av Mikael Winterkvist | sep 16, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads |
Tid för att läsa: 3 minuter
Det hade inte blivt konstlat eller ansträngt. Kvällen hade rullat på utan pinsamma incidenter. Taggen höll medvetet tillbaka på drickandet av två orsaker – för att inte göra bort sig i inför Veronicas sällskap och för att inte göra bort sig i Veronicas sällskap.
Han hade klarat allt galant. Veronicas vänner och grannar kom från alla håll, en del rätt ur skogen och ur skymningen tycktes det som. Maten samlades och radades upp till en gigantiskt buffé på ett bord och en stor sten. Det var bara att ta för sig.
Kött och korvar i alla möjliga varianter slängdes upp på de avsågade oljefaten och snart lade sig en vit dimma i form av grillrök runt den öppna uteplatsen. Den skingrades snabbt när grillningen var över. Så här högt upp på ön blåste det hela tiden.
Taggen blev presenterad för massor av människor och han insåg snart det omöjliga i att försöka memorera vilka de var eller vad de hette. Han försökte istället placera dem geografisk, var de bodde på ön för att hålla hygglig koll. Två personer stack ut ,två tvillingar som ytrost att de var uppe i medelåldern fortfarande klädde sig identiskt. Problemet med just de två var att Taggen inte kunde se skillnad på vem som var vem så han vågade inte tilltala dem med namn i alla fall.
Fram emot natten hamnade ett allt mindre sällskap runt elden i mitten av uteplatsen. En del hade redan gått hem. Först lämnade de med småbarn festen, sedan de lite äldre som blev lite tröttare lite snabbare än andra och slutligen troppade ungdomarna också av och kvar blev de medelålders som kunde kosta på lyxen att bara ta hand om sig själva.
Han hamnade bredvid Veronica i slutet av en liggande stock. Hon vek ut hans jacka och kröp in under hans arm och svepte det lilla som räckte till av jackan om sig.
Där satt de sedan och konverserade, dsikuterade och debatterade. Ämnen kom lika snabbt som de gick. Skatter, politik, äldrevård, båtskatter och slutligen film och musik. Hade sällskapet varit oense om det mesta tidigare så kunde de nu i alla fall enas om att det var bättre förr och att äldre film och musik var bättre än det som producerades i dag.
Taggen hade inga problem att hänga med i diskussionen, tvärtom var det ofta han som löste upp de knutar som kunde bildas när en låt, en artist tappades bort. Taggen prickade mer än en gång in rätt namn vilket gjorde att diskussionen kunde flyta på utan att alla blev sittande och funderade över vem som spelat in vad.
Han drog medvetet ut på det sista glaset vin och tackade flera gånger nej till påfyllning. Taggen ville vara någorlunda klar och medveten om vad han gjorde och eftersom det aldrig var tal om dans kände han inget behov av att stjälpa i sig sådana mängder att han vågade sig upp på dansgolvet.
Festen gick in på slutvarvet liksom diskussionerna. Pratandet stannade allt ofta upp och de få som nu var kvar blev sittande , stirrandes in i elden som tycktes förtrolla dem.
– Nej, gäspade Veronica, det är en dag i morgon också.
Taggen fick tillbaka en klump i magen. Det var nu det skulle hända. Eller inte.
av Mikael Winterkvist | sep 13, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads |
Tid för att läsa: 2 minuter
Sakta så började Taggen känna sig bekväm i Veronicas sällskap. Spänningen, elektriciteten fanns där fortfarande men det kändes inte fullt lika krystat, spänt och påtvingat. Under alla deras samtal så hade de fortfarande inte berört nåra djupare ämnen. De hade inte pratat om sina tidigare föhållanden, vad de villa ha ut av livet utan hållit sig till arbete, musik, böcker och filmer.
Det var som en tyst överenskommelse att inte ge sig in på minerat område, inte än.
