av Mikael Winterkvist | jul 31, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 3 minuter
Nytt kaffe och sedan skred Taggen till verket. Han hade läst en del andra krönikor och för en gångs skull kände han sig inspirerad.
Lagförlaget handlade om avlyssning och om det klubbades igenom i Riksdagen så skulle FRA, Försvarets Radioanstalt, få mycket långtgående rättigheter att avlyssna och samla in SMS, e-post och annan Internettrafik. Som vanligt försvarades idiotin med jakten på terrorister. Ett standardargument numera som dessutom automatiskt bäddade för “guilt by association”. Enkelt uttryckt – alla kritiker stödde terrorister. Alla invändningar kunde avfärdas med att om lagen inte röstades igenom så skulle terrorister få härja fritt.
Taggen skrev snabbt ned en del huvudpunkter och huvudargument. Sorterade, stuvade om och levererade sedan en krönika som inte bara osade svavel – det var en av hans bättre på länge.
Han siktade in sig på ett argument som en hel del hade missat – effektiviteten. Ska enskilda medborgare övervakas, ska FRA få så här långtgående möjligheter så ska ju metoden vara effektiv. Det är den inte och Taggen hittade ganska snart en del statistik och undersökningar som tvärtom visade på att arbetsinsatsen när det kommer till analys och genomgång av det enorma material som samlas in är klent, för att inte säga magert.
Taggen siktade också in sig på de hycklande borgerliga politiker som var emot förslaget men som fogat sig under partipiskan. Han fyllde på med funderingar om inte personval i det sammanhanget helt enkelt skulle skrotas. Vad är det för vits med personval om den som väljs ändå inte företräder sina väljare utan följer partiernas vilja?
Slutligen så ifrågasatte Taggen hur Socialdemokraterna som först tog fram fram förslaget, efter att ha utrett det och nu var emot det.
Han lutade sig tillbaka, läste krönikan en gång till och valde sedan att skriva ut den för en sista koll.
När han var nöjd bröt han mot sina rutiner och skickade den till foldern för färdiga artiklar på tidningens nätverk.
Han gled iväg mot kaffeatomaten för att fylla på förrådet när Straffet ropade på honom. Bengtsson stod i sin dörr med en lunta papper i sin hand.
– Fan, Taggen, det här är ju lysande, sa Straffet utan att titta upp.
– Din krönika, den är bra, förtydligade Straffet när han såg Taggens frågande blick.
– Veronica, ropade Bengtsson rakt ut över kontorslandskapet.
Veronica Johanessons burriga huvud dök upp någonstanns därute mellan kuberna.
– Vad är det?, frågade hon.
– Kom hit, jag tror det är dags att fläska på en del på hemsidan, svarade Bengtsson och vände in på sitt kontor igen och vinkade med sig Taggen.
Johannesson anslöt och tillsammans beslöts att tidningen skulle köra en kampanj på hemsidan runt Taggens krönika.
Fler artiklar bokades snabbt upp.
. Journalisterna källskydd, skyddad i grundlagen var hotad. Intervju och snack med journalistförbundets ordförande.
. Banksekretessen var i fara liksom klientskyddet för advokater. Intervju med Advokatsamfundets ordförande.
Sen gjordes en lista upp med namnet på alla de politiker som redan uttalat sig och som var emot lagförslaget men som ändå skulle rösta ja. Fem snabba frågor sattes ihop och sedan lades deras e-postadresser ut som en indirekt uppmaning att skriva till de folkvalda och frågasätta deras agerande.
De kritiska remiss-svaren listades också upp för att hemsidesbesökaren snabbt och enkelt skulle få klart för sig att det var tunga instanser som sagt nej.
Säpo
Justitiekanslern
Justitiedepartementet
Lagrådet
Slutligen bokades en artikel med en grundlagsexpert upp tillsammans med en intervju med ytterligare artiklar och intrervjuer med politiska analytiker. Poängen var att ifrågasätta tilltron till hela det politiska systemet.
– Vi kör det på en egen sajt med Taggens krönika i centrum, sa Veronica Johannesson efter att ha gått igenom och sammanställt planerna.
– Ja. för fan, så gör och nu kör vi, replikerade Bengtsson, entusiastiskt.
Trion skiljdes åt och helt plötsligt sjöd hela redaktionen av jobb.
