Stefanssons kontor såg allt annat än ut som ett advokatkontor som tillhörde den yppersta juridiska eliten i Stockholm. Det var utan minsta tvekan designat och inrett av ett proffs men det var kliniskt rent från lagböcker eller andra attiraljer som skvallrade om ägarens yrke.
Allt var modernt, i vitt, stål och aluminium. Nästan lite kalt och kallt och varenda sak sig ut att vara placerad exakt där den skulle stå. Inga blommor, inga ljus inga kuddar, ingen soffa men ett stort grått skrivbord centralt placerad, två besöks-stolar framför och så en besöksgrupp i ena hörnet där en kaffebryggare tronade, även den i stål och det rådde ingen tvekan om att det var en bryggare och kaffemaskin av det dyrare slaget.
Kaffebönor i en designad glaskruka, designade kaffeskedar och kaffemuggar hängande på väggen. Kaffe var helt tydligt något som Stefansson prioriterade. På en hylla stod en rad med kaffeburkar.
– Kaffe, frågade Stefansson när Taggen stannade till i dörren för att liksom ta in kontoret.
Han insåg att det var ofint att tacka nej.
Veronica satte redan vid besöksgruppen med en kopp i handen.
– Hej vännen, gick mötet bra, frågade hon.
– Kaffe först, så pratar vi sen, avbröt Stefansson.
Taggen log och nickade mot Veronica för att bekräfta att allt hade gått bra, att han var okej och för att tydligt bekräfta hennes närvaro.
– Det är Lavazza, italiensk mest sålda kaffe, sa Stefansson och ställde fram em kopp med nybryggt svaret kaffe.
– Ni journalister kan inte dricka kaffe som vanligt folk, ni dricker kaffe hela tiden men bryr er inte om hur det smakar så du får står ut med ett billigare, vardagskaffe, tillade Stefansson med ett skratt.
Själv gjorde han iordning ett kaffe med andra bönor plockade ur en av burkarna på hyllan.
– Berätta, hur gick det, frågade han sedan han tagit plats vid bordet.
– Det gick bra men jag fick inte veta vad de ville, vad saken gällde utan jag fick en ny tid och en ny plats för ett nytt möte, svarade Taggen utan att berätta om sitt misslyckade försök att spela in Isaksson.
– Ingenting, inga ledtrådar, inga antydningar, ingenting, frågade Veronica.
– Nej, vi drack en kopp kaffe, ganska snabbt, men han berättade ingenting av värde.
– Vem träffade du. frågade Stefansson.
– Han hette Isaksson, en yngre kille men inte purung, 30-35 års åldern skulle jag gissa, blond, oklanderligt klädd. Kostym naturligtvis och jag fick intrycket att det här var en slipad, smart kille som inte ville avslöja någonting innan nästa möte. Han sa i alla fall att jag inte är misstänkt för något, att jag inte gjort något fel och att de behöver hjälp med något.
– Okej, då lär ni inte behöva mina råd framöver, konstaterade Stefansson.
– Vad skönt, konstaterade Veronica, tog hans hand och tryckte den.
Stefansson noterade gesten men sa ingenting.
Taggen släppte inte handen.
– Så när blir nästa möte, frågade Stefansson.
– Nu, direkt på tisdag, svarade Taggen, om två dagar.
– Bra, sa Stefansson, kort, reste sig, gick bort till sitt skrivbord lyfte luren och slog ett telefonnummer.
– Jag kan behöva din hjälp, sa Stefansson efter några artighetsfraser.
– Kom över till mitt kontor så kan jag berätta mer, tillade han innan han la på luren.
– Ni behöver inte min hjälp framöver men ni kan behöva hjälp likafullt. Jag har bett en kompis komma förbi lite senare. Han är säkerhetskonsult och han kan hjälpa med eventuella frågor, utöver mina juridiska råd, förklarade Stefansson.
– Behöver vi verkligen det, frågade Veronica.
– Ni har med SÄPO att göra. En myndighet som har betydligt större befogenheter än vad ni kanske är vana vid och det är en myndighet som ni säkerligen också har begränsad erfarenhet av att ha att göra med. De spelar efter sina egna regler och även om Tage inte är misstänkt för något så lär ni hamna i en sits där era intressen krockar med deras. Då kan det vara bra att ha någon att fråga, förklarade Stefansson.
– Hur menar du, frågade Veronica.
– Ni vill ha något att publicera. Det lär de inte prioritera. Ni kommer att krocka, tro mig, svarade Stefansson.
