Inom EU så kan vi ladda ned appar utanför App Store – men inte resten av världen. Apple vägrar att släppa kontrollen om de inte tvingas till det, vilket EU:s lagstiftning gör – tvingar Apple.
Inom EU så kommer vi kunn radera och plocka bort standard-appar som följer med iOS och iPadOS. Vi kommer att kunna ersätta kamera-appen och en rad andra appar med egna val.
Inbox EU så kommer vi att kunna ladda hem riktiga webbläsare, inta bara grafiska skal med WebKit under skalet, för våra surfplattor och mobiltelefoner – men inte resten av världen.
Anledningen är säkerhet, säger Apple, och även om en del kritiker helt avfärdar Apples invändningar så råder det ingen som helst tvekan om att ett öppnare operativsystem också blir ett mera sårbart operativsystem. Apple har rätt – ett öppnare operativsystem exponerar användaren mot fler hot.
Nu finns det ett stort viktigt men här – macOS. Apples operativsystem för datorer, sina datorer, har varit öppet så tillvida att jag kan välja vilka standard-program jag vill använda, jag kan ladda hem program via Mac App Store eller utanför Apples butik.
Är det någon som upplever påtagliga och allvarliga säkerhetsproblem med macOS?
Inte va?
Det har visat sig att fungera ändå och tillgänglig statistik visar att de flesta av användare laddar hem och köper sina program via Mac App Store – eller via licensierad utvecklare.
Jag är fullt medveten om att jag tidigare propagerat för och argumenterat för Apples så kallade stängda trädgård och jag har tyckt att det är berättigat att Apple behåller kontrollen över iOS och iPadOS, av säkerhetsskäl. Det är en balansgång, det är det alltid, mellan användarvänlighet, val och säkerhet. Ibland går det inte att tillgodo se båda och då är det val, öppenhet och användarvänlighet som får stryka på foten. Du som användare, kan, och får, inte göra som du vill för att uttrycka det enkelt.
Efter att ha ägnat tid till att studera mera ingående hur plattformen ser ut för macOS, hur vi använder macOS, vad vi gör och hur vi gör saker så har jag blivit alltmera övertygad om att Apples kontroll är för strikt, att argumenten för att öppna upp även iOS och iPadOS väger tyngre än argumentet säkerhet. Jag har bytt åsikt.
Det visar sig nämligen att trots att grinden till Apples inhägnade trädgård är öppen, går att öppna, så stannar de flesta oss kvar därinne när vi använder våra Mac-datorer. Vi köper och laddar ned de flesta av de program vi använder, och uppdaterar våra Mac-datorer via Mac App Store. macOS innehåller dessutom skyddsfunktioner som gör att i den händelse av att skadliga program får en större spridning så kan Apple blockera installationer – som kan innehålla ett skadligt program, centralt. Utöver det så finns en rad säkerhetsfunktioner som gör att macOS, i en jämförelse, är ett långt mycket mera säkert operativsystem än Microsoft Windows, även med hänsyn taget till marknadsandelar.
Så hur kommer det sig att det går att upprätthålla en hög, god säkerhet för macOS men inte för iOS och iPadOS?
Det är den springande punkten, nyckelfrågan därför att det har erfarenhetsmässigt och historiskt visat sig att dert faktiskt går och ur det perspektivet så börjar argumenten om konkurrens, valfrihet, teknik och inte mints – vad du och jag som användare ska kunna göra med de saker som vi har betalt dyrt för väga tungt.
Varför ska jag inte kunna ladda ned webbläsaren Brave, använda den i min iPhone eller iPad, på samma sätt som i min Mac?
Varför ska jag inte kunna sätta Halid Mark II som min standard- app för att ta bilder med, min kamera-app?
Varför ska jag behöva ha kvar en rad appar som jag inte använder bara därför att Apple skickar med dem i iOS och iPadOS?
Utanför EU så kommer Apple inte tillåta användare att göra såna val för Apple släpper inte kontrollen med mindre än att lagar kräver det.
I valet mellan Apple Intelligence och en möjlighet att välja mina egna program och appar i en enhet som jag använder flera timmar varje dag så väljer jag valfriheten – varje gång och det är dags att släppa kontrollen nu Apple.
