av Mikael Winterkvist | apr 15, 2024 | Bluesky, Krönikor, Mastodon
Tid för att läsa: 3 minuter
Jag erkänner, jag hade fel – iPad är ingen platt dator och du kan inte jobba lika snabbt och lika effektivt med en iPad som du kan med en MacBook. Därmed hävdar jag att Apple också har fel när de hävdar det och jag förstår inte varför någon ska lägga 17 000 – 20 000 kronor på en iPad Pro istället för en MacBook Air.
Missförstår mig rätt nu – det är inte det att det inte går att göra i stort sett samma saker på en iPad som du kan göra med en MacBook Pro eller en MacBook Air. Problemet är inte hårdvaran, att musen ersätta med en penna eller att prestandan är för dålig. Problemet är iPadOS är så underlägset macOS på i stort sett varenda enskild punkt när det handlar om att skapa saker, arbeta – inte konsumera.
iPadOS är Apples mest misshandlade operativsystem och mitt intryck är att Apple har svårt att bestämma sig för vilken väg det ska ta när det kommer till utveckling och Apple har lika svårt att bestämma sig för hur iPadOS ska användas – bara att det inte får närma sig macOS för mycket. Apple försöker äta kakan och ha den kvar samtidigt som utvecklingen av iPadOS är kraftigt eftersatt.
Multitasking
Grundproblemet är det som kallas multitasking; det är iPadOS akilleshäl. I macOS kan jag jobba med digitala skrivbord, ha flera program uppe, se vilka program som ligger var och jag kan snabbt hoppa mellan fönster och program. Det kan du inte i iPadOS och det är obegripligt att Apple istället valt att utveckla en ny lösning, Stage Manager (använder någon detta missfoster?). Jag har totalsågat Stage Manager flera gånger tidigare så jag ska bespara dig som läsare ännu en avrättning men det är inte en bra, fungerande lösning.
iPadOS kan också bara i ytterst begränsad omfattning göra flera saker samtidigt trots att du kan köpa en iPad Air med en M1-processor och även en iPad Pro med Apple Silicon under skalet. Här är problemet att iOS som tidigare satt även i iPad är ett operativsystem för en användare, för att du ska göra en sak i taget, vilket fungerar utmärkt med en smart mobiltelefon men som är ren och skär idioti i en dator.
Konsumera
En iPad är en smått suverän liten surfplatta om du ska hämta lite epost, skriva lite meddelanden, kanske skriva en och annan text och sedan mets konsumera – musik, video, bilder och sociala medier. Den räcker för de allra flesta användare som inte skapar och jobbar på sin dator men så snart du vill göra något lite mera avancerat så kommer du att upptäcka en iPads begränsningar.
Jag har haft två iPad Pro, istället för en bärbar dator, en MacBook Air eller en MacBook Pro. Under flera år så var en iPad Pro min bärbara dator men i samma stund som jag skaffade en MacBook Pro så stod min iPad Pro och samlade damm. Allt jag ville göra, kunna göra och alla mina behov täcktes snabbare, enklare och mera effektiv med min MacBook Pro.
Dator
Jag hävdade också ganska länge att en iPad kan ersätta en bärbar dator och det gäller för många, men långt ifrån för alla. För en professionell användare så räcker en iPad inte alls därför att iPadOS sätter gränserna för hur du kan och måste jobba. Det är utan tvekan krångligare att göra så enkla saker som att hoppa mellan fönster, lägga in bilder, kopiera texter och jobba snabbt och rationellt.
En annan akilleshäl är webbläsaren Safari – som du är påtvingad i iPadOS. Fråga mig inte varför, för det är en gåta, men Safari renderar inte webbplatser på samma sätt som Safari i macOS. Nu har Apples tingats att öppna upp App Store och släppa kravet på att alla webbläsare ska köra WebKit så det kanske blir bättre inom kort.
