Sverige missar finalen i Juniorhockey-VM efter förlängning och missar medalj efter straffar. Surt, så nära men ändå så långt borta. Det borde ha stannat där men fullt vuxna (män) tar de två ytterst jämna matcherna som en personlig förolämpning och ger sig ut på nätet för att ventilera sina åsikter om laget, ledningen och enskilda spelare.
Enskilda spelare, 18, 19 år gamla, som fortfarande går på gymnasiet, rullas i tjära och fjädrar medan feta gamla gubbar som suttit hemma i tv-soffan och lekt läktar-coacher avreagerar sig i sociala medier och berättar att om de hade fått bestämma så hade huvuden rullat och Sverige hade vunnit guld.
Den svenska ledningen måste numera regelmässigt skydda ungdomarna, utbilda dem i att hantera fullständigt onyanserad kritik och inlägg där fullvuxna män ventilerar sitt hat, för det handlar inte om nyanserad, konstruktiv kritik. Det är ett hat som riktar sig mot spelare som forfarande har en 4-5 år kvar innan de ska vara som bäst. Spelare som fortfarande är under utbildning och där inte ens svenska ishockeyförbundet vill toksatsa för att vinna ett J18 eller J20 guld. Det finns inte med i målbilden även om förbundet naturligtvis vill vinna och kunna sätta samman ett så bra landslag som möjligt.
TV-soffan
Det är en sak att sitta i tv-soffan och skrika, förbanna laget, tränare och ledare och vara hur onyanserad som helst, kanske rent av inte så lite dum i huvudet och låta reptilhjärnan få fritt utlopp i stridens hetta, och att i efterhand, sedan lamporna släckts i hallen där matchen spelats, och attackera ett tangentbord för att vråla ut ditt hat mot enskilda spelare. I den här åldern menar jag, så ska ingen enskild spelare kritiseras offentligt, ingen. Det handlar om ungdomar och den som på allvar tycker och tror att att ungdomar blir bättre om de får leva i skräck för att begå misstag, att de spelar på en så hög nivå att detta tillhör spelet och att det också ingår i deras utbildning att få veta vad just du tycker – du som som saknade talang, vilja, kunnande och aldrig tog dig förbi björnligan på hockeynivå.
Hemma
För egen del så är jag allt annat än nyanserad, balanserad eller tyst när jag ser på ishockey – hemma i tv-soffan för mig själv men det är hemma det, med stängd dörr i ett mycket litet och slutet sällskap (jag själv). Sitter jag uppe på en läktare eller i ett större sällskap så stannar det vid tankar som filtreras bort innan munnen engageras. Tänk tanken men säg det inte är en rätt bra regel i sportsammanhang där det faktiskt är tillåtet att vara inte så lite dum i huvudet, onyanserad och låta reptilhjärnan få fritt utrymme i någon timme eller två. Det är en ventil i tillvaron då du inte alls behöver vara särskilt balanserad vilket inte är detsamma som att det är det minsta okej att kasta dig över ungdomar som är så unga att de inte fått kasta gallret i hockeysammanhang.
Spy ut
Det är inte detsamma som att efter att matchen är slut, plocka fram telefonen, surfplattan eller sätta sig vid datorn och som ut sitt hat mot enskilda spelare och berätta för omvärlden hur du skulle ha lett laget, vem du skulle ha ställt i mål, vilka backar som borde ha fått mer speltid eller vilka forwards som skulle ha bänkats. Då har det slagit över, gått för långt och då har du passerat alla gränser.
Då borde du faktiskt inte bara fundera på vad du håller på med utan också om du överhuvudtaget ska delta i sport, som publik, överhuvudtaget. Du har straffat ut dig från gemenskapen och ursäkten att du är en dålig förlorare duger inte. Du som vuxen borde, och ska veta bättre, och gör du inte det så odla en annan hobby och ett annat intresse och håll dig långt borta från sociala medier och ishockey, fotboll och alla andra sporter.
Du har inte förstått någonting om hur ett lag fungerar, om ungdomar och du har framför allt inte förstått någonting om idrott.
