av Mikael Winterkvist | jul 3, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 3 minuter
Kylan slog emot honom så snart han kom ut ut tunnelbanekulverten. Fan att Stockholm ska vara så kallt. Det blåser rätt igenom märg och ben alla månader på året utom under sommaren. Han plockade fram cigarettpaketet ur fickan på jackan, halade upp en John Silver, utan filter, fick tag på tändaren och i en enda, intränad rörelse så tände han cigaretten, stoppade ned tändaren och drog ned röken i lungorna.
Det rev till och han kvävde hostreflexen. Han ville inte bjuda renlevnadssadisterna på några extra poäng. Rökare var ju den nya tidens spetälska. De fick stå ute i kylan och röka och de hade jagats ut från krogarna. Så han kvävde hostreflexen, drog jackan tätare om kroppen, hukade sig ned och satte fart mot det stora tidningshuset med Stones “I can´t get no satisfaction” i skallen. Han kom ihåg då det var macho och manligt att röka. Då Marlboro-cowboy:en regerade och då en rödrutig, tjock, flanellskjorta var kallare än coolast. Sen dog cowboy:en i lungcancer och då blev det bara kallt.
Patetiskt kanske, en sliten 47-åring, på väg till jobbet med en rockklassiker ringande i skallen. Tillfredställd var det länge sedan han varit. Jobbet gjorde han med vänster hand och även om det var roligt att åka världen runt och leka med elektronik så har du liksom sett och gjort det mesta efter din femte CeBitmässa eller din tionde MacWorld.
Just idag hade han krönikan klar. Så snart han hade kommit upp ur tunnelbanan och han hade fått kontakt med sin operatör igen så hade han uppdaterat aktiekurserna. Apple hade passerat Dell och var nattens vinnare på börsen i New York. Det var naturligtvis tämligen oviktig information eftersom en börs går upp och ned men bland Mactalibanerna, fanatikerna, gick det alltid hem om Apple ströks medhårs och någon av konkurrenterna fick på skallen. Var det dessutom en konkurrent som företrädesvis sålde datorer som det satt Windows i så var lyckan total bland Mactalibanerna. Den typen av krönikor och analyser gick alltid hem och ibland handlar journalistik att göra som Bert Karlsson brukar säga “ge folket vad folket tror att de vill ha”.
Han hälsade på vakten i kuren nere i tidningsentrén. Taggen tillhörde de som stod på inventarielistan och han behövde sällan eller aldrig visa vare sig sin legitimation eller berätta vem han var eller vart han skulle. Förutom sommarmånaderna då när de förbannade sommarvikarierna sprang runt överallt. Inhyrda facistiska legoknektar, blivande väktare, poliser, kronofogdar och lapplisor som körde allt enligt regelverket.
Taggen hade stått åtskilliga timmar och käftat med ungtuppar, knappt torra bakom öronen när han haft en önskan att komma in på sin arbetsplats. Denna morgon var det dock inga problem. Vakten lyfte knapp på ena ögonbrynet och tryckte på passerknappen som öppnade dörrarna med ena knäet.
Taggen tittade sig snabbt omkring och hoppades få tag i en tom hiss. Han orkade inte kallprata och vara trevlig så här tidigt på morgonen och dessutom rev Keith Richards av ett grymt solo just nu någonstans mitt inne i hjärnbarken på honom och mycket kan du göra för omgivningen men inte avbryta ett Keith Richards-solo.
Hissen var tom. Han tryckte in knapp nummer 9, av 12, och tog fart upp mot detta årets häftigaste utskällning men det visste han inte om just nu. Numreringen och våningarna i tidningshuset var i sig inte ointressanta. Ju högre upp i huset du kom desto mer lönsam var den tidning du jobbade på. Ovanför Taggens tidning regerade FinansNyheterna. Ett tjockt, väldesignat magasin efter amerikansk modell. Ni vet en sådan där blaska som du kan spräcka ett glasbord med om du släpper tidningen från för hög höjd.
Högst upp fanns direktionsvåningen. Där satt de som kunde räkna eller som utgav sig för att kunna räkna. De fyrkantiga människorna i kostym som levde sina liv i Excelark och månadsrapporter. De hade egen hiss, egna konferensrum och till och med egna toaletter. Dit in kom du inte utan ett plastkort i guld men allt det berörde inte vår hjälte.
Just nu stod Taggen med slutna ögon och lyssnade till ett klassikt solo i “Under my Thumb” och han hade inte ett bekymmer i världen. Inte ett enda. Inga orosmoln, ingenting som skymde hans egen lilla personliga sol.