Summering
Surfar du idag runt på olika webbplatser, plockar hem e-post som du svarar på, gör du lite bankärenden, handlar och köper saker och konsumerar video, bilder och text så räcker en iPad. För det stora flertalet användare så kan en iPad fylla rollen som bärbar dator och det är förmodligen det Apple menar när de ibland kallar iPad för en platt dator. Ska du däremot jobba och producera saker så duger inte en iPad, inte om du ska jobba snabbt och effektivt.
En iPad är inte bärbar dator – bara nästan.
av Mikael Winterkvist | apr 15, 2024 | Bluesky, Krönikor, Mastodon
Tid för att läsa: 3 minuter
The Human AI Pin har utmålats som en Phone-utmanare, till och med iPhone-dödare. Skapad och skapats av Imran Chaudhri och Bethany Bongiorno båda med ett förflutet inom Apple. Den här AI-prylen utmålas som lösningen på allt – frågan är bara vilket problem den löser?
Det är en liten platt som du väcker med att tilltala den eller peta till den. Plattan är nu inte helt platt utan den innehåller elektronik, en kamera bland annat en laser, mikrofon och högtalare. Den innehåller också en egenutvecklad mjukvara, AI, som ska kunna kommunicera med dess ägare och göra det den blir tillsagd att göra.
Jag ska säga det direkt – jag har inte testat The Human AI Pin utan jag har plöjt igenom en stor mängd recensioner nu när enheten har börjat att levereras till kunder och användare.
Det finns några saker som hela tiden återkommer:
- Kameran – det är svårt att ta bilder med The Humane AI Pin
- Enheten blir varm
- Batteritiden är dålig
- Den text som den inbyggda lasern ska kunna visa i handen är för ljus utomhus
Konklusionen blir att kameran är svår att hantera, dålig batteritid och en enhet som blir varm.
Recension
Allt
I intervjuer så hävdar bolagets grundare och skapare att du ska kunna använda The Humane AI Pin till allt det som du idag kan använda din iPhone, eller en annan smart mobil, till. I klartext – The Humane Pin kan inte göra något som inte en smart mobil kan, inget eget, inget unikt, men det den kan göra är bitvis krångligare.
Så vilket problem löser då The Humane AI Pin?
Jag kan inte se det men jag kan se en rad andra problem som att samtal spelas upp offentligt, om du inte har hörlurar på dig. Det du vill att enheten ska göra däremot måste du yttra offentligt och jag misstänker att ingen kommer att be den att ringa rådgivningslinjen för veneriska sjukdomar ute på stan.
Nytt sätt
Jag är helt övertygad om att AI kommer att leda till att vi kommer att använda våra elektroniska prylar på ett helt nytt sätt eller i vart fall delvis på ett helt nytt sätt. The Humane AI Pin däremot tror jag inte är rätt väg men jag har haft fel förr, massor med gånger.
Det kan vara ett steg i rätt riktning och mjukvaran under skalet är onekligen avancerad men frågan är om inte The Humane AI Pin är lite för tidig och om priset, som ligger på 699 till 799 dollar men kom då ihåg att du dessutom måste ha ett abonnemang – på enheten. Det ger en kostnad på ytterligare 24 dollar i månaden. 8 700 kronor i inköp – sen 261 kronor i månaden – då har jag bara ”översatt” dollar till kronor. Svensk moms och tullavgifter lär tillkomma och lågt räknat så lär enheten landa på strax under 10 000 kronor. Avrunda abonnemanget till 300 kronor så är årskostnaden, första året landar på runt 13 600 kronor.
Frågan är hur många som är villiga att betala det för vara pionjär och testa en enhet som idag bara kan kommunicera på engelska?
Jag dömer inte ut The Humane AI Pin men jag tror inte att produkter överlever och att kalla den för en iPhone-dödare eller ens utmanare gör bara en kraftigt berusad person.
av Mikael Winterkvist | apr 8, 2024 | Bluesky, Krönikor, Mastodon
Tid för att läsa: 2 minuter
Jag vet inte riktigt när det hände men jag vet att det har hänt – jag kan knappt skriva på svenska med min iPhone längre och det är inte bara rättstavningen som ställer till det. Jag prickar fel tangenter irriterande ofta.