Det tunga journalistiska maskineriet rullade igång.
av Mikael Winterkvist | jul 29, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 4 minuter
Han vaknade till med ett ryck och var på vippen att rasa i golvet när han höll på att ramla ur kontorstolen. Förbannat, han hade somnat i stolen – igen. Mer än lovligt stel reste han sig, sakta, rätade ut ryggen, rullade med nacken för att bryta loss stela leder.
Klockan på iMac:en visade på strax efter tre. Alldeles för sent för att vakna i en kontorsstol men alldeles för tidigt för att kunna somna om. Han styrde i alla fall stegen mot sovrummet, klädde av sig på vägen och rasade ned i sängen. Han sov nära nog innan han träffade kudden.
Väckarklockan brölade till och Taggen inledde morgonens prickskytte. Tyvärr hade han gått med han klädde av och klätt av sig vilket innebar att han hade ovanligt lite ammunition. I princip bara sin strumpor och de räckte inte långt mot den stora väckarklockan i mässing. Taggen hatade väckarklockor och hade gjort av med ett ansenligt antal under årens lopp. För det mesta slog han sönder dem – alla utom den här stora saken i mässing som åkt i golvet, landat i hallen och sparkats in under sängen. Den var väckarklockornas kackerlacka. Taggen var övertygad om att efter atombomskriget så var det första som skulle höras i ruinerna den stora förbannade väckarklockan.
Strumporna studsade av klockan utan synbar påverkan. Taggen hade medvetet placerat klockan en bit från sängen. Så långt bort att han inte nådde den vare sig med händerna eller med fötterna. Han var tvungen att ställa sig upp eller ta till tyngre artilleri. Utan att tänka sig för skickade han iväg kudden. Precis när han skickat ivägen den insåg Taggen sitt misstag. Han skulle tysta klockan men tvingas försöka somna om utan kudde.
– Skitklocka, väste Taggen och rullade benen över sängkanten.
Han blev sittande en stund. Gnuggade sömnen ur ögonen, reste sig upp och inledde den manliga morgonritualen som experterna fortfarande tvistar om innebörden av. Först kolla att “paketet” satt på plats på framsidan och sedan klia sig därbak, en brakskit på det och sen var Taggen klar att möta dagen.
För några år sedan hade Taggen haft en helkroppsspegel i badrummet. Den åkte ned efter en morgon då Taggen höll på att få en smärre hjärtinfarkt innan han insåg att den fule gubben, den feta saken i spegeln var han själv. Numera satt en liten rakspegel i badrummet – inget mer.
Taggen borstade tänderna, ruffsade till håret, sparkade upp toalettlocket med ena foten och satte sig ned. Det var inte särskilt macho att sitta ned oavsett om du skulle göra det lilla eller det stora och Taggen hade läst något att medelålders män inte satt ned på muggen om de inte måste. Taggen satt ned i alla fall. Han var trött.
Han slet till sig och läste innehållsförteckningen på tvättmedelspaktet. Hjärnan var ännu inte engagerad och orden fastnade inte. I annat fall skulle Taggen varit expert på innehållet i tvättmedel. Han läste ofta innehållsförteckningen nämligen.
Han tog bakspår på sina kläder och plockade fram en ny tröja ur garderoben. Seagates lotoyp satt vid ena bröstet. Ännu en av Taggens alla reklamtröjor och “mutor” som han samlat på sig under åren.
Kaffepannan var tom, inte ens några sista droppar gick att få ut. Förbannat tänkte Taggen och plockade ihop resten av kläderna han skulle ha på sig. Stoppade ned MacBook:en i väskan, stoppade in iPhone i innerfickan. 7-Eleven fick bli räddningen som så många mornar tidigare.
Han drog jackan tätare om kroppen, fällde upp kragen, pluggade in hörlurarna, stängde ute omvärlden och lät sig omfamnas av “The Boss”.
På vägen till tunnelbanestationen slank in på snabbköpet och köpte en kaffe med någon slags fransk bulle vars namn han aldrig ens skulle våga ge sig på att uttala.
Förseningar igen och inte en ledig sittplats på perrongen. “Same shit, different day”, tänkte Taggen och hängde mot en automat med choklad och annat onyttigt.
“This is my hometown” förkunnade “The Boss” men Taggen var lite osäker på om han kunde hålla med om det. Stockholm var liksom aldrig hans stad. Det var en multinationell stad som tidvis lånades ut till andra. Folk från när och fjärran gjorde staden till sin. Hötorget med all sin handel, Drottninggatan där det alltid var rea och ett pulserande city som inte tycktes sova, aldrig riktigt. På något sätt var en rätt skön röra med influenser, kryddor och infall från hela världen. När svensken blivit för bekväm för att kliva upp i svinottan för att köpa grönsaker och åka till torget så togs den kommersjen snabbt över av inflyttade, nya svenskar. Staden hölls vid liv tack vare nya medborgare som kom både utanför landets och innanför landets gränser. Inflyttade.
Studenter som skulle plugga några år men som sedan blev kvar. Några åkte hem med en examen i bagaget, andra kom till stan för att hitta ett jobb och starta en karriär. Stockholm bytte skepnad lika snabbt och överraskande och det var en otrogen stad. En stad du inte kunde lita på och där ingenting kunde sägas vara riktigt stabilt – förutom färjorna, busschaufförernas ironiska humor och förseningar i tunnelbanan.
Till sist kom tåget – i nivå med ett Nils Loefgren solo. Taggen gled in i vagnen, hittade en ledig plats, satte sig ned och gled in i musiken igen.
Han upptäckte att han var ovanligt tidigt på jobbet men insåg snabbt att han bara var lite mindre försenad än de övriga. På vägen mot sitt rum öppnade Straffet sin dörr ropade på Taggen.
– Du kan du göra något riktigt jävla svavelosande av det här till hemsidan. Fläska på utav helvete för nu har våra folkvalda fått spader igen.
Straffet räckte över en statlig utredning och just nu kände Taggen att han gjorde skäl för namnet – Straffet.
Utredningen handlade om huruvida FRA skulle få eller inte skulle få avlyssna svenska medborgare. Alltså inte bara via telefon utan rubbet, SMS, Internet, epost – allt.
Taggen hade ingen avsikt att sitta och plåga sig igenom hela utredningen. Han tänkte ta en “crash course” via Internet. Sopa i sig det viktigaste, låna argument och sen dundra ihop något svavelosande.
av Mikael Winterkvist | jul 26, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 2 minuter
Han slösurfade runt, kollade in ryktes-sajterna där spekulationerna var i full gång. Det var som vanligt inför en av Apples större keynote med andra ord.
Översteprästens framträdande låg mindre än en vecka bort och hela nätet surrade runt vad Steve Jobs (high priest) skulle visa upp den här gången. Det mesta cirklade runt iPhone och den förmodade 3G-version som skulle komma.
Taggen slog nummret till sin lokala leverantör.
– Tjena, Taggen här, sa han när luren lyftes och det svarades i andra änden.
Han var kändis hos den lokala Apple-återförsäljaren sedan länge. En stammis som behandlades särskilt väl. Det är du om du är journalist, skriver om Mac och köper Mac-pylar för en normal årslön, varje år.
Efter lite rundsnack om livet, Apples förträfflighet i största allmänhet fick Taggen i alla fall fram att även återförsäljarna förväntade sig en ny modell och att den skulle släppas i Sverige ganska snart. Det jäste nämligen i leden och det fanns ett ganska utbrett missnöje i att hela Skandinavien som ännu, ett drygt år efter lanseringen inte hade fått iPhone.
Taggen beställde den största modellen, oavsett pris och trots att han inte visste vad den skulle innehålla.
– Jag hör av mig om eventuell färg, la han till och sen avslutades samtalet.
Taggen surfade vidare när det plingade till. Det var Mail som förkunnande att det fanns ny e-post.
Ett av dem var en inbjudan från Veronica Johannesson. Lunch på tisdag. Han accepterade.
Inbjudan landade snyggt och prydligt i iCal under viktigt. Han tryckte på synkroniseringsknappen i iTunes så att mötet också lades över i hans iPhone.
Taggen samlade in en del lösa uppgifter, rykten och länkar till en kommande krönika. Han samlade ihop allting i Notes så att han visste vad han hade allting. Notes var hans slasktratt. Han körde in allting i programmet. Sen sorterade han, filtrerade, slängde och la till. Via Notes hamnade allting till slut i Things. Det program han använde för att skapa listor på det han skulle göra.