– Nu är vi snart framme, sa Veronica och ställde sig upp, gick fram till relingen och tittade framåt längs med båten.
Taggen satt kvar och bevakade alla packning, all mat och alla sprit som låg under soffan där han satt.
– Kom, sa Veronica och sträckte ut handen mot honom.
Taggen reste sig, tog handen och ställde sig bredvid Veronica. Hon gled elegant in i hans famn med ryggen mot hans bröst. Tog hans hand i sin och pekade mot en brygga som kom allt närmare.
– Där ska vi av och sedan är det bara ett par hundra meter uppför backen till huset, sa hon och drog hans armar tätare runt sig.
Plötsligt var spänningen där igen och Taggen brottades med egna funderingar och en inre osäkerhet om vart Veronica egentligen var på väg. Vid snart 50 års ålder var det bara att inse fakta. Han var förvisso ute på marknaden igen men en mer snövit amatör var det svårt att hitta. Kan kunde helt enkelt inte läsa av det motsatta könet längre. Han såg inte signalerna, kände inte igen dem och såg han dem så visste han inte vad de betydde. Han var helt enkelt snöblind.
Båten la inte till utan körde bara upp rakt mot bryggan, lät de bakre motorerna gå medan passagerarna kunde kliva och hoppa av. Det hela gick snabbt och på en halv minut så stod Taggen och Veronica på bryggan med kassar i händerna och såg båten lägga ut igen och vända tillbaka in mot Stockholm.
– Snart är det bara du och jag Taggen, sa Veronica och satte fart upp längs en grusstig som bar upp mot den lilla öns högsta punkt.
Resten av passagerarna försvann snabbt åt olika håll. De flesta tog vägen som gick längs med vattnet.
– Vandrarhemmet ligger åt det hållet, förklarade Veronica och besvarade hans outtalade fråga.
– Men vi ska uppåt, la hon till och ökade stegen.
Taggen hängde på så gott han kunde och kände ganska snart det där välbekanta men långt ifrån angenäma stinget i bröstet och sedan känslan av att försöka andas genom ett sugrör.
– Taskigt flås, skrattade Veronica när märkte att avståndet mellan dem drygades ut.
– Jag borde sluta röka, svarade Taggen och det räckte som förklaring
av Mikael Winterkvist | sep 11, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads |
Tid för att läsa: 2 minuter
– Här är han, sa Sommargren och la en tjock akt framför Jakobsson. Det var en mapp med insamlade dokument. Deklarationer, lista på utbildningar, anställningar, uppgifter om civilstånd, tillgångar och skulder.
Det var en byråkratiskt sammanställd lista på Taggens liv. Det han hade gjort och en genomlysning om var han befann sig i livet, strikt siffermässigt.
I informationen som samlats in från olika offentliga arkiv så fanns också telefonlistor och en intressant lista på alla de resor som Sven Tage Thuresson, 47 år, hade gjort de senaste åren. Där fanns också en lista på vilka hotell han hade bott på och en lista på de personer han hade träffat som sammanställs utifrån hans artiklar. Informationen var alltså inte komplett men sammanställningen kunde tolkas som att den pekade åt ett visst håll.
– Är det här verkligen vår kille, undrade Jakobsson.
Vanlig grundskola, Samhällsvetenskaplig linje, journalistutbildning på en folkhögskola långt uppe i norr och sedan olika tidningsjobb innan han landade på den stora facktidskriften.
– Det låter inte riktigt som en slipad snubbe med datorkunskaper långt utöver det vanliga, fortsatte Jakobsson och lyfte blicken ur mappens innehåll.
– Nej, snarare tvärtom. Alla vet ju hur teknikfientliga journalistkåren i gemen är men det finns en del indikationer som pekar åt samma håll och som stärker de insamlade uppgifterna om IP-nummer och de andra uppgifterna ur loggarna som vi har, svarade Sommargren, rundade Jakobssons skrivsbord och pekade på en lista där platser, tidpunkter och logguppgifter hade sammanställts.