Knappt kanske är en smula överdrivet. Det är mera nyanserat att säga att jag kan snubbla till duktigt på vissa ord och jag kan ibland behöva 3, 4 och till och med fem försök innan rätt bokstav dyker upp – trots att jag försöker att vara noggrann med var jag sätter ned fingret.
Fel
Tangentbordet på svenska är mera ihoptryckt än tangentbordet på engelska. Vi har ju som bekant å, ä och ö i vårt alfabete som också ska rymmas. Min hemmasnickrade teori är att det är dessa tre som är boven i dramat (nåja). Tre bokstäver ska in och rymmas vilket gör att jag träffar fel, lite väl ofta, på svenska.
Lägg sedan till alla felstavningar och helt obegripliga ord som jag kan få ihop när jag ska berätta för den gode vännen att som vanligt så är hela den svenska domarkåren helt blinda. Här kan det finnas ett inslag av affekt och lite för många svordomar som kan påverka min förmåga att skriva korrekt och begriplig svenska.
Tangentbord
Nu kan du ju numera faktiskt byta tangentbord och därför har jag nu inlett jakten på ett annat, bättre tangentbord som ökar min precision och som gör att jag kommer att kunna skriva mera rätt.
Tips mottages som vanligt tacksamt och det kommer en jaktrapport framöver, vad det lider.
av Mikael Winterkvist | apr 7, 2024 | Bluesky, Krönikor, Mastodon
Tid för att läsa: 2 minuter
Varför skriver du?
Jag var inte beredd på frågan och hade svårt att formulera något annat svar – därför att jag måste och det är i högsta grad en självisk handling.
Tillägget till svaret skulle kunna vara – för att jag alltid har skrivit. För mig spelar det ingen roll om jag får betalt, direkt, för att skriva eller som med min blog, indirekt. Med direkt menar jag mitt tidigare yrke, journalistens. Indirekt är bloggarens vardag, ibland ramlar det in lite annonspengar och ibland får du betalt för en text. Skillnaden är att det första kan du leva på och det andra handlar om en slags passion och i en förlängning om att bli läst.
Magasin
Macken, den här bloggen, har utvecklats åt olika håll och idag leker den tidning, ett magasin, som jag fyller helt efter eget huvud. Ibland håller det ihop hyggligt, ibland inte och ibland landar det någonstans mitt i. Macken fungerar också som ett slags nyhetsfilter, fortfarande efter mitt huvud där jag plockar in notiser som länkas till ursprungstexten i ett försök att följa ut det som kan bara intressant för Apple-användaren.
När jag fått fundera ett tag på varför jag skriver, förutom att jag i stort alltid har skrivit, så kan det kopplas till en slags omvärldsbevakning. En del av mitt jobb som utvecklare, designer, sociala mediamupp, är att hålla koll på omvärlden. Det jag läser, det som intresserar mig kan jag lika gärna skriva om, ungefär så.
Bonus
Hittar sedan någon ett tips, ett uppslag, en recension som kan vara till nytta så är det en stor bonus. Min kontakt med läsare har sedan länge främst gått via sociala mediakanaler, mera sällan direkt via Macken. Det är ingen smart medveten strategi; det har bara blivit så.
Så mitt skrivande är en i högsta grad självisk handling, en egotripp om du så vill.
av Mikael Winterkvist | apr 6, 2024 | Bluesky, Krönikor, Mastodon
Tid för att läsa: 3 minuter
Apple gillade Jon Stewart och känslorna var ömsesidiga – tills de började att arbeta med varandra och tills Apples affärsintressen krockade med Jon Stewarts journalistiska ambitioner. Stewart bekräftar nu att Apple la sig in hans och hans redaktions arbete med ”The Problem with Jon Stewart” vilket slutade med att det inte blev någon ny säsong av det populära programmet.
Journalistiskt arbete kräver oberoende, även från ägarna – de som äger bolaget som arbetet bedrivs under. I det här fallet så jobbade Jon Stewart och hans redaktion med programmet ”The Problem with Jon Stewart” för Apples räkning. Det var en ekvation som till slut skulle visa sig vara olöslig eftersom Apple hade åsikter om vad programmet skulle handla om och vilka gäster som fick bjudas in till programmet.
