Nere i det stora köket hade en frukost värdig ett förstklassigt hotell dukats upp. Ost, bröd, ägg, kaffe, grönsaker, juice, frukt och korv stod uppradat på den stora köksbänken. Fat, glas och två kaffekoppar stod på bordet.

– Ta för dig, sa Veronica som seglade fram i köket i ett tunt, knälångt nattlinne, medan hon ställde fram det sista av maträtterna.

En omelett, råstekt skivad potatis, inlagd pickad lök, oliver och svamp.

– Blev det för mycket, skrattade hon när hon såg hur Taggen stannade till och betraktade konstverket.

– Nej, inte alls. Det bara är en frukost som ligger långt ifrån den jag brukar äta, om jag inte bor på hotell, svarade han och plockade åt sig kaffekoppen och ett fat för att ha något att lägga maten på.

Han plockade ihop en frukost värdig en mästare som det brukar heta och satte sig vid köksbordet.

 – Vi har saker att bestämma, sa Veronica när de ätit under tystnad.

– Har vi, svarade han och tittade upp.

 – Vi måste bestämma om oss, var vi är och vad vi är och vart vi ska, sa hon med en något mjukare röst samtidigt som ett lätt rosa färg märktes på hennes kinder. 

Taggen märkte nu inte att hon rodnade lätt utan kunde en viss panik stiga inom kroppen på honom och han insåg att nästa sak som han skulle säga kunde avgöra vart samtalet tog vägen. Han kunde sig också rätt vilsen för precis som vanligt med Veronica så trodde han att han visste vad hon ville och menade men han var aldrig riktigt säker.

– Ja, vad är vi nu, sa hon och tittade på honom.

– Hur menar du, sa han till sist efter att ha övervägt en rad olika svar.

– Ja, vad är vi nu, bara kollegor, var detta bara en engångsföreteelse eller ska vi utforska det lite mer och se var det tar oss, svarade Veronica snabbt