Ett intrångsförsök kom från London när Thuresson var där på en reportageresa. Ett annat kom från Tyskland när Thureson befann sig på CeBit-mässan i Hannover. Ett tredje kom från Finland när Thuresson var i Helsingsfors på journalistkonferens.
– Tre försök från samma länder och i närheten av där han befunnit sig. noterade Jakobsson.
– Kan det inte vara tillfälligheter?
– Naturligtvis och som du själv påpekat, killen stämmer definitivt inte in på bilden av en databrottsling. Medelålders, frånskild, bor ensam och har inga dokumenterade tekniska kunskaper och har inga sådana kontakter heller vad vi vet. Inte utanför arbetet i all fall.
Jakobsson satt tyst och funderade över nästa steg. En svensk, medelålders, frånskild journalist och krönikör, anställd på en av landets största datatidskrifter. Skulle det vara en sofistikerad databrottsling på sin fritid. Nej, han fick det inte att gå ihop.
– Kör hans ekonomi, kolla vilka han umgås med på fritiden. Försök att ta reda på mer om det går. Ska vi sätta en snubbe på honom, kanske.
– Med tanke på att vi vet så lite så kanske det skulle ge resultat men vem vill haka på en medelålders gubbe under midsommar-helgen, frågade sig Sommargren.
– Du, svarade Jakobsson, blixtsnabbt.
av Mikael Winterkvist | sep 10, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads |
Tid för att läsa: 2 minuter
Analyserna och de insamlade uppgifterna pekade åt ett och samma håll och uppgifterna var både oroväckande och anmärkningsvärda. Nu hade alla data körts igenom klustret tre gånger med samma resultat.
– Han kan vara journalist, sa Sommargren när Jakobsson kommit en bit i den sammanställningen med alla slutsatser.
Jakobsson svarade inte utan fortsatte att läsa vidare. Gruppen hade utan tvekan gjort ett grannlaga arbete. Hopp, försök att dölja sina spår fanns med och även om underlaget fortfarande var tunt så hade analysera av kommandon, enkla slarvfel och annat lagts till och de pekade mot en person som arbetade som journalist och teknisk krönikör på en av landets största facktidskrifter.
Hade de nu hittat den skyldige så hade de också rent informativt vandrat rätt in i ett minfält. Medierna skulle utan tvekan ta ställning för sin kollega om det skulle bli aktuellt med ett rättsligt ingripande. Skulle åklagare och polis blandas in och om mannen skulle gripas så skulle det bli svårt att komma undan de informella mått och steg som lett fram till gripandet. De hade tagit genvägar och ur strikt rättssäkerhetssynpunkt så var det ett fett köttben som media skulle frossa på i veckor och se till att hålla kvar uppe på löpsedlarna lika länge.
Kombinationen med en journalist som grips misstänkt för dataintrång skulle inte ens en nybakad sommarvikarie missa. Medierna skulle utgå ifrån att mannen varit på jakt efter något stort och de skulle snabbt följa efter i hans spår och då fanns en uppenbar risk att Jakobsson och hans grupp skulle bli kända. Något som helt enkelt inte fick inträffa.
– Hur fan gör vi, frågade Sommargren när Jakobsson suttit tyst ett tag.
– Ja du, vad fan gör vi om det är den här killen?, svarade Jakobsson uppenbart bekymrad över den vändning ärendet nu tagit.
– Är vi säkra på att det är han?, frågade Jakobsson till slut.
– Inte säkra. Det kan vi aldrig vara och jag har satt två man på att kartlägga honom och han tekniska kunskaper. Sättet han jobbar på stämmer liksom inte överens med en snubbe som gått på en folkhögskola direkt efter gymnasiet och som kommit till datatidningen via olika jobb på lokaltidningar, svarade Sommargren.
– Du menar att sättet att jobba kan ligga på en för hög teknisk nivå?