Jon Stewart var fåordig om anledningen till att programmet lades ned i oktober 2023, och det var inte förrän i februari 2024 som han kommenterade nedläggningen. Då, i februari 2024, sa han att showen hade lagts ned, delvis, för att Apple ”inte ville att jag skulle säga saker som kunde leda till problem.”
Det finns ett problem med The Problem – Apple
Hantering
Apples hantering av ”The Problem with Jon Stewart” visar att det spelar ingen roll att du har en fungerande moralisk och etisk kompass inom en rad andra områden. Du har ett ambitiöst och stort miljöprogram, du planterar skog, driver dina datacenter med solpaneler, tar ställning för minoriteter och tillverkar dina produkter av ämnen som kan återvinnas. Allt det där är rätt och värt applåder men när du startar ett journalistiskt program som ska granska olika saker i vårt samhälle så tar du in en helt annan varelse i din verksamhet än du är van vid. Du bjuder då in något som du inte kan och inte ska kunna kontrollera – det hela poängen med ett granskande journalistiskt program.
Kalla fötter
Jon Stewart ville granska Kina och AI vilket ledde till att Apple fick kalla fötter. När Jon Stewart dessutom ville bjuda in Linda Khan, chef för den amerikanska tllsynsmyndigheten FTC så visade det sig att Apple inte bara hade sikter om programmets innehåll, utan även dess medverkande.
Det kan tyckas vara snarstucket att som journalist kräva frihet från vad ägare och aktieägare tycker men det är en tydlig orubblig linje som måste dras. Du måste ha frihet att granska vem du vill och intervjua vem du vill – även om det krockar med ägarnas intresse och även om det är ägarna som granskas.
Public Service
Är du nu med så långt så torde du också inse värdet och vikten av att ha en Public Service-medier. Fria, obundna medier, skattefinansierade som kan granska vem som helst och intervjua vem som helst. Dra nu inte slutsatsen att kommersiella medier inte klarar den gränsdragningen. Jag vill påstå att i de allra flera fall så fungerar gränsdragningen bland svenska och skandinaviska medier. Vi har en sådan mediatradition nämligen men lika fullt – det finns en inbyggd konflikt i att vara verksam på en kommersiell marknad och samtidigt granska aktörer på samma marknad.
I Apples fall blev konflikten tydlig och uppenbar i samma stund som Jon Stewart och hans redaktion ville titta närmare på en Apples viktigaste marknader, Kina. Det blev ännu tydligare när ”The Problem with Jon Stewart” ville bjuda in företrädare för en amerikansk tillsynsmyndighet då Apple var, och tre, föremål för flera utredningar av sitt sätt att göra affärer.
Tablån
Jag tror inte att det är en särskilt vågad gissning att tro att vi inte kommer att få se något liknande som ”The Problem with Jon Stewart” i tablån för AppleTV+. Apple är inte göra om misstaget och plocka in någon med journalistiska ambitioner om det kan sluta med att Apples egen affärsverksamhet kan komma att påverkas negativt.
Hela hanteringen av ”The Problem with Jon Stewart” är ett bevis för det och också ett bevis för att journalistik och kommersiella intressen sällan går att förena.
av Mikael Winterkvist | apr 4, 2024 | Bluesky, Krönikor, Mastodon
Tid för att läsa: 3 minuter
Jag sitter och läser ett pressmeddelande från en stor, känd organisation. Det är undertecknat av fler kända organisationer och det inleds med ett ”och” direkt efter rubriken.
Första meningen inleds med ett ”och”, andra meningen med ett ”för” och tredje meningen med ett ”men”. Det måste vara ett nytt, svårslaget rekord att, i vad som utan tvekan får betraktas som en offentlig handling, inget internt arbetsmaterial, lyckas med att inleda med tre bisatser, i rad. För dig som inte är familjär med de grammatiska reglerna som gäller så är en bisats ofta en mening som inleds med en underordnande konjunktion. Huvudsats och bisats binds också samman med ett så kallat fogeord, exempelvis ”att”, ”när”, ”då”, ”innan”, ”därför att”, ”om”, ”för att” och ”fastän”.