Trodde han.
av Mikael Winterkvist | jul 1, 2024 | Bluesky, Krönikor, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 3 minuter
Han vet inte riktigt när det hände, bara att det hade hänt. Han var gammal. För många sena nätter, för många cigaretter och för mycket lagrad whiskey hade satt sina spår. Han var gammal. Han vägde för mycket. Alldeles för mycket och det var flera år sedan han gav sig på sådana dumma påhitt som att försöka ta trapporna, om det fanns en hiss eller springa fram mot en öppen hissdörr som var på väg att gå igen.
Han sprang inte. Aldrig, även om han ägde säkert femton träningsoveraller. Hela garderoben var full men det var mutor från olika organisationer och företag. Presenter som han inte borde ta emot men som han tog emot ändå. Alla gjorde det i samband med mästerskap, mässor och seminarier. Han hade lika många träningsväskor också i olika utföranden. Ytligt sett så var han träningsnarkoman. Ytligt sett, egentligen så var han bara en något lättmutad journalist.
Så nu var han alltså gammal, med nya träningsoveraller i garderoben och med en kondition som hade varit klart godkänd om han varit 95. Hans vikt hade varit helt okej också, om han hade varit 2.45.
Han sprang inte efter tunnelbanetåg heller. Sist han gjorde det fick han inte tillbaka luften igen förrän i höjd med Gamla Stan, Tio stationer senare. På vägen dit hade 3 astmatiker erbjudit honom sina små sprayburkar med adrenalin. Han hade avböjt. Så numera satt han ned, som nu. Avskärmad från omvärlden med härlurar på huvudet i och “Van The Man Morrison” i hela huvudet. “Real Real Gone” på skadligt hög ljudnivå samtidigt som han spelade poker.
Möt vår hjälte. Sven Tage Thuresson, 47 år, Taggen kallad. Krönikör på en av våra större tekniktidningar. Frånskild prylfanatiker som ägnar en rätt betydande del av sin tid att åka runt på mässor, handla taxfree och som alltid lyckas att hitta på nya sätt att se till att tidningen betalar för hans leksaker.
Just nu satt han med en Apple iPhone i fickan. En knäckt Apple iPhone, 16 GigaBytes-modellen som han köpt i London.
Visserligen skulle han ha tecknat ett abonnemang med O2 men det smet han undan i butiken. Tillbaka på hotellet hade han knäckt den och stoppat i sitt eget SIM-kort. Apples iPhone hade ännu inte lanserats i Sverige och därför måste mjukvaran knäckas innan den gick att använda med ett svensk SIMkort.
Knäckningen gick galant. Han laddade hem iLiberty+, följde instruktionerna och inom fem minuter så kunde han ringa med sitt vanliga Telia abonnemang. Dagarna i London tillbringade han med att utforska telefonen, tanka hem saker och installera de få webbappar som fanns att testköra. Han kollade sin mejl, skickade SMS och bokade möten. Fascinerad över allt det telefonen kunde och klarade av. Nu var han alltså hemma igen efter 5 dagar i London och med en telefon fylld till bredden med Rolling Stones, Creedence, Van Morison, filmer och så lite Bruce Springsteen.
Just nu var han lyckligt ovetande om att han snart skulle stå inför en rödbrusig, ilsken redaktör som undrar hur i helvete han kan lyckas med att dra på sig en telefonräkning på 9 000 kronor. Just nu satt han där på tunnelbanan, lyssnade på musik, spelandes poker på sina nya leksak som väckte viss uppmärksamhet i tunnelbanevagnen.
Snart skulle hans redaktör väcka betydligt mer uppmärksamhet och han skulle få bevittna hur en hel redaktion stannade av. Ett helt kontorslandskap stod stilla medan de såg honom bli tillplattad över en telefonräkning på 9 000 kronor. En telefonräkning som han dragit på sig därför att Apples iPhone innehåller en funktion att hämta mejl, aktiekurser, väder och en massa annat – automatiskt, och den hade han slagit på i sin iver att prova allting.
Han skulle också få lära sig ett nytt begrepp – samkörningsavgifter, roaming. Det var de som orsakat kostnaden drygt 9 000 kronor på fem dagar i London.
Telefonen hade kostat knappt 3 000 kronor, en tredjedel av den första telefonräkningen. Allt det där hade inte drabbat honom, ännu. Det enda som drabbat honom denna morgon var “Let´s talk about us” med “Van The Man Morrison”. Snart skulle det inte pratas, utan skrikas om hans telefonräkning men innan dess skulle han ha hunnit avnjuta ytterligare några spår med “Van The Man”.
Det och den maximala oturen att det var månadsskifte och alltså dags för honom att få en ny telefonräkning. Dessutom hade han tagit ut kompledigt som alltid då han varit på mässa eller jobbat ute för redaktionen några dagar. I egenskap av att vara trotjänare så plockade han ut timme för timme och han hade alltså varit ledig en vecka. Några dagar till och de 9 000 kronorna skulle ha landat på nästa månads räkning
– men Taggen var nu inte en man född med tur.
