Taggen 45: Ska vi ringa honom?

av Mikael Winterkvist | okt 9, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads | 0 Kommentarer

– Ska vi kalla in honom, frågade Sommargren då de suttit tysta över samma information under ytterligare ett resultatlöst möte.

Jakobsson visste direkt vem Sommargren menade. Han gick under namnet Kameleonten. En rätt märklig figur och obestämbar ålder. Någonstans i medelåldern i vart fall. Det grå håret skvallrade om det. I övrigt så var Kameleonten lite svår att sätta en ålder på. Han var uppenbarligen ingen ungdom men klädde sig i collegejackor, hockey- eller baseboll-tröjor, sneakers och keps. 

Vid ett tillfälle så hade Jakobsson förstått och insett hur Kameleonten hade fått sitt namn. Han hade kallats in för att dra ett tekniskt ärende inför en specialistgrupp och då sett en oklanderligt klädd person vid bortre kanten på det stora konferensbordet. En person iklädd skräddarsydd kostym, tunna glasögon utan bågar och kort, välklipp hår. Det tog närmare en timme innan Jakobsson insåg att det var Kameleonten, alltså samme person som han några dagar tidigare träffat iförd en New York Islanders jacka.

New York Islanders förresten, tänkte Jakobsson, vem fan håller på ett förortslag till New York?

Kameleonten hade ett namn Markus Thelonius, säkerhetskonsult med ett närmast mytiskt rykte kring sig och sin person. Han var dokumenterat duktig i det han gjorde och han kom inte ensam utan att hade alltid med sitt eget team. Av det kom också en kostnad som var extraordinär. Thelonius team kostade massor men de var dokumentera bra på det de gjorde och de hade en historik med en lång rad uppklarade fall – allt ifrån försök till intrång, fullbordade intrång, kontokapningar och bedrägerier.

Thelonius team var också kända i hackarkretsar för sina hembesök. När de hade lyckats att spåra en förövare så tog de reda på hemadress och sedan åkte dem hem till vederbörande och ringde på. Vid några tillfällen så visade det sig att den skyldige var en fjunig tonåring som bodde hemma hos mamma och pappa vilket resulterade i en gråtande tonåring, en gråtande mamma och en upprörd pappa.

Thelonius gjorde inga hembesök ensam. Han ringde lokala tyngdlyftarklubben, boxningsföreningen eller närmaste representant för någon av alla de kampsporter som existerar och bad om att få med sig 5-6 av deras största killar. Thelonius betalade bra för att de i stort bara skulle stå bakom honom och se barska ut.

Resten brukade lösa sig liksom av sig själv. Ställda inför en medelålders man i basebollkeps med 5-6 storvuxna män bakom sig, alla med en snittvikt på 95-120 kilo gav sig även de hårdaste digitala brottslingarna. Chock nummer 1 kom när de insåg att någon tagit reda på vilka de var och var de bodde. Chock nummer 2 inföll sig när de insåg att männen som nu stod utanför deras dörr faktiskt skulle kunna utsätta dem för fysiskt våld.

Vid ett tillfälle så hade den skyldige blivit så rädd att han vände tvärt i dörren, sprintade genom den egna lägenheten, ut på balkongen och med ett hopp över balkongräcket så landade han två våningar längre ned – på taket till den egna bilen.

Den gången fick Thelonius skjutsa den misstänkte till akutintaget på närmaste sjukhus där offret vägrade att berätta hur han brutit foten och han ville inte göra någon anmälan heller. Nan var oerhört säker på att han inte hade blivit utsatt för ett brott nämligen . Thelonius var bara en snäll medelålders man som hade hjälpt honom till sjukhus.

Bilen fick skrotas, utan några krav på försäkringsbolaget så intrånget i det svenska företagets e-postserver blev en en dyr historia för hackaren som inte hade kunnat låta bli att skryta om sina bravader i ett digitalt forum ute på nätet. Ett förvisso slutet forum men Thelonius var medlem sedan länge. 

Thelonius team bestod av två medlemmar som kunnat vara tvillingar, i vart fall syskon. 25-30 års åldern, akademiska typer, vältränade men inte överdrivet muskulösa. Oklanderligt klädda i pikétröjor utan tryck, chinos och seglarskor. Identiska datorväskor i form av ryggsäckar där alla sladdar och alla tillbehör låg i bokliknande väskor från Twelvesouth.

Det var en fascinerande syn att se när trion anlände till ett uppdrag. Thelonius pratade, tog i hand, hälsade medan de övriga två kollade in omgivningarna och tog plats i det kontor som gruppen alltid ställde krav på. Plats för tre personer, minst två skrivbord och en stor whiteboard samt fri tillgång till vatten, kaffe och mineralvatten.

Inom fem minuter så hade gruppen börjat att koppla upp sig, samla in material som snabbt analyserades. Det mesta var förberett på förhand via det underlag som Thelonius alltid begärde in, innan han accepterade ett uppdrag. 

Det här var effektivitet på en sällan skådad nivå och Theloinus tog alltid plats fram den stora vita anslagstavlan, whiteboard och började att skriva och anteckna.

Redan inom någon timme så brukade gruppen börja att ringa in den skyldige och så pass så hade Theloinus grupp också nått betydligt längre än alla andra konsulter som varit inkallade hittills.

Hur gruppen arbetade visste ingen därför att förutom att de kom med en kravlista innan den anlände så stängde de också dörren om sig. 

Frågan var nu om Theloinus och hans mannar skulle kallas in.