– Utan tvekan och hans artiklar och krönikör ger liksom inte den bilden. Killen är för lite nördig för att uttrycka det enkelt, summerade Sommargren.
Jakobsson öppnade mappen med uppgifterna om den misstänkte databrottslingen.
– Sven Tage Thuresson, 47 år, journalist på landets ledande facktidskrift, kan det verkligen vara vår man, frågade sig Jakobsson och tittade på bilden av en lite luggsliten, medelålders man som såg ut att ligga så långt ifrån stereotypen av en databrottsling som du kan komma.
Ändå pekade en rad tekniska data mot Thuresson och tillsammans med insamlad information om hur han har rört sig, hans resor och var han befunnit sig geografisk vid olika tidpunkter bildade ett tydligt mönster som bara kunde leda fram till en enda rimlig slutsats. den de sökte var svensk och han var journalist. Det första var absolut inget problem. Det andra var ett problem, ett stort sådant.
av Mikael Winterkvist | sep 5, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads |
Tid för att läsa: 4 minuter
30: Jakobsson ringde snabbt ett antal telefonsamtal enligt en på förhand uppgjord lista. Listan fanns i en pärm som var inlåst i ett kassaskåp. Det fanns inga kopior på innehållet i pärmen och det mesta av informationen hade skrivits på den gröna Halda reseskrivmaskin som stod i samma kassaskåp.
Inga kopior, inte skrivet på en dator och det fanns med andra ord inga digitala kopior av pärmen och dess innehåll.
Listan innehöll nyckelpersoner inom stora svenska företag, Rikskriminalens IT-avdelning och sedan Jakobssons egen grupp av människor som bara han kände till. Det var några studenter, några med avklarad examen och som nu jobbade med säkerhetsfrågor inom svenska och internationella företag. Det var Jakobssons egen cyberbrigad av handplockade personer som han visste hade den kunskap som krävdes. Polisens folk var med bara för sakens skull liksom flera av representanterna för näringslivet. De var inte med på listan därför att de kunde tillföra särskilt mycket utan mer av politiska skäl.
Ibland kunde de vara nyttiga därför att de hade kontakter och kunde hjälpa till med att öppna dörrar men de hade inte de datakunskaper som Jakobsson nu insåg att han behövda kalla in. Däremot hade en del av dem pengar, vilket också kunde komma väl tillpass.
På listan fanns också en del nyckelpersoner inom säkerhetsföretag varav i alla fall två hade egna övervakningscentraler på mer än en plats i världen. Dygnet runt övervakades trafiken ute på nätet i vad som bara kan beskrivas som högteknologiska bunkrar.
På grund av tidsskillnaden kunde Jakobsson inte ringa alla på lista på en gång. Några fick finna sig i att bli väckta. Det var de personer som Jakobsson ville försäkra sig om att de inledde jobbet direkt.
Några av de han talade med frågade om de skulle åka in till kontoret, vilket inte var nödvändigt. Någon gång per år träffades gruppen, inte mer. Resten av mötena, de få de hade sköttes numera digitalt med video- och röstkonferenser.
Det var både praktiskt och lönsamt. Nu kunde mer av den hemliga budgeten spenderas på arbete ute på fältet istället för att läggas på hotell och resor.
Fem personer satte Jakobsson i arbete direkt. Två av dem väckte han och såg till att de per omgående tog sig in till en övervakningsbunker. En i Finland och en i USA.
Resterande tre fick order om att snabbt koppla ihop sig med Sommargren och fortsätta analyserna och sökningarna med hjälp av klustret.
När Jakobsson var klar med listan slog det honom att ingen hade ifrågasatt varför. Ingen hade protesterat eller en frågat om varför han ringde, om det var allvar.
Samtliga hade noterat den information de fick via telefon, antecknat vad de skulle göra och sedan satt igång med sin uppgift.
