Ingen kan beskylla Nicole Kidman för vara feg, att inte våga att ge sig ut, utanför sin invanda, säkra zon. I omtalade Babygirl så kastar hon sig rätt in i sex, underkastelse, förödmjukelse i en film som har mer djup och som är långt mycket bättre än att bara visa upp sex på ett ovanligt explicit sätt.
Filmen som handlar om en extremt framgångsrik affärskvinna, Romy, som leder ett tech-företag som tillverkar lagringsrobotar. Hon är chef, styr, fattar beslut och hon är gift med teaterregissören Jacob (Antonio Banderas). Två tonårsdöttrar finns också i familjen – varandras raka motsatser, Isabel och Nora. Utåt sett så har familjen allt, pengar, ett stort hus, framgångsrika karriärer och det mesta fungerar utom det här med sex. Romy vill vara det hon inte är i vardagen, undergiven och hon vill ta order, inte dela ut dem.
Praktikanten
Detta upptäcker praktikanten Samuel (Harris Dickinson) som ganska snabbt manipulerar sig in i hennes liv och som tar över kontrollen över henne. Romy är på väg att tappa allt, inte bara sitt företag utan även sin familj och hela sitt liv.
Den som nu försöker kasta fram några moralkakor om hur kvinnor skildras på film bör få med sig att den som regisserat är en kvinna – Halina Reijn – och att hon också var en av anledningarna till att Nicole Kidman tog rollen. En roll som förmodligen ingen i hennes skådespelargeneration eller på hennes nivå hade vågat att ta. Filmen ska inte heller avfärdas som en spekulation i sexscener för den har betydligt mer kvaliteter än så och Kidman fick pris som bästa skådespelerska vid filmfestivalen i Venedig förra året där filmen hyllades.
Det är explicit, välgjort, mycket välspelat och det är en annorlunda, mycket sevärd film där sex har en viktig och framskjuten roll – men det handlar om mer än det.
Du hittar Babygirl – som hyr- eller köpfilm
Betyg