Taggen hade gått igenom alla tänkbara scenarior tillsammans med Veronica och den enda som invigts i planerna, och det som nu skulle ske var Straffet Bengtsson, redaktionschefen.

– Jag tycker att du går dit, lyssnar mest, lovar ytterst lite och att du vad de än säger ber du om betänketid och att du vill återkomma. Säger Stefansson att det här är ovanligt så är det för att det är det, ovanligt och vi måste ta reda på vad det är de vill.

Straffet Bengtsson lutade sig tillbaka i sin kontorsstol och tittade rätt upp i taket något som han gjorde ofta när det var något viktigt som han ville säga.

– Jag rycker det låter som en klok strategi. Lyssna, prata lite, så kan vi ta ett möte ganska snabbt efter det att du har träffat dem, fyllde Veronica i.

Strategin och planen var att Taggen skulle träffa SÄPO på kaféet, lyssna på vad de ville och sedan skulle alla mötas på advokat Stefanssons kontor direkt efter.

– Vad svarar jag om de frågar om jag har pratat med någon om det här, frågade Taggen.

– Säg som det är. Du är ju journalist för fan, det är väl klart att du snackar med kollegor. Så jävla dumma kan ju inte ens SÄPO vara så att de inte fattar det. Däremot behöver du ju inte tala om att du pratat med vår advokat, hur många du har pratat med eller att vi ska träffas efteråt, svarade Bengtsson utan att ta bort blicken från taket.

– Är du orolig, frågade Veronica när hon sig en tillstymmelse till rynka i Taggens panna.

– Orolig kanske inte är rätt ord men jag jublar ju inte direkt över att SÄPO vill prata med mig. De är ju på den andra sidan, i vart fall inte på vår sida. Journalister och SÄPO är inte kompatibla med varandra så är det bara, svarade Taggen och insåg att han blandat in datortermer i sitt svar.

– Jag måste säga att jag är jävligt nyfiken på vad de vill. Tar SÄPO kontakt med en journalist så tar de en helvetes risk och då måste det vara något alldeles speciellt de vill. Förmodligen något de inte kan klara på annat sätt, fortsatte Bengtsson i sitt funderande.

– Ska jag spela in dem?

Taggens fråga blev hängande i luften ett tag.

– Det vore ju det bästa men samtidigt så är det riskabelt. Gör vi det öppet så kan SÄPO bara gå därifrån, gör vi det dolt och vi blir upptäcka så kommer SÄPO att gå därifrån och det finns alltid ens risk att de kollar dig innan de börjar att prata, svarade Bengtsson och lutade sig framåt i kontorsstolen igen.

– Det här är ju sjukt, på riktigt. Vi sitter och diskuterar som vi ska spela in den svenska säkerhetspolisen som den värsta agentdeckare, som James Bond, skrattade Veronica till.

– Jag tycker det blir för riskabelt. Det finns en risk att de bara reser sig och går och då får vi inte veta någonting.

Straffet Bengtssons svar var på något sätt definitivt. Han var chef och orden var en chefs och det var ett beslut.

– Okej, bekräftade Taggen.

Under resten av samtalet gick de igenom vad Taggen kunde lova, vad han inte kunde lova och vad han fick och inte fick säga. Det var en balans där SÄPO skulle fås att berätta vad de ville utan att Taggen gav bort särskilt mycket, helst ingenting.

– Kommer de dragande med att du har begått något brottsligt så säger du direkt att då lämnar du samtalet och vill prata med förlagets och tidningens advokat. Då säger du inte ett knäpp till, klargjorde Bengtsson och fortsatte:

– Detsamma om de frågar efter källor. Då reser du dig och går direkt. Det där är minerat område och vi ska inte ens föra ett samtal om saken med utomstående och i synnerhet inte med SÄPO.

– Tror du att de kommer att, jag vet inte, kasta fram att jag gjort något brottsligt?

– Tveksamt, mycket tveksamt men är inte säker, ska vi slå Stefansson en signal kanske i alla fall?

Bengtsson greppade telefonen, tryckte in snabbtangenterna för Stefanssons nummer. Flera signaler gick fram innan han svarade.

– Ja, sa Stefansson i andra änden.

– Du vi sitter här, Veronica jag och Thuresson och funderar lite inför mötet.

– Ja, sa Stefansson igen.

– Tror du de kan komma dragandes med att Thuresson gjort något kriminellt?

– Uteslutet, svarade Stefansson som nu var uppe i tre enstaviga svar.

De tre i rummet satt och tittade på konfererenstelfonens högtalare som om det skulle komma något mer.  Efter en utdragen paus så insåg Stefansson att det var han som hade bollen och att de övriga förväntade sig att han skulle prata.

– Då hade de spelat ut det kortet direkt. SÄPO drar inte ut på saker. De vet att de kan skrämma folk och måste de göra det så väntar de inte. Hade de haft något på dig Thuresson så hade de sagt det, direkt. Min gissning är att de antingen är ute efter en läcka, en källa men det är närmast uteslutet. Det vet att det är helig mark för alla journalister och att ingen journalist medvetet skulle bränna en källa. Dessutom bör de passa sig jävligt noga för att bara ställa frågan till en journalist och representera statsmakten är ute i tassemarkerna juridiskt. Visst, det är säkerhetspolisen men även SÄPO måste ha förbannat goda skäl till att be en journalist att avslöja en källa, sa Stefansson till slut.

Taggen slogs av hur kort, koncist, direkt och utan omsvep svaret var. Dessutom pedagogiskt klargörande och lugnande.

– Vad fan vill de då?

– Det är frågan det Bengtsson, det är frågan. De vill ha hjälp med något är min gissning men vad får vi veta inom kort, replikerade Stefansson.

– Något mer, frågade han med ett tonläge som klargjorde att han inte ville att det skulle vara något mer.

– Nej, jag tror att vi har fått svar på våra.

– Bra, då ska jag ut och misshandla en vit bolljävel i moderatbandy, svarade Stefansson och bröt samtalet.

– Spelar Stefansson golf, är han bra?,  frågade Veronica.

– Bra och bra, han spelar golf, kastar klubbor omkring, slår långt utav helvete men inte alltid i riktning mot green och hålet. Det sägs att han gör av med en tre uppsättningar klubbor per säsong. Antingen slår han sönder dem när han slår eller så knäcker han dem över knät när det inte går som han vill, vilket tydligen ska vara rätt ofta.

– Okej, vad har han för handikapp då?, frågade Veronica.

– Ett jävla hett humör kombinerat med att vara en synnerligen dålig förlorare, svarade Bengtsson.