Taggen var lätt arbetskygg och hans tillvaro såg kaotisk ut från utsidan men han var i själva verket väldigt välorganiserad och hans krönikor hade mer substans än de kanske gav intryck av. Dessutom låg han ofta ett par steg före. Han hade alltid 2-3 krönikor på gång men de låg aldrig i tidningens datorsystem. Inte förrän de var klara.
En god journalists första grundregel är – berätta aldrig mer än du måste för din chef och berätta aldrig om en kommande artikel innan den är klar.
Till slut plockade han åt sig fjärrkontrollen, lutade sig tillbaka i kontorsstolen och började botanisera bland Apples filmtrailers.
Ganska snart insåg han att han inte alls tittade på film. Tankarna vandrade iväg åt samma håll hela tiden. Till en rödhårig, intensiv dam vid namn Veronica Johannesson.
av Mikael Winterkvist | jul 24, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 2 minuter
Resan hemåt gick på rutin och ryggmärg. Taggen kröp in i sitt eget elektroniska skal. Letade reda på en sittplats, slog sig ned och plockade fram sin iPhone.
På med den nya versionen av filmen 21med Kevin Spacey och sen räknade han instinktivt stationerna innan det var dags att kliva av.
Den korta promenaden hem gick på lika mycket rutin men när han gick så fyllde han skallen med Bruce Springsteen “Magic”. En skiva som onekligen gjorde skäl för namnet. Den var smått magisk.
Han sparkade av sig skorna innanför dörren, skakade av sig jackan som föll till golvet. Två meter innför dörren satt det grå bowlingklotet och väntade. – katten Gustaf. En kastrerad hankatt som regerade i Taggens tvåa. Det var kattens lägenhet. Taggen tilläts att bo där mer på nåder.
Gustaf hälsade, vände sedan helt sonika på klacken – om nu en katt kan vända på en klack och vandrade tillbaka in mot det kombinerade kontoret och sovrummet. Han hoppade upp på skrivbordet och la sig tillrätta i sin korg.
Taggen lyfte ut sin MacBook, ställde den på stället och anslut mus och tangentbord och satte i nätverkssladden.
Han vek upp locket, fick igång datorn direkt. Han slog sällan av sina datorer numera. De stod i vänteläge så slapp han att vänta medan de startade. Tid är pengar och Taggen borde vara miljardär nu på alla minuter han har sparat.
Han startade ChronoSync och synkroniserade den bärbara MacBook med den stationära 24-tums iMac som stod mitt på skrivbordet.
Program efter program och mapp efter mapp synkroniserades med ett plingande ljud. Under tiden gick han ut i köket, slog upp kallt kaffe i en kopp och slängde in den i mikrovågsugnen. 45 sekunder senare hade han varmt, gammal kaffe.
Inne på kontoret hade Chronosync gjort sitt för länge sedan. Kan det bli smidigare tänkte Taggen. En halvminut sedan är allt han gjort på jobbet överfört till datorn hemma. Inte för att han jobbade särskilt hårt och inte för att det var mycket information, men ändå.
Hårddisken som var ansluten till hans MacBook startade när Time Machine drog igång. Fläktarna startade och allt säkerhetskopierades medan Taggen satte ned kaffekoppen på skrivbordet.
Taggen slog sig ned, petade till musen och väckte iMac.
Lampan på telefonsvararen blinkade och med viss förvåning tryckte Taggen ned knappen för att avlyssna meddelandet. Förvåningen kom sig av att ingen ringde honom numera och var det någon som gjorde det så var det bara någon försäljare som ville sälja något.
– Hej, det är jag. Jag ville bara tacka för en jättetrevlig lunch. Det ska vi göra om, snart.
Veronica Johannessons röst fyllde den lilla tvåan. Hon hade ringt. Hon hade ringt honom för att tacka för lunchen.
av Mikael Winterkvist | jul 23, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 4 minuter
Resten av lunchen gick ut på att parera Veronicas tankar, ideér och planer. Med ens insåg Taggen att kvinnan framför honom överlevt inom tidningsindustrin genom att hela tiden ligga ett steg före sina manliga kollegor och konkurrenter. Veronica Johannesson hade ett antal olika scenarior framför sig och hon hade tänkt igenom samtliga mycket noga.
Hon hade inte bara en plan A och en plan B. Veronica Johannesson hade en plan C, en plan D och en plan E också. Alla lika väl genomtänkta och hon var tillräckligt snabb i tanken att om det krävdes så kunde hon samköra dem. Taggen insåg att kvinnan framför honom inte bara var oerhört kompetent – hon var också ute efter makt.