Nu saknas bara en liten hylla med förvarning på skrivbordet och bunta ihop en del sladdar för att få undan saker, dölja dem. Apples svarta tangentbord tillsammans med Apples Magic Mouse har också stuvats undan. Jag föredrar Logitech MX, både vad gäller mus och tangentbord så de har kopplats in och anslutits till min MacBook Pro 14 Max – min svarta arbetshäst.
Logitech är på alla avgörande punkter bättre – både vad gäller ergonomi, användbarhet och funktioner – de är dessutom billigare än Apples möss och tangentbord.
Den som har mest prylar när han dör (detta gäller enbart män) vinner sägs det och jag gissar att jag ligger bra till. Jag har lite för mycket prylar, lite för mycket av allt, pennor, hårddiskar, anteckningsböcker och datortillbehör rent allmänt. Jag har flera uppsättningar skydd och skal till datorer, iPad och iPhone, plånböcker ställ och till det ryggsäckar och väskor.
Det här var inget problem med ett stort kontor på drygt 40 kvadrat. Nu ska allt in på ett enda skrivbord, i princip, och det är en omöjlig uppgift så det blir till att plocka undan, prioritera och arkivera. Kärleken har byggt förvarning under sängen, av det som blev över efter renoveringen av köket, återvinning som gett mig fyra lådor extra – som nu är nästan överfyllda. Förråden har fått svälja resten.
Å andra sidan – nu har jag runt 50 centimeter till kontoret från sängen.
Min revisor har meddelat att avdrag till och från artbetet därmed inte kommer att godkännas.
Granskningen som Aftonbladet har gjort är utifrån betraktat, och som gammal murvel, i sig inget konstigt. Kan drygt tiotalet tidigare anställda berätta om mobbning, offentliga utskällningar och en osund arbetsmiljö så faller det sig rätt naturligt att det görs en journalistisk granskning av ett företag, som vuxit snabbt och som har runt 30 anställda.
Det är en fullt begriplig journalistisk uppgift – att granska.
Det som är mindre begripligt är att en person som byggt hela verksamheten runt sig själv, sin person och på att lämna ut stora delar av sitt privatliv gömmer sig, håller sig undan från medierna, vill inte svara på frågor och nu bett om ursäkt via ett inlägg på Instagram.
Det är ingen bra strategi och det är ett skolboksexempel på hur du inte hanterar en kris. Du kan inte gömma dig.
Jag har läst en del analyser som gör gällande att det handlar om skadeglädje, att vi vill se en ”girl boss” falla, att Djerfs företag lider av växtvärk och att Matilda Djerf är utsatt för ett mediadrev som ska bottna i att hon är kvinna.
Det jag vill veta, oavsett allt det, är varför medarbetare behandlats illa, varför de skällts ut inför andra. offentligt och varför hon inte gjort något åt den osunda arbetsmiljön?
Ditt företag kan växa hur snabbt som helst men att behandla folk illa har ingenting med expansion att göra. Du kan bygga din verksamhet runt din egen person men det är ingen frisedel för att behandla medarbetare respektlöst.
Du kan växa med din verksamhet, tjäna massor med pengar utan att uppträda som en skithög – för att uttrycka det rakt på sak och enkelt.
Ett gott ledarskap handlar inte bara om en adekvat utbildning, om att förstå balans- och resultatrapporter utan också om att behandla dina medarbetare som medarbetare, som människor och inte som brickor i din expansion och som enbart medel för att du ska tjäna pengar.
I grunden handlar det om din människosyn. Hur ser du på andra, dina medarbetare och hur bemöter du människor som du arbetar tillsammans med.
Utöver dessa självklarheter så kan jag inte bedöma Matilda Djerf, men som före detta journalist och ibland mediarådgivare, så är det mitt intryck att Matilda Djerf borde skaffa sig bättre rådgivare för att hantera den här krisen och vad som är ännu viktigare – ta sig en ordentlig funderare över ur hon och de som arbetar med henne behandlar sina anställda. Hon är företagets VD och ytterst ansvarig för hur medarbetarna mår. Det ansvaret kan du inte gömma dig undan.
