Jag har inte sett så mycket som en enda minut av årets ”Mello”, inte fjolårets heller eller årets dessförinnan. Jag ser inte ”Mello” helt enkelt och jag ser inte på Idol, Farmen eller Robinson heller.
När resten av familjen ser på ”Mello”, diskuterar över FaceTime och chat, från varsitt håll och från olika platser, så sitter jag inne i sovrummet och ser på en dokumentär om Talibanernas maktövertagande i Afghanistan, Selma Lagerlöf eller om DNA-teknikens utveckling.
När familjen diskuterar Idol så är jag helt borta. Fråga mig istället om SVTs tv-serie om däggdjur är bra, för den har jag sett, eller om andra säsongen av Fiskarnas Rike är så bra som det sägs – sånt har jag koll på. När det står om någon kändis som har gjort något, en kondis som är känd från underhållningsammanhang så har jag allt som oftast inte en susning om vem det är.
– Jo, säger Kärleken, det är ju den som är ihop med den och den var med i ”Mello” förra året i den som var med i ”Lets Dance”. Du vet vilka de är.
Fast det gör jag ju inte.
Jag ser inte på matlagningsprogram men jag vet vem hon Tina är, oklart varför. Kockduellen har jag däremot sett en säsong av när en av Kärlekens avlägsna släktingar, David, var med (jag tror att han heter David). Han vann inte, tror jag.
Ni fattar. Jag är inte intresserad. Jag bryr mig inte utan föredrar en hellre en dokumentär om Simone de Beauvoir, som skrev feminismens bibel.
Snobb
Min gode vän tycker att jag är en snobb, en tv-snobb, och han har alldeles rätt samtidigt som jag ofta används som en uppslagsbok av en bekantskapskrets som gärna tar mot tips på filmer och tv-serier på nätets alla streamingtjänster. Där har jag faktiskt koll. Fast inte på matlagningsprogram, fulla ungdomar som krökar på en strand och som ska paras ihop med varandra, eller alla de här tv-serien som går ut på att försöka att få människor i sängs med varandra på olika sätt. Jag ser inte på den typen av program på streamingtjlönsterna heller och det som kallas ”True Crime” skyr jag som pesten.
TV-snobb, visst sa jag det?
– Du ser på så konstiga program, säger Kärleken och lämnar mig för tv:n i vardagsrummet.
Jag förstår dock inte alls vad det är konstigt med en dokumentär om Los Angeles Lakers.
Tråkig
Tråkig är kanske ordet som söks i sammanhanget. Jag är tråkig, har tråkiga tv-vanor.
Nu har Kärleken och jag verkligen försökt hitta gemensamma tv-serier att titta på men hon har visat sig vara otrogen – det värsta brott du kan begå i såna här sammanhang. Hon tittar i förväg, ensam, utan att jag är med, och det är som alla vet i det närmaste helt oförlåtligt.
Det är inte så att jag inte gillar underhållning, jag har plöjt samtliga avsnitt av ”Mash”, ”Friends” och ”How I met your Mother”, liksom ”Bing Bang Theory” och jag letar hela tiden efter nya, gärna riktigt långa tv-serier.
Svaghet
Jag har en svaghet för brittiska tv-serier, i långsamt tempo där karaktärerna ges tid att utvecklas och jag älskar science fiction men som sagt – matlagning, ”Mello”, tävlingsprogram och fyllskallar på en strand går inte hem hos mig i min tv-värld. Familjen Wahlgren faller mjugg inte heller i smaken. Jag har inget emot dem men ingen av dem är tillräckligt intressant för att jag ska lägga tv-tid på att följa det de gör, vilket gör att snart sagt det mesta som sänds på kanalen Max är uteslutet.
Ovetenskapligt trams om spöken, medium, UFO och liknande tycker jag innerligt illa om. Du skapar inte underhållning byggd på uppenbara lögner och om du i vuxen ålder på fullt allvar tror på spöken så har du ett problem.
Hur som helst – nu ska jag försöka att bättra mig. Jag ska försöka att titta på andra program än de jag brukar, om inte annat så för att se om jag missar något.
Först ut kommer en recension av ett matlagningsprogram – bara en sån sak.