Skillnaden är rätt enkel. En huvudsats är en egen komplett mening medan en bisats inte är det. Sen finns det en massa fler regler som att en bisats alltid har rak ordföljd men låt oss inte fastna där utan vara överens om att ska du skriva och kommunicera så är det ändå rätt bra att kunna grundläggande regler, som att kunna skilja mellan huvudsats och bisats, och inte inleda meningen med fogeord.
Fel
Själv skriver jag massor och gör massor med fel. Jag slarvar ibland, snubblar på tangentbordet ibland och missar vad rättstavningen kan ställa till med. Ibland skriver jag bara hälften av det jag tänker eller tvärtom. Då blir det fel men jag sitter inte konsekvent och skriver obegripliga, korta meningar i ett pressmeddelande. Jag kan reglerna även om jag inte alltid gör rätt och jag försöker alltid att göra rätt.
Det jag funderar över är hur detta pressmeddelande, som inte är ett ensamt exempel, har lyckats att passera så många ögon utan att någon påtalat det uppenbara. Pressmeddelandet är skrivet på usel svenska. Det är flera undertecknare och jag förutsätter att de läst och godkänt texten. Det är sånt där som jag sitter och svär över.
Reklambyrån
Vid ett tillfälle representerade jag ett stort multinationellt bolag som skulle anlita en stor känd reklambyrå. Kampanjen handlade om att sälja saker så som reklam ofta gör men det reklambyrån kastade fram var på engelska och svenska blandat, och meningar som inleddes med fogeord. Jag sa ifrån och påtalade det felaktiga och fick då till svar:
– Du vet språk utvecklas över tid och numera är det vedertaget att du kan skriva så här.
I helvete heller!
Det var nu inte det jag sa men jag klargjorde lagom strävt att jag som kund inte på några villkors vi tänkte acceptera dålig svenska. Varvid svaret blev:
– Tråkigt men det där är vårt förslag och vi står nog fast vid det.
Jag tackade för visat intresse, packade i mina saker och lämnade konferensrummet.
Samma reklambyrå dök sedan upp i ett helt annat sammanhang där jag också var inblandad och tyckte att en engelsk slogan var riktigt klämkäck, fast kampanjen vände sig till en svenska publik. För att göra det riktigt klyschigt så skrevs inte alla de engelska orden ut utan drogs samman och förkortades. Ordet ”them” kortades exempelvis ned till ém.
Svenska
Jag vet inte vad du tycker men det är min bestämda uppfattning att om du ska prata med svenskar så prata svenska. Det finns naturligtvis undantag, inte minst inom databranschen och alla tekniska texter. Där bryter jag rätt friskt mot reglerna själv för att jag är lat i huvudsak och för att det går snabbare att förklara med engelska uttryck. Spelvärlden, dataspel, för också ett undantag. Ett spel på engelska med mycket speciella engelska uttryck låter sig inte översättas därför att texten då lätt blir helt obegriplig.
Det finns andra saker som får mig att svära. Sjukan med att gödsla med utropstecken vilket får till och med en rätt vettig text att förvandlas till pubertalt trams där jag ser en finnig yngling framför mig som vevar med armarna och som skriker, oavbrutet. Jag måste få bort den där bilden ur huvudet.
Uttrycket ”söstra mi” som får mig att knyta högernäven och för en kort stund överväga att klappa till den som yttrar det. Nu slåss jag aldrig så det blir inte mer än att jag knyter näven men tanken går i alla fall genom huvudet. Jag måste försöka att bli av med den där tanken.
Sen undrar jag när rättstavningen i alla mina Apple-prylar ska sluta med att stava namn på månader med inledande stor bokstav. Månaden april stavas inte med stor bokstav på svenska, för att ta ett exempel. Jag undrar också över när samma rättstavning ska sluta med att ändra det svenska i till ett versalt I vilket är jag på engelska?
Det är sånt där som jag sitter och svär över. Jag som inte skulle bli en gnällig gammal gubbe.
