SVT klär av polis, åklagare och ett helt rättssystem som visar sig vara Kejsarens nya kläder – naken. Två läkare, en rättsläkare och en allmänläkare fälls, utan att vara åtalade och utan att vara dömda, för att ha styckat Catrine Da Costa.
Den så kallade domen är en synnerligen djävulskt utformad juridisk glidning fullt värdig Franz Kafka. De båda läkarna frias för mordet men i en passus, en kommentar i tingsrättens dom sägs att det är ställt utom rimligt tvivel att de har styckat Catrine Da Costa. Brottet, som de inte är åtalade för, är redan preskriberat och därmed skapas ett Moment 22. Läkarna är inte åtalade, inte dömda och därför kan de inte överklaga tingsrättens anklagelse.
Teori
Det här skedde i en annan tid då psykologer hade hittat en ny teori för att förklara varför en fjärdedel av alla flickor skulle ha utsatts för incest och en tredjedel av alla pojkar också hade utsatts för övergrepp. I en stämning av moralpanik och en tydlig parallell till 160-talets häxprocesser så lanserades teorin om förträngda minnen – som bara kunde plockas fram av samma psykologer och terapeuter. Samma märkliga förklaring till hur Thomas Quick helt plötsligt presenterades som Sveriges värsta seriemördare – något som det skulle visa sig, flera år senare att han inte alls var. Han var däremot en psykisk sjuk missbrukare i händerna på godtrogna advokater, åklagare som tagit åt skygglapparna för hårt och – psykologer och terapeuter som trodde på förträngda och blockerade minnen.
En lång rad män, oskyldiga dömdes, även här i Sverige, till långa fängelsestraff sedan experter i form av psykologer, incestspecialister, psykoterapeuter, läkare och professorer hjälpt till att plocka fram dessa förträngda minnen.
Moralpanik
När det gäller utredningen av två läkare så spelade medierna en viktig roll i att piska upp den moralpanik som var nödvändig för att ett helt rättssystem skulle köra utredningen, bevisning, åtal och domar rätt ned i diket. Det här har Jan Guillou skrivit en alldeles utmärkt krönika där han begår misstaget med att påstå att det som hände då, inte skulle kunna hända idag. Guillou nämner inte heller med ett enda ord hans egen tidnings ansvar, eller mediernas snavar. Inte förutom att nämna att enskilda journalister satte sin heder i pant på att läkarna var skyldiga.
Thomas Quick dömdes så sent som 2001 som skyldig till åtta mord – med samma märkliga teori, förträngda minnen som grund, bara för att ta ett exempel på att de här vansinnigheterna inte alls var händelser som går tillbaka till 1980, och 1990-talen. Quick började förvisso erkänna sina brott runt 1992 men processen resulterade i fällande domar för en rad mord som han inte hade begått, 2001.
Monster
Thomas Quick beskrevs som ett monster, påstods vara en av världens värsta seriemördare, utredningen kostade enorma pengar där bland annat en hel sjö tömdes i jakten på bevis – i en stämning medierna tävlade i att återge fasansfulla detaljer, inte minst kvällstidningarna, så stjälptes rättssystemet – igen.
Det är alldeles för enkelt att bara konstatera att medierna speglar vår samtid och att de bara rapporterar det polisen, åklagare och andra berättar för dem. Mediernas ursäkt är att de är budbärare men medierna har också en skyldighet att inte bara berätta vad den ena sidan anser, påstår och hävdar – i första hand det den starkare sidan i alla brottsutredningar hävdar. Polis och åklagare är den starkare sidan och det är därför de också har bevisbördan. Du är oskyldig tills motsatsen är bevisad.
Då är det viktigt att komma ihåg Ernst Günthers ord i ”Mannen från Mallorca” – ”målkåta snutar är det värsta jag vet”
Det senare medför också ett ansvar för oss som nyhetskonsumenter att inte gå i fällan och bli ”målkåta snutar”, bli för snabba att döma och för snabba att avfärda dom.
Skulden fördelas
Ska nu skulden fördelas när det handlar om två läkare som fick sina liv förstörda och som levt utanför samhället sedan en tingsrätt tyckte att det var passande att slänga åt en pöbel ett slags köttben sedan läkarna frikänts för mord så faller det tyngsta ansvaret på rättsväsendet men vårt juridiska system agerade i en stämning där ledande medier var delaktiga att skapa och bygga upp den moralpanik som Guillou skriver om.
