Tillbaka hemma på kontoret gick Sommargren och Jakobsson direkt in i konferensrummet, drog för alla fönster för att se till att stoppa all insyn och sedan började de rita upp hela upplägget på den stora vita whiteboarden.
Det gällde nu att se till att alla uppgifter hamnade i rätt tidsordning, att allt föreföll logiskt och trovärdigt. Enskilda detaljer skrevs ned, dubbelkollades med andra detaljer så att de stämde.
Ekonomichefens resor lades in i tidslinjen, semestrar och andra ledigheter. Skulle Tage Thuresson kontrollera den aktuella tidsperioden så fick det inte finnas några enkla missar.
– Okej, han är missbelåten med att ha blivit förbisedd vid en befordran och nu vill han hämnas på sitt eget företag. Frågan är då vilken skada han kan tänkas vilja åsamka sitt eget företag som betalar hans lön, frågade sig Jakobsson och insåg med ens att han uttryck sig ovanligt krystat och formellt.
– Han är ekonomichef vilket innebär att han natuligtvis inser att alltför stor skada skulle kunna äventyra hela bolaget så vi måste hitta något som skadar bolaget lagomt, svarade Sommargren utan att lyfta blickan från den stora vita tavlan som i takt med att de resonerade fylldes med anteckningar, cirklar, streck och symboler.
– En missad lite större affär, skulle inte det kunna vara något, funderade Sommargren.
– Fan, inte dumt du, en lagom smäll på fingrarna, lagom skada, typiskt svensk lagom, fyllde Jakobsson i och skrattade till.
– Okej, så då behöver vi rigga med en affär, på något sätt få ut det till allmänheten och sedan se till att den affären spricker, summerade Jakobsson.
För att få alla detaljer i planen på plats så krävdes nu ytterligare ett bolag, gärna större än det bolag som ekonomichefen jobbade i, en affär, ett pressmeddelande som publicerades i någon av affärstidningarna.
De började med att gå igenom alla sina kontakter för att se om de kunde hitta någon lämplig person men inget bra namn dök upp.
– Vi har ett problem, konstaterade Jakobsson när de bollat namn fram och tillbaka.
– Onekligen, så vad gör vi?, frågade Sommargren och tittade upp den stora vita whiteboard-tavlan som nu var fylld med anteckningar om planen och hur den skulle sättas i verket.
– Ska vi slå vår vän på SÄPO en signal?
– Du menar den blonde med de tunna glasögonen och den stålhårda blicken?, frågade Jakobsson, väl medveten om att det var just han som Sommargren menade.
– Det kan fungera och via har vi vart fall inget att förlora, svarade Sommargren.
Jakobsson lyfte telefonen, slog numret och väntade.
– Du, vi har ett litet problem som vi hoppas att du kan hjälpa oss med, inledde han samtalet när den i andra även lyft luren och bekräftat att de hade kommit till rätt person.
– Ja, okej, vi gör så, sa Jakobsson och lade på telefonluren.
– Han kommer hit, sa Jakobsson och tittade på Sommargren.
– Nu, direkt, frågade Sommargren.
– Nu, direkt. Han hade suttit och väntat på att vi skulle ringa sa han, svarade Jakobsson.
