa Stefansson igen.
– Tror du de kan komma dragandes med att Thuresson gjort något kriminellt?
– Uteslutet, svarade Stefansson som nu var uppe i tre enstaviga svar.
De tre i rummet satt och tittade på konfererenstelfonens högtalare som om det skulle komma något mer. Efter en utdragen paus så insåg Stefansson att det var han som hade bollen och att de övriga förväntade sig att han skulle prata.
– Då hade de spelat ut det kortet direkt. SÄPO drar inte ut på saker. De vet att de kan skrämma folk och måste de göra det så väntar de inte. Hade de haft något på dig Thuresson så hade de sagt det, direkt. Min gissning är att de antingen är ute efter en läcka, en källa men det är närmast uteslutet. Det vet att det är helig mark för alla journalister och att ingen journalist medvetet skulle bränna en källa. Dessutom bör de passa sig jävligt noga för att bara ställa frågan till en journalist och representera statsmakten är ute i tassemarkerna juridiskt. Visst, det är säkerhetspolisen men även SÄPO måste ha förbannat goda skäl till att be en journalist att avslöja en källa, sa Stefansson till slut.
Taggen slogs av hur kort, koncist, direkt och utan omsvep svaret var. Dessutom pedagogiskt klargörande och lugnande.
– Vad fan vill de då?
– Det är frågan det Bengtsson, det är frågan. De vill ha hjälp med något är min gissning men vad får vi veta inom kort, replikerade Stefansson.
– Något mer, frågade han med ett tonläge som klargjorde att han inte ville att det skulle vara något mer.
– Nej, jag tror att vi har fått svar på våra.
– Bra, då ska jag ut och misshandla en vit bolljävel i moderatbandy, svarade Stefansson och bröt samtalet.
– Spelar Stefansson golf, är han bra?, frågade Veronica.
– Bra och bra, han spelar golf, kastar klubbor omkring, slår långt utav helvete men inte alltid i riktning mot green och hålet. Det sägs att han gör av med en tre uppsättningar klubbor per säsong. Antingen slår han sönder dem när han slår eller så knäcker han dem över knät när det inte går som han vill, vilket tydligen ska vara rätt ofta.
– Okej, vad har han för handikapp då?, frågade Veronica.
– Ett jävla hett humör kombinerat med att vara en synnerligen dålig förlorare, svarade Bengtsson.