Jakobsson lutade sig tillbaka, drog åt sig kaffekoppen med kaffet som numera knappt var ljummet, tog en första klunk och funderade på hur många människors planer han nu slagit omkull på mindre än en timme.
31: Efter ett par timmars letande, analyserande och efter flera körningar via klustret så började spåren peka åt ett och samma håll. Sverige. Det kunde röra sig om en svensk användare som använde två av de största operatörernas nät.
Användaren hade använt både fast och mobilt bredband och även en telefon via 3G-nätet.
– Är vi säkra på det här, fråga Jakobsson när Sommargren lämnade över den första tekniska analysen.
– Hyggligt men vi måste kolla hans hopp mellan servrar ett varv till. Vi kan ha missat något där, svarade Sommargren lite defensivt.
Jakobsson visste att det skulle bli samma resultat. Sommargren och hans tekniskt drivna nördar till kamrater gjorde inga slarvfel. De kollade, kollade igen och de hade i allmänhet alltid mycket bra på fötterna innan de lämnade över en analys eller gjorde några bedömningar.
– En svensk, tänkte Jakobsson högt.
– Ja, det finns mycket som pekar på det, svarade Sommargren som inte riktigt var med på att det inte var en fråga utan mer ett konstaterande.
– Vet vi vem?, frågade Jakobsson.
– Inte ännu men snart.
– Kan jag göra något?, frågade Jakobsson som nu ville skynda på processen så mycket han bara kunde. Han ville veta vem den okände var för att bättre kunna göra en bedömning av vad nästa steg skulle bli.
– Tja, du kan ju alltid lyfta luren och ringa till Pettersson och be honom plocka fram de loggfiler vi behöver för en del av uppkopplingarna. I annat fall måste vi gå via säkerhetspolisen eller Rikskrim och det vet du vilken tid det tar, svarade Sommargren och sträckte över en lista på IP-nummer och datum.
Jakobsson log när han tog emot pappret. Alltid förbered, alltid scout och alltid ett steg före. Sommargren och hans grupp hade redan sammanställt en lista på det de behövde och längst ned fanns även telefnnummret till Persson.
– Ok, inga problem. Vi tar en genväg. Det går inte att sitta och vänta på att byråkraterna ska få ändan ur, svarade Jakobsson. sträckte sig efter luren och tryckte in en kort sifferkod.
Perssons telefonnummer fanns på “speed-dial” och det var inte första gången som Jakobsson åsidosatte krav på brottsmisstankar, polisanmälning och ett underlag för att få ut vad en av deras kunder hade haft för sig. Normal sett var det en rätt krånglig pappersexercis innan uppgifterna kunde lämnas ut. det var därför han hade Persson på snabbtangenterna. Persson ifrågasatte aldrig. Han plockade fram uppgifterna direkt och frågade inte ens vad Jakobsson skulle ha dem till. Det gjorde inte vapenbröder.
Persson och Jakobsson hade tjänstgjort i FN-tjänst i Ismaelia för snart 30 år sedan. Det skapade lite speciella band och redan på den tiden tog de båda genvägar för att lösa problem. Krånglande egyptiska gränsvakter mutades med svensk porr och deras israeliska motsvarigheter med sprit. Det var inte enligt reglementet men det fungerade. Det gjorde det med att ringa Persson också och snabbt och enkelt gå runt alla krav på det som så vackert kallades rättssäkerhet.
av Mikael Winterkvist | aug 30, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads |
Tid för att läsa: 3 minuter
– Vi får köra en analys, bakåt i tiden med klustret så att vi vet när han dök upp första gången, var det första Jakobsson sa efter en stunds funderande.
– Jag kan ta det, svarade Sommargren som aldrig tvekade att ta på sig mer jobb.
– Vi kör det tillsammans. Två hjärnor tänker förhoppningsvis bättre än en, replikerade Jakobsson med ett leende.