Nu inföll sig två tänkbara händelseförlopp och för Taggens del handlade det om pest eller kolera. I normala fall hade van valt den mest logiska och säkraste vägen – håll med den chef som har högst rang. Just nu på tidningen var det Straffet Bengtsson. Håll med högset chefen eller väl att inte ta ställning. Då kom du undan, oskadd.
För den som aldrig jobbat på en tidning eller varit i närheten av en sådan arbetsplats kanske det krävs en förklaring. Det är ingen arbetsplats. Det är ett slagfält fyllt av yrkesretoriker som älskar en debatt och som aldrig viker en tum för en tuff diskussion. Lägg sedan till att som de yrkesretoriker de är så är de också argumentationstekniker ut i fingerspetsarna. Till skillnad från många andra så söker journalister konfrontation och diskussion.
På en tekniskt tidskrift som den som Taggen jobbade på kanske inte i lika hög grad som på en dagstidning men det går inte en dag utan att det hettar till och att det argumenteras så att sticker och strån ryker.
Förr om åren bjöd tidningen då och då in representanter för verkligheten. Ni vet, människor som jobbar i det vanliga livet. Utanför ett tidningshus. Det gör inte tidningen längre. Offren blev för många och den senaste i raden var en stackars politiker i ansvarig ställning som försiktigt, mycket, mycket försiktigt lät antyda att det vore roligt om i alla fall någon journalist kunde ägna hans ansvarsområde lite intresse.
Tre timmar senare hittade Taggen den pulveriserade politikern i vilorummet. Han satt och gungade fram och tillbaka med huvudet i händerna. Tillintetgjord, nedskjuten, skadad och tillplattad. Det är den typen av skador du som utomstående åker på om du kliver in på ett redaktionsmöte och antyder att du vill berätta för 22 yrkesretoriker hur de ska sköta sitt jobb.
I det här fallet gick det inte att undvika att ta ställning. Taggen var helt enkelt tvungen att komma till ett beslut. Strikt logiskt jobbade han sig fram till någon slags konklusion.
– Vi kör på det, klämde han fram till slut.
Han hade inget val. Skulle Bengtsson sluta så skulle Veronica Johanesson bli chef, mer chef och kanske hans chef. Det vore kamikaze-taktik att inleda en sådan relation med att redan innan hon blivit chef gå emot hennes tankar och ideér.
– Så du är på, frågade Johanesson och svepte det sista av ölen.
– Ja för fan. Du har tänkt igenom det mesta. Allt jag kan komma på och jag tycker det låter bra så vi kör på det.
Väl tillbaka på tidningen slank Taggen snabbt in på sitt rum. Han hade en hel del att fundera över men just nu var det så mycket att det liksom tog stopp. Det var för många tankar, samtidigt och han behövde lugna ned sig och sortera.
Han slog sig ned framför sitt skrivbord, petade till musen som väckte MacBook:en och inledde med att kolla sin mejl.
Kolla mejlen hade blivit en slags terapeutisk handling. Satt han sysslolös, inte riktigt visste vad han skulle göra så kunde han alltid kolla sin mejl. Taggen kollade sin mejl ofta och gjorde sig på det sättet känd som en medarbetare som värnade om sin läsare och som såg till att prioritera dem och som svarade på mejl. I själva verket sopade han iväg hundratals standardsvar, dagligen. Plattityder och meningslösheter som visserligen var artiga men helt igenom innehållslösa och meningslösa.
Han satte iPhone:n i dockan och synkroniserade det senaste.
Han kollade nedladdningarna som, var klara. Det gick fort på tidningens nät med 100 megabit till och från nätet. Han startade iSquint och konverterade filmerna han tankat hem och förde över dem till telefonen.
Han slängde över ännu mer “Van The Man” i iPhone och noterade att han hade mindre än 2 GB kvar av det totala utrymmet 16 GB. Det fick räcka så. Telefonen innehöll tonvis med musik och filmer och han hade bara hunnit se och lyssna på en bråkdel av allt innehåll.
Två omgångar av Black Books låg i telefonen – en helt igenom skruvad komediserie om en brittisk bokhandel. Brittisk humor när den är som allra bäst. Black Books var en värdig efterföljare till Basil Fawlty och hans hotell. Tv-serien hade han faktiskt köpt på rea i London men fast priset var lågt så satt det på ett representationskvitto. En påhittad chef från IBM hade fått lunch.
