Jag kliver in på ett av mina favoritcafeér i Oslo, Starbucks på Sentralstasjionen beställer en stor latte och slår mig ned vid ett bord så att jag kan se ut över alla människor som kommer och går. Starbucks ligger en trappa upp nämligen med utsikt över den stora centrallhallen.
Här brukar jag sitta, titta på människor, dricka mitt kaffe och ibland plockar jag upp min MacBook Pro för att skriva lite. Det är inte så att kaffet här oslagbart, det är Starbucks. Helt okej kaffe men inte oslagbart och inte en kulinarisk upplevelse. Det är platsen, placeringen och en ständig ström av människor som gör att jag slår mig ned just här när jag är i Oslo.
Ljudterroristen
Kort efter det att jag satt mg kommer han in, sätter sig ned, fiskar upp sin telefon, slår ett nummer och inleder ett samtal över högtalare medan han sitter och håller sin telefon i handen. Han pratar inte via högtalare därför att han behöver båda sina händer, han håller telefonen i handen, pratar via högtalare. En ljudterrorist har landat. Först tänker jag konfrontera honom, avbryta hans samtal och upplysa honom att omgivningen inte vill vara med i hans samtal. Jag inser att det innebär en betydande risk att då bli indragen i något som snabbt kan bli en otrevlig upplevelse.
Det har jag varken tid eller lust med.
Blickar
Bredvid mig, vid ett annat bord sitter en kvinna som uppenbarligen inte heller uppskattar det högljudda samtalet. Hon säger ingenting, hon heller, men skickar blickar som ljudterroristen naturligtvis inte noterar.
Själv har jag en annan lösning. Jag fiskar upp mina AirPods Pro, petar in dem i öronen, startar spellistan med utvalda countrylåtar och aktiverar brusreducering, noice cancelling. Omvärlden försvinner och jag innesluts i Keith Urbans musik. Ljudterroristen fortsätter att prata men jag hör honom inte.
Tack och lov för brusreducering.