De plockade snabbt fram det de visste så här långt. IDS-systemet (Intrusion Detection System) hade reagerat för de senaste försöken men det var högst sannolikt att den okände hade försökt tidigare. Kanske till och med långt tidigare och det var det Jakobsson ville veta.
Vilka system hade han försökt att ta sig in på, vilka system hade han försökt komma åt och hur länge hade han försökt?
En serie frågor som skulle kunna ge en något tydligare bild av den okände som fanns därute någonstans.
Jakobsson trodde inte för en sekund att han var tysk student eller jobbade på ett åkeri i Kroatien, vilket en del loggfiler indikerade Han kunde mycket väl vara student men knappast på det tyska universitet dit IP-numret pekade.
– Jag har en magkänsla om att den här killen är vassare än de vi brukar stöta på, konstaterade Jakobsson sedan de suttit på varsin sida av skrivbordet och gått igenom det insamlade materialet.
– Jag håller med. Det här är ingen vanligt “scriptkiddie”. Han verkar mer slipad, mer försiktig och han gör aldrig mer än två försök om han misslyckas, instämde Sommargren.
De plockade ihop sex månaders loggfiler från det aktuella systemet och började att köra dem genom analysverktyget som kallades klustret internt. Klustret var ett dussin FreeBSD-baserade servrar, sammankopplade för att tillsammans ge en imponerande datorkraft. Trots att klustret kostade en bråkdel av vad en minidator kostade så var kapaciteten tiofalt bättre. Klustret klarade att analysera och köra igenom miljontals rader med loggfiler sekundsnabbt. Just nu letade de efter nålar i en höstack. Små, närmast omärkbara försök som kom från tio-talet olika IP-adresser och som kom orytmiskt och utan logiskt sammanhang.
Killen hade gjort sina försök precis som du ska göra. Oregelbundet, orytmiskt och långt mellan försöken. Han hade undgått upptäckt under ett längre tag och nu gällde det att ta reda på vad han kunde vara intresserad av.
Klustret jobbade på och fick till slut fram en lista på försök som sträckte sig sex månader bakåt i tiden. Det gick inte med säkerhet säga att det var samma person men det fanns ett visst mönster i försöken att ta sig in och kartlägga systemet som pekade åt det hållet.
– Vi får backa mer än sex månader. jag kan ge mig fan på att han har hållit på längre än så, sa Jakobsson när listan var klar.
– Instämmer, svarade Sommargren korthugget och började att mata in uppgifterna för en ny analys.
Nyckeln till att hitta den okände handlade om att hitta en minsta gemensam nämnare, npgot som de med hyggligt stor säkerhet kunde identifiera honom med. Det kunde vara ett visst beteende, en återkommande felstavning, en mjukvara som användes, en något udda version av ett operativsystem eller liknande, ett digitalt fingeravtryck i sin enkelhet även om den här typen av signatur sällan var lika urskiljande som ett fingeravtryck.
– Han kör en rätt dyr mjukvara, ett terminalprogram som kostar en slant, konstaterade Sommargren.
– Det finns inte på kartan att han betalat för programmet, utbrast Jakobsson och insåg att han tryckt lite för hårt på sina ord och att han hade haft en lite för hot ton också.
Nu var Sommargren van vid chefens små utbrott. Speciellt när han var fokuserad och det. Var han nu. Stenhårt fokuserad.
– Det måste vara en piratkopia, fyllde Sommargren i för att bekräfta chefens slutsats.
– Vi kan ha honom där. Frågan är om man kört med en nyckelgenerator eller om han snott någon annans serienummer?
– Jag betvivlar att han varit så dum så att han snott någon annans serienummer. Då skulle kretsen hans finns i vara alldeles för liten. Han har haft en nyckelgenerator men det begränsar ändå det antal vi ska leta igenom. Det är inte många vanliga användare som har behov av ett så här dyrt och avancerat terminalprogram. Jag letar vidare.
Sommargren begränsade sökningarna i hopp att få en träff.
