När Isakssons ryggtavla försvunnit bland människorna och det var uppenbart att han hade lämnat caféet så plockade Taggen till sig sin iPhone, vände på den för att slå av inspelningen så upptäckte han en gul notislapp på skärmen. På den fanns ett klockslag, ett datum och en adress angiven och texten ”Vi ses där /I”.

I var naturligtvis Isaksson och nu var alltså tid, datum och plats bestämd för mötet med den svenska säkerhetspolisen. Taggen satt länge och stirrade på skärmen som om den skulle kunna ge honom ett svar på när Isaksson lyckats att fästa den lilla gula lappen på skärmen till hans iPhone. Han var övertygad om att han i princip inte släppt Isaksson med blicken en enda gång men uppenbarligen så hade han inte haft full koll på den yngre mannen på andra sidan det lilla runda bordet.

”Fan, också”, tänkte Taggen. Ertappad med brallorna nere, vid anklarna och kalsongerna på halvstång. Han hade tagit en chans, misslyckats kapitalt och han hade riskerat att få hela upplägget att haverera men tydligen så hade Isaksson inte tagit illa upp. Han verkade snarast road av Taggens kapitalet misslyckade försök att leka James Bond.

Avlyssna SÄPO, och sedan ska dit som vilken amatör som helst.

Taggen funderade på om Isaksson hade någon elektronisk utrustning som avslöjade att samtalet spelades in, vilket för övrigt inte var ett lagbrott, inte på minsta sätt. Vet minst en av deltagarna i ett samtal om att allt spelas in så är det inte olaglig avlyssning. Det är sånt du får lära dig med modersmjölken som journalist.

Taggen spelade upp ett kort klipp av inspelningen, konstaterade att ljudkvaliteten var överraskande bra, innan han radera hela filen. Han tänkte inte berätta för någon om sitt misslyckade försök och dessutom hade Isaksson inte sagt någonting av värde, inget som var värt att spara och absolut ingenting som skulle hålla för att få ihop en text om.

”Jag drack te med SÄPO” är liksom inte en så stor grej så att du väljer några tidningskiosker med nyheten. Det uttrycket, ”att välta en tidningskiosk” kom sig av forna tiders små, enkla tidningsstånd som sålde dagstidningar. Riktigt stora omvälvande nyheter kunde, på den tiden, nästa välta de enkla kioskerna när en nyhetstörstande allmänhet ville kunna läsa det allra senaste.

Taggen satt kvar en stund, smuttade på det kaffe som han hade kvar och funderade. Tankarna gick runt, runt men han lyckades aldrig lägga något logiskt pussel som ledde fram till något som kund liknas vid en lösning och ge svar på frågan vad det var SÄPO kunde vilja honom. Han gick igenom flera månader av aktiviteter bakåt för att försöka hitta något som underrättelsetjänsten kunde ha det minsta intresse av. Han kom inte på någonting och han kunde inte dra sig till minnes ens det minsta lagbrott. Han hade inte ens plankat i tunnelbanan.

Den enda koppling han kunde komma på var Johan, hans livräddare inom elektroniken och den digitala världen. Johan var förvisso en gammal bekant men bara bekant. De umgicks inte och Taggen visste att Johan hade någon slags konsultverksamhet som han krav från sin lilla etta på Kungsholmen. Kunde Johan vara inblandad i något olagligt, något som SÄPO kunde vara intresserade av, funderade Taggen, men insåg att även det var en återvändsgränd. Han kunde inte Johan tillräckligt bar och det var ingen idé att kontakta Johan och ställa frågan innan Taggen visste om det faktiskt var det som SÄPO var intresserade av.

Taggen kunde dessutom inte berätta någonting även om det skulle vara så. Vad Johan gjorde vid sidan av att hjälpa Taggen med hans elektroniska leksaker det visste inte Taggen.

När det sista av kaffet sjunkit ned och Taggen resonerat sig lugn och fått ned oron, reste hans sig, stoppade ned sin iPhone i jackfickan, lämnade caféet och styrde stegen mot Stefansson kontor.