Gapar och skriker du på dina medarbetare, hånar du dem för att de åker kollektivt och ställer orimliga krav på att de ska jobba övertid så har det ingenting med expansion, att det är svårt att driva ett företag, att vara företagare och det har absolut ingenting att göra med avundsjuka eller att vi vill se en kvinnlig chef att falla- det har med din människosyn att göra.
Du har en sunkig, otidsenlig och osund syn på dina medarbetare – det är inte krångligare än så.
Väljer du då att gömma dig när det börjar att blåsa så spär du på problemet.
Sen hoppas jag att Matilda Djerf har bra människor runt omkring sig mitt i detta mediadrev. Ur ett mänskligt perspektiv så är det viktigt, för det när det blåser på toppen så är du ensam. Matilda Djerfs medarbetare är människor och det är Matilda Djerf också.
Apple anklagas alltså, helt utan ett spår till bevis för att sitta och snoka på sina användare och speciellt deras bilder och videor.
@saturnasafather
TikTok-användaren ”Saturnasafather”, även känd som Nate Michael Limon, hävdar i ett något svårtolkat 15-sekunders klipp att Apple kan dela dina bilder med i stort sett vem som helst. Klippet fortsätter och förklarar att då Foto-widgeten kan visa en bild av en personen – så är det ett bevis på att den personen kan se dina bilder.
Strikt tekniskt så ges ingen förklaring till hur eller varför.
Fotowidgeten visar bilder från en användares fotobibliotek, på ett av två sätt. Du kan ställa in den för att visa bilder samlade i Minnen och Utvalda foton, eller så kan du ställa in ett specifikt album som källa för bilderna. Minnen och utvalda bilder kan betraktas som något slumpmässiga, eftersom appen Foton kan generera minnen automatiskt för användaren. Minnena kan samla bilder på ett tema, till exempel scener från en dag ute eller ett tillfälle. Eftersom användaren inte nödvändigtvis uppmanar till att skapa vissa minnen, eftersom de kan skapas av systemet, kan detta uppfattas som ”slumpmässigt”.
Det är alltså så Foton och den tillhörande widgeten fungerar, tekniskt.
I dessa minnen så kan potentiellt ett ansikte visas – som omslagsbild för ett minne, och därför visa även det i widgeten. Det är ”beviset” för att Apples Foton och Widgeten kan visa bilder för andra.
Jo, det är precis så dumt som det låter.
Mus
Apple har i princip aldrig lyckats att producera en vettig mus. Några har varit anständiga under men inte mer och anledningen är Apples strävan att det kliniskt rena, diskreta och minimala skrivbordet. Inga sladdar, rent, med bara Apples produkter synliga. Följden har blivit en mus, Magic Mouse som är låg, snygg men inte överdrivet funktionell och framför allt så ger den dåligt stöd för handleden.
Magic Mouse är dessutom en rätt dyr mus och den designer som såg till att sätta laddningskontakten på undersidan föll till föga för att det tydligen är viktigare att dölja kontakten än kunna använda musen när den laddas.
I en jämförelse så förlorar Magic Mouse alla jämförelser med Logitechs MX-mus. Den ger ett bra stöd för handleden, du kan scrolla åt bägge håll, du kan accelerera musen långt över vad Magic Mouse klarar och den är tyngre och mera precis – till ett lägre pris.
Idag skulle jag aldrig köpa en Magic Mouse.
Tangentbord
Titta på dina fingertoppar. De är rundade eller hur?
Det är därför helt obegripligt att Apple har platta, plana tangenter i sina tangentbord, eller det är det ju inte om du tycker att svarta fyrkanter är det vackraste som finns. Då skapar du och designar du ett tangentbord med svarta fyrkanter. Även här väljer jag Logitechs och MX-tangentbordet. Det är tungt, ligger still och har skålade tangenter – samt är billigare.
När jag för in händerna ovanför mitt Logitech MX-tangentbord så tänds det upp – om det är mörkt runt omkring mig, märkt i rummet. Apples betydligt motsvarande, tangentbord har ingen belysning överhuvudtaget.
Idag skulle jag aldrig köpa ett av Apples tangentbord.
Anledningen är enkelt – Logictechs tangentbord och möss är bättre och billigare.
