Han fick snabbt på sig kläder och Veronica klösande honom i sovrummet. Han kunde inte avlösa om det var av hönsen till honom eller om hon inte heller riktigt visste hur intima och när de vara varandra. Han gavs i lalla fall tillfälle att snabbt hoppa i nya kläder, få på sig sina slitna vita Nike-skor.
– Vi tar den här vägen, sa Veronica, tog täten och styrde stegen ned längs den smala grusvägen som ledde fram och upptill hennes hus.
– Fagerstams hus, det de lånat ligger bara här nere, fortsatte hon.
– Kommer du ihåg vad de hette, frågade hon och Taggen insåg att det hade de högst sannolikt berättat men hans hjärna var tom.
– Nej, det sa de säkert men jag kommer inte ihåg, svarade Taggen, skydande på stegen och kom upp jämsides med Veronica.
Deras händer nuddade varandra och hon nappade snabbt tag i hans hand och sedan fortsatte de promenaden, hand i hand.
Även om det kändes en smula ovant så var det alls inte obekvämt eller det minsta pinsamt. Det var ett slags signal till omgivningen att de hörde ihop, de var ett par och Taggen hade det där småfåniga leendet i ansiktet ingen.
– Konstigt, sa Veronica när de kom fram till huset, passerat genom grinden och knackat på.
Huset var tomt.
– De kanske har gjort som oss, tagit en promenad., svarade Taggen.
– Det har du rätt i, svarade Veronica och styrde stegen ut mot grusvägen ingen.
– Vi tar väl en sväng runt ön då så får du en sightseeing.
Runt ön ringlade sig en grusväg som startade vid bryggan som turbåtarna angjorde. Den gick runt hela ön med små smala avstickare upp till de hus som fanns på ön. Ön hade inga bofasta innevånare längre och turbåtarna gick fram till dess isen lade sig men inte vintertid. Då var det svävare som gällde för de som vill ta sig ut.
– Jag har ärvt huset efter min pappa, berättade Veronica.
– Familjen köpte det strax efter kriget, rustade upp huset och sedan. tillbringade vi i stort sett alla somrar här ute, tills pappa gick bort.
– Din mamma då, frågade Taggen.
– Mamma hade psykiska problem. Hon vandrade ut och in på olika kliniker den sista tiden, så det vara bara pappa och jag.
– Inga syskon, trevade Taggen.
– Mamma blev sjuk tidigt och pappa lämnade henne aldrig, inte ens efter hennes död så det blev inga fler barn, bara jag.
– Det är väl inte så bara, sköt Taggen in och kände hur hon greppade hans hand lite hårdare och han sig hur hon log.
– Herre gud så vacker hon är, tänkte Taggen och förlorade sig i hennes yttre.