Det plingade till i Taggens telefon. Det var ett meddelande från en okänd avsändare.
”Jag sitter på intressant information. Kan vi träffas? Om ja, svara till source@proton.com”.
Meddelandet hade skickats från ett okänt nummer och ingen av nummertjänsterna på nätet hittade någon känd abonnent.
Det var förmodligen ett kontantnummer och en telefon som du kunde köpa tätt billigt i närmaste Pressbyrå.
– Jobb, frågade Veronica när hon såg att Taggen stannade upp för att läsa meddelandet.
Taggen vände sin telefon mot henne så att hon kunde läsa.
– Proton, är inte det en sån där eposttjänst där alla är hemliga, sa hon efter att ha läst meddelandet.
– Nja, det är en tjänst som skyddas med stark kryptering och vill du vara anonym så kan du vara det, svarade Taggen samtidigt som han klickade på postadressen, startade mail-programmet i telefonen och svarade på meddelandet.
Han lämnade sitt privata telefonnummer, sin privata epostadress, svarade att de absolut kunde ses. Mottagaren fick bestämma tid och plats.
– Jag svarade med mina privata uppgifter så får han välja tid och plats, sa han medan det det swoshande ljudet förkunnande att det elektroniska brevet hade skickats.
– Han, fråga Veronica. Är du så säker på att det är en han?
– Statistiskt så är det en man, skrattade Taggen när han insåg att hans antagande ingalunda var säkerställt på något sätt.
– Jo, så är det. Kvinnor tipsar kvinnor och män tipsar män. Vi har en bit kvar, konstaterade Veronica och svängde in på grusvägen upp mot huset.
De hade nu rundat hela ön och Taggen insåg med ens att han just gått mer och längre än på många år, trots att det bara tagit en dryg halvtimme att gå runt den lilla ön.
– Vi får se om han svarar, sa han och la ned telefonen i fickan igen.
Då slog det honom, också, att han tillbringat ovanligt lite tid med telefonen i handen det senaste dygnet, sedan igår.
Han hade inte kollat meddelanden, inte kollat epost och han hade skummat av nätets dagstidningar som han brukade.
– Jag håller nog på att bli frisk, sa han tyst för sig själv men Veronica hade hört att han sa något.
– Är du sjuk, frågade hon med en viss oro i rösten.
– Nej då, skrattade Taggen.
– Bara frisk från ett beroende av min telefon, min iPhone. Jag konstaterade att den fått ligga i fickan mest hela tiden, sedan vi åkte hit ut.
– Jag brukar ha den effekten på män, svarade Veronica, log lite pillemariskt som Astrid Lindgren hade uttryckt det.