Taggen sorterade sedan kvitton från sin senaste resa, tejpade noggrant upp dem på avsedd blankett. Fyllde mycket, mycket noga i alla siffror, fyllde i alla konton och visste nu att på ekonomiavdelningen skulle allt slinka igenom bara därför att de blev så lyckliga över att i alla fall en journalist av de drygt 400 som jobbade i huset kunde fylla i en redovisning korrekt.
Larmet i MacBook och iPhone plingade till och förkunnade att det nu var dags för två saker – skicka in krönikan och sedan gå hem. Han skickade krönikan, la den i rätt kö och såg till att den hade rätt namn.
Sen lutade han sig tillbaka, satte händerna ovanför huvudet, knöt dem bakom nacken och sög in luft.
Han. Chef. Aldrig.
Därefter reste han på sig, gick ett varv inne på kontoret och passerade då en ytterst liten spegell på ena väggen. Mot honom tittade en trött, något överviktig medelålders man tillbaka, ett begynnande skägg beroende på att han inte rakat sig på flera dagar.
Skägg, tänkte Taggen. Det får bli skägg. Det är det enda han kan göra på kort tid för att åtminstone se lite med distingerad ut. Det var en förbättring i alla fall, eller så inte. E n förändring var det hur som helst.
av Mikael Winterkvist | jul 19, 2024 | Bluesky, Mastodon, Taggen, Threads
Tid för att läsa: 2 minuter
Lunchen flöt på. Det blev en del snack om tidningen, publicistiska regler och sedan det sedvanliga gnällandet på ledningen och deras oförståelse för att redaktionen krävde mer resurser. Taggen kände att i Veronica Johannessons sällskap rullade det mesta liksom bara på. Otvunget och inte krystat eller konstlat. Hon snackade mest och Taggen koncentrerade sig på att sticka in en del genomtänkta kommentarer.
– Du, jag måste få fråga, vad tycker du om Bengtsson egentligen?
Taggen studsade till. Det har var den typen av fråga som det gällde att väga sin ord innan ett svar levererades. Hans förra fru kunde komma med liknade infall och frågor. Rätt var det var stod hon framför honom och undrade om hon såg fet ut i de byxor eller den klänning hon bar. Eller så hade hon draperat sig i ännu en stor, vid, spräcklig afrikansk sak och ville veta vad Taggen tyckte.
Det är den typ av frågor som alla män blir nervösa inför. Du vet nämligen aldrig riktigt vad du ska vara. Ponera att tanten onekligen ser tjock ut i kläderna. Vad gör du? Ljuger och blir skoningslös avslöjad så snart hon möter en väninna som berättar sanningen? Eller säger som det är och får sova på soffan i tre veckor?
Taggen tog sats, drog på svaret och försökte förhala i hopp om att få i alla fall en viss vägledning om vad motparten på andra sidan bordet egentligen tyckte.
-Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vi har känt varandra ganska länge och även om han är min chef så upplever jag inte riktigt honom som det, min chef.
Taggen insåg att det där sista på slutet kunde tolkas lite hur som helst men han hade inget annat val än att försöka fiska för att utröna om vart diskussionen skulle ta vägen.
-Det här måste stanna oss emellan men jag vet att han ska sluta.
Taggen studsade till för andra gången. Skulle Straffet sluta. Förbannat. Det betydde att nu skulle han tvingas att träna in ännu en ny chef. En valp som skulle sättas på plats, tränas och fås att bli rumsren. Det senare innebär att han skulle lämna Taggen ifred och snabbt och rappt attestera hans räkningar. Det är en skön konst att träna in en ny chef och det var ett artisteri som Taggen behärskade till fulländning och nu var det tydligen dags igen.
-Du vet att vi är påtänkta, fortsatte Bengtsson
Taggen studsade till för tredje gången. Påtänkta? Påtänkta för vadå?
-Jasså, nej det visste jag inte, fiskade Taggen.
– Jo, alltså jag vet inte hur de tänkt sig men jag vet att du och jag är tänkta att ta över.
Söte jävlar, tänkte Taggen. Hur fan ska jag ta mig ur det här nu då? Chef på en tidning. Aldrig.
