– Impact är det alla företag säker, borde söka och kommer att betala för, sa Wallerström efter det att han tagit ett ordentligt andetag.
Det var som om Taggen stoppat en näve pengar i en jukebox som var hyperaktiv och som gick alldeles för fort. Wallerström gick på som om det gällde livet och Taggen förstod ett och annat bindeord. Resten var helt obegripligt och då hade Taggen trots allt några kurser i företags- och nationalekonomi bland sina akademiska betyg.
Han förstod i stort sett ingenting av allt det Wallerström pratade om men det gick ut på att skapa impact och mervärde, två ord som Wallerström upprepade flera gånger.
– Gillar du friluftsliv, frågade Wallerström plötsligt.
– Nej, inte direkt. Jag är ingen natur- eller friluftsmänniska svarade Taggen.
– Synd, jag har en kanonfin kanotcamping annars som är ett gyllene tillfälle att investera i för den som gillar natur. Båtar då, provade Wallerström.
– Båtar? frågade Taggen.
– Ja, stora båtar. Jag har, förstår, du en antik, gammal bogserare som många samlare är ute efter, en raritet, och egentligen skulle jag kunna sälja den svindyrt men du är ju god vän med Veronica så jag skulle kunna släppa den för nästan inga pengar alls.
Wallerström gjorde inga pauser och vräkte på i högt tempo.
Vilken osedvanligt irriterande och osympatisk människa, tänkte Taggen och hoppades att Veronica skulle uppenbara sig och möjligen rädda honom undan den här försäljartypen med mundiarre´.
Nu kände Veronica Wallerström och hon höll sig undan i det längsta.
– Nej, jag är inte intresserad av båtar heller, svarade Taggen när Wallerström andades in och an fick en chans att säga något.
– Synd, hur förvaltar du dina pengar då, frågade Wallerström och tog sats på nytt.
– Vilka pengar, hur menar du?
– Ja, de pengar du tjänar, hur placerar du dem, dina pensionspengar och det du har på banken?
– Jag har inga pengar svarade Taggen utan att egentligen veta om det var riktigt sant.
Taggen hade pengar, både bundna i en del aktier, i en lägenhet i centrala Stockholm och det som blev kvar efter skilsmässan och ett sommarhus som såldes i Dalarna. Sanningen var att taggen hade en hygglig slant sparad pop banken dessutom. Ingen bra placering eftersom det var lönekontot men går du till jobbet, gör det du ska och sen åker hem till en billig bostadsrätt på Kungsholmen i Stockholm så gör du definitiv inte av med den lön som en trotjänare i tidningshuset tjänade. Alla resor betalade tidningen och Taggens semester var några cafeér, en öl på en uteservering men inga utsvävningar. Taggens tillvaro var om inte spartansk och torftig så i vart fall billig.
Under åren så hade bankkontot fyllts på så Taggen kunde pensionera sig om han ville och om han hade ork att sätta sig ned och faktiskt gå igenom sin privatekonomi. Det hade han nu inte gjort så när han sa att han inte hade några pengar så var det inte helt igenom en lögn. Taggen visste snarare inte hur mycket han hade, vad lägenheten var värd eller hur hans pensionsparande gick. Under åren med Karin, ex-hustrun, så hade han, eller rättare sagt hon, köpet en del försäkringar, olika former av pensionssparande och allt det ointresse som Taggen hade för sina egna pengar hade Karin som inte bara var pålyst utan också en rätt begåvad placerare. I jämförelse med Wallerström en oerhört duktig placerare.
Så där satt Taggen och tvingades att lyssna på en lika lång som tröttsam föreläsning i ett ämne som har var fullkomligt ointresserad av och det hade tydligen med impact att göra för det ordet upprepade Wallerström ofta tillsammans med uttryck och begrepp som han hittat på själv.
– Nu blir det kaffe, ropade Veronica från trappen och uppenbarade sig med en bricka med kaffekoppar, några bucklar och en kaffekanna.
– Tack gode gud för det, tänkte Taggen men insåg snabbt att Wallerström inte tystnade trots avbrottet.
Han fortsatte att mala på.
– Blir du härute hela sommaren eller ska du iväg, frågade Veronica i ett försök att styra över samtalet på något annat, vad det nu var Wallerström pratadae om.
– Du vet, det vet man aldrig, jag tar det på uppstuds, svarade Wallerström och varvade sedan upp igen.
Taggen räddades av telefonen. Okänd uppringare förkunnade skölrmen men Taggen dolde det snabbt, ursäktade sig med:
– Jag måste ta det här, sa han och reste sig upp och gick bort en bit från sällskapet.
– Ja, Thuresson, svarade han och häll telefonen mot örat.
– Tage Thuresson, frågade rösten i andra ändan?
– Ja, vem pratar jag med, frågade Taggen.
– Jag heter Isaksson och jobbar på den svenska säkerhetspolisen. Vi skulle behöva prata med dig, svarade rösten och med ens så kände Taggen hur en isande kyla spred sig i kroppen. Säkerhetspolisen, vad skulle de prata med honom om. Han hade ju inte gjort något.
