AI-bild
– Krocka, frågade Veronica.
– Ja, krocka. Ni kommer för eller senare att landa i en situation där ni vill publicera men SÄPO säger nej och då måste ni lära er att då blir det nej. Såvida ni inte är beredd att utmana landet säkerhetstjänst, fortsatte Stefansson.
– Jag förstår inte riktigt, hur ska SÄPO kunna hindra oss från att publicera något?
– Genom att hävda att en eventuell publicering skulle kunna riskera hela nationens säkerhet, kunna rubba förhållande till tredje makt eller något annat svepskäl. De skulle kunna gripa ansvarig utgivare, skrivande journalister och dig, om de vill, men det är inte särskilt troligt. De är inte dumma i huvudet och vet att i så fall skulle landets alla medier börja jaga dem och SÄPO gillar inte publicitet om de inte själva valt publicitet, vilket tillhör undantagen.
Stefansson drog upp de juridiska förutsättningarna och förklarade var gränserna gick och det gick med ens upp både för Veronica och för Taggen att här gällde inte riktigt de vanliga lagarna och framför allt så kunde de inte gömma sig bakom grundlagen.
– Det är inte säkert att det är här vi hamnar, fortsatte Stefansson. Det beror på vad det är SÄPO vill men kom ihåg att landets underrättelsetjänst inte är som vilken myndighet som helst. De är inte vanliga polisen, inte Stasi, och de är inte som det CIA som ni kanske känner till från en massa amerikanska filmer. De har lagar och regler som de ska efterleva, kanske inte bara just våra lagar och regler och i grunden är det SÄPO hemligt och de vill hålla det de gör hemligt. Det är min poäng.
Samtalet avbröts av att det knackade på dörren. Stefansson öppnade och in klev Martin Klevberg, säkerhetskonsult, före detta journalist, före detta PR-konsult, mediarådgivare och informationskonsult.
– Klevberg, sa han, sträckte fram handen till Veronica. Damerna först tydligen.
– Du måste vara Thuresson, sa han sedan och sträckte fram handen.
Efter hälsningsfraserna så bad Klevberg Taggen att dra samtalet på caféet igen.
– Vad tror du, vad vill de, frågade Stefansson sedan Taggen tystnat.
– Inte den blekaste. De vill något men jag har icke en susning om vad, svarade Klevberg.
– Ta mötet på tisdag. Memorera det de säger men försök inga dumheter som att spela in dem eller anteckna något medan ni pratar. Lyssna och memorera, fortsatte Klevberg.
Taggen undrade om han visste något, om han sett dem eller om han misstänkte något.
Klevberg visade dock inte med en min hur det låg till med den saken.
– Ber de dig att göra något som du tror kan vara olagligt så svara att du vill kolla med tidningens advokat först innan du ger dig in i något som du faktiskt kan åka dit för. Min gissning är att det inte handlar om något sådant, men nu gissar jag bara. De vet att det finns en risk att ni skriver något som skulle väcka regeringen och SÄPOs kritiker. Det vill de inte så jag tror att det handlar om något helt annat.
Därmed var strategin inför tisdagens möte med SÄPO klar. Taggen skulle lyssna, inte lova något, inte prata för mycket, inte dela med sig av för mycket information utan emot ta emot information. Hela processen kändes lika obehaglig som att den var mycket ovanlig. Taggen hade aldrig under alla sina år som journalist behövt prata med tidningens advokat, sina närmaste chefer och en säkerhetskonsult inför mötet med någon. Det var en på alla sätt onormalt stor samling människor som engagerats för ett möte med en svensk myndighet, låt vara inte vilken myndighet som helst men ändå. Alla möten, allt prat, alla råd, instruktioner och allt spekulerande om vad det kunde vara som SÄPO ville hörde inte alls till Taggens vardag.
Han var krönikör på en av landets större facktidskrifter och i den rollen så ville han inte röra om mer än nödvändigt. I sina unga år ville han förändra världen men det hade han gett upp för länge sedan. Främst därför att han insett att världen inte vill bli räddad eller förändrad. I andra hand därför att han också hade insett att oavsett vilka goda föresatser han hade så var uppgiften honom övermäktig. Han var ingen Woodward och Bernstein, som avsatte Richard Nixon, och han skulle inte bli någon sådan skjutjärnsreporter heller. Han hade druckit vin tillsammans med Jan Guillou på någon slags konferens en gång för länge sedan. Det var ungefär så långt som Taggen hade kommit i sin resa på att välta samhället över ända.
Nu skulle han träffa landets underrättelsetjänst på tu man hand och han sig inte alls fram mot mötet.
