– Hej, ropade en röst precis när de skulle äntra trappan upp till huset.
– Wallerström, suckade Veronica och det krävdes ingen som helst insikt eller fantasi för att förstå att rösten tillhörde någon som inte var helt välkommen.
– Hej, ropade Veronica och vände sig om med ett leende som var påklistrat men nödvändigt för på den lilla ön blev alla små händelser snabbt blixtsnabba, virala och Veronica insåg att avvisades Wallerström så skulle hon blir den kommande veckans skvallerämne på ön.
Wallerström var en av de bofasta. Tidigare bankman, numera investerare som skrapat ihop tillräckligt men pengar en gång i i tiden för att köpa ett hus på ön. För hans ekonomi var det tur därför att sedan några år tillbaka så gick investeringarna allt annat än bra men ett hus, utan lån gjorde att Wallerströms omkostnader var små och han hankade sig fram eller olika konsultuppdrag bland ideella föreningar som han lovade guld och gröna skogar med olika finansiella upplägg. Wallerström hade haft familj men då han planerade maximalt drygt en halvtimme framåt i livet och då han helt plötsligt kunde packa väskorna för att dra iväg på något nytt äventyr, en ny märklig investering som skulle ge det snabba, slutliga klippet så hade hustrun flyttat ut för några år sedan. Hon tog med sig dottern och sonen, lämnade nyckeln och lapp på bordet vilket var vad han hittade när han kom hem igen. Några veckor senare anlände en advokat ut till ön och bad honom att skriva under skilsmässohandlingarna och efter betänketiden som fastställts av tingsrätten så var Wallerström singel.
Han fortsatte att dra iväg på sina investeringsresor, köpte en gammal bogserbåt som låg upplagd intill ett museum. Tanken där var att släppa ombord folk som var villiga att betala för att se en gammal rostig bogserbåt. Affärsidén gick i stöpet direkt därför att rostiga bogserbåtar inte var med på topplistan över utflyktsmål och något år senare så lade kommunen ned museet, arkiverade alla prylar och då ägde Wallerström en bogserbåt, rostig, som kommunens miljökontor ville ha bort.
För att rädda det projektet så köptes en kanotuthyrning uppe i fjällvärlden som gått i konkurs för femte gången. Här hade Wallerström anlitat en olycksbroder som blivit singel när hustrun kastat ut honom efter den senaste fyllebravaden där han lyckats köra i diket med bilen, försökt springa ifrån polisen fullare än ett vårdike och gripits liggandes under en gran. Olycksbrodern lovade att ha hand om allt som hade med kanoterna att göra till Wallerströms stora lycka. Vad han inte berättade var att polisen eftersökte honom därför att han inte inställts sig för att av tjäna sex månader i fängelse. När polisen hittade honom, vilket inte var svårt ute i glesbygden där alla känner alla och där alla vet var alla är så plockade de in Wallerströms anställde fyra dagar innan det var premiär och öppning av uthyrningen av kanoter – då det var säsong. I en del av landet där det är vinter nio månader om året och kanonväder maximalt två månader är säsongen viktig.
Wallerström fick veta vad som hade hänt fyra månader senare då bankkontot var tomt och kommunen meddelade att arrendet var uppsagt. Ungefär samtidigt meddelade elbolaget att elen var avstängd och kort därefter så meddelades att även vattnet stängts av. Wallerströms anställde hade dock sett till att plocka ut lön, fast han satt på en anstalt drygt 100 mil från kanotuthyrningen.
Wallerström ägde nu en utdömd gammal rostig bogserbåt och en kanotcamping som stod och frös sönder ute i glesbygden.
Utåt däremot så lät det som om Wallerström spelade i samma liga som familjen Wallenberg och han kokade hela tiden ihop nya upplägg för att dra ihop några tusenlappar och därmed hålla kronofogden från dörren i någon månad ytterligare. I hans planer ingick nu att hitta en ny lämplig kvinna vilket var detsamma som en kvinna med vissa tillgångar, åtminstone en hygglig månadslön.
Veronica passade perfekt in i den rollen och det var därför Wallerström alltid såg till att ha ett ärende till henne varje gång hon kom ut till ön. Intresset var dock i allra högsta grad enkelriktat.
– Lyssna inte på honom och investera framför allt inte en krona i vad han än försöker lura in dig i, viskade Veronica samtidigt som Wallerström styrde stegen mot dem där de blivit stående på det nedersta trappsteget.
Wallerström hälsade översvallande vänligt på Veronica och ryckte till som om någon skickat en spann kallt vatten över honom när Veronica presentera Taggen:
– Det här är, i brist på ett bättre uttryck, min pojkvän Tage, sa Veronica och höll ut handen mot Taggen.
– Hej, Tage Turesson, sa Taggen och höll ut handen som blev hängande i luften ett tag innan Wallerström kom sig för att ta den och svara.
– Jonas, Jonas Wallerström, sa han utan tillstymmelse till leende.
– Jag går in gör kaffe så kan nu bekanta er, sa Veronica och lämnade de två männen i en atmosfär som var lika spänd som obekväm, speciellt för en av männen.
– Jaha, vad gör du då?, frågade till slut Wallerström för att få slut på tystnaden.
– Jag är journalist, du då, frågade Taggen mer av artighet än att han var intresserad.
– Jag är finansman kan man väl säga, investerare, svarade Wallerström och drog en smula på svaret.
– Jasså, fortsatte Taggen fortfarande lika ointresserad men artigt.
– Vad investerar du i då, frågade han Wallerström som snabbt sken upp av frågan och över att ha styrt över samtalet på något som han behärskade, kunde prata om.
– Ja du, det är inte helt enkelt att förklara. Låt mig säga så här, sa Wallerström och försökte ge intrycket av att det han sysslade med var oerhört komplext, avancerat och svårbegripligt.
– Det handlar om impact, sa han till slut, vet du vad det är, frågade han Taggen, som begick misstaget att svara:
– Nej, berätta mer.
