De fortsatte promenaden runt ön och nere vid båt bryggan träffade de en av grannarna. Det blev småprat om vädret, hur dyrt allting hade blivit och att det var tråkigt att ön nu bara levde upp sommartid.
– Paret som hyrt Fagerstams hus, du har inte sett till dem, frågade Veronica, den äldre mannen som tydligen var en va de få som varit bofast härute men som nu flyttat in till stan.
– De åkte tidigt imorse, svarade mannen och fortsatte:
– De plockades uppgav en båt, jag tror det var redan vid sjutiden i morse, eller strax efter, svarade mannen och klyfta på sin blå, slitna skepparmössa.
Paret hade alltså lämnat ön, redan på midsommardagens morgon, vilket vara en smula konstigt, i vart fall avvikande därför att i stort sett alla som hade anlänt dagarna innan hade tänkt fira midsommars ute i skärgården. Alla utom det här paret som Veronica och Taggen fortfarande inte kunde på vad de hette i förnamn.
– Något kanske har hänt så att de var tvungna att åka tillbaka till stan, konstaterade Veronica, avrundande samtalet så att de kom vidare på sin promenad.
– Det var där var Axel, han bodde fast härute tidigare fram till dess att hans hustru gick bort. Han sålde det stora huset och köpte en mindre liten stuga som lägger snett nedanför mitt hus. Nu kommer han ut hit så ofta han kan och så snart båtarna har börjat att gå. Han tillhör inventarierna här ute, sa Veronica med ett skratt och ökade frekvensen i sina steg.
Taggen kände att hans kondition hade en hel del i övrigt att önska och små svettpärlor formades på hans panna. Han var inte i bästa skick och skulle inte ”krockudden” fram på magen fortsätta att växa och skulle han inte låta som pysande ballong när han andades så måste något göras.
– Jag tror jag måste sluta att röka, sa han när grusvägen som slingrade sig uppåt i en ganska brant backe.
– Taskigt flås, frågade Veronica med ett skratt, trots att frågan egentligen var onödig.
Taggen hade nu inte bara svettpärlor i pannan, det rann små rännilar längs ansiktet och hans ansikte började sakta skifta färg mot en rödare ton.
– Ja, alltså det här går ju inte. Jag har inget kondition alls, svarade Taggen och torkade svetten ur pannan.
– Det är väl ett utmärkt första steg i så fall att försöka att slopa cigaretterna men jag har faktiskt sett att du inte röker lika mycket, eller har inte gjort det sen vi kom hit ut så antingen så är det jag, ön, naturen eller allt ihop som har bra inverkan på dig, sa hon och skrattade högt.
Då slog det Taggen att hon hade rätt. Ända sedan de träffades för att ta båten hit ut så hade han haft fullt upp med en massa annat och hade hade rökt betydligt mindre än brukade. Han kände på cigarettpaketet i skjortans bröstficka. Det var nästan fullt, bar a 2-3 cigarretter var tagna ur det vilket betyder att han bara rätt lika många cigaretter sedan igår kväll.
– Det måste vara rekord, konstaterade Taggen när han plockat upp cigarettpaketet och konstaterat att det saknades tre cigaretter.
– Jag har bara rökt tre cigaretter sedan vi träffades inne i stan och tog båten hit ut. Jag som brukar dra i mig närmare ett paket om dagen.
– Du ser, jag har gott inflytande på dig, sa hon och log, strök hans svett ur pannan och kysste honom på kinden, i vad som blev en mycket intim rörelse.
Hon bryr sig inte om att jag svettas tänkte Taggen och tolkade det som ytterligare ett tecken på att nu var de ett par. Nu var Veronica och Taggen en, eniga, enade eller hur det nu skulle uttryckas.
Han hade träffat någon, en särbo, och han hade rökt tre cigaretter på drygt ett dygn.
