Steg för steg så sattes paketet samman. Det paket med information som skulle skickas över till Thuresson och som skulle leda honom bolaget, skumraskaffärerna så att de skulle kunna komma åt och kolla hans elektroniska prylar.
För att inte missa tekniska detaljer så hade Cedergren kallats in och han satt som vanligt nedhälld i en konferensfåtölj, lika tyst som vanligt.
– Vi skulle kunna preparera information med en trojan och skärma Thures in i armarna på oss, sa Cedergren efter ett tag.
– Ursäkta, ta det där igen, sa Sommargren.
– Vi skriver en slags trojan, ser till att den finns i materialet, hoppas på att den här killen klickar sig igenom all information, åker dit och sen ser vi till att han kommer till oss, upprepade Cedergren.
– Hur ska vi få honom att komma till oss, frågade Jakobsson som insåg att den tunne, tyste socialt helt obegåvade Cedergren faktiskt kunde ha en lösning på deras problem.
– Ja, vi får se till att han kontaktar oss helt enkelt, svarade Cedergren och avslöjade att den första delen av hans plan var genomtänkt. Den första delen var det inte.
– Det är briljant, konstaterade Isaksson och fortsatte:
– Vi kollar vilket företag som hanterar säkerhetsfrågor för tidningen och kanske hela koncernen. Förhoppningsvis så hanterar de inte den typen av frågor internt. Skulle det vara så så kan vi faktiskt ta kontakt med Thuressons chef, efter det att han har smittats, servera en historia om att vi jagar en hackare, nått åt det hållet.
Planen reviderades – nu skulle Thuresson attackeras mera direkt med en falsk trojan, ett farligt program och sedan skulle de komma åt och kunna kontrollera hans dator och telefon.
– Det kan faktiskt fungera, funderade Sommargren, tittade på Jakobsson som nickade instämmande.
– Så vad behöver vi, frågade han.
– En falsk trojan som vi gömmer i informationen, resten kan vi ju sköta. Jag kan dyka upp på redaktionen kort efter det att Thuresson åkt dit och presentera mig med rätt namn och förklarade att vi har information om att enskilda medarbetare kan vara föremål för en attack, utifrån, av okända. Sen bjuder vi vår hjälp, plockar in Thuressons prylar och kollar dem, svarade Isaksson.
– Kan du skriva ett till synes farligt program som skrymmer brallorna av Thuresson, frågade Jakobsson och tittade på Cedergren.
– Inga problem, det tar en dag eller två, max tre dagar med tester, svarade han.
Typiskt IT-folk, tänkte Jakobsson, de kan aldrig ange en begränsad tidpunkt, aldrig säga attt saker tar en dag utan de ska alltid lägga till mer tid, sen visar det sig att det alltid, regelmässigt tar dubbelt så lång tid.
– Så du behöver vecka, alltså konstaterade han och log mot Cedergren vilket skulle visa sig vara helt verkningslöst, som vanligt.
Cedergren saknade humor, förstod sig inte på ironi och var extremt fyrkantig, socialt hopplös.
– Jag behöver maximalt tre dagar, svarade han kort, reste på sig och fortsatte:
– Ska jag kanske sätta fart?
– Gör så, svarade Sommargren.
Den långe, tunna gestalten lämnade rummet utan ett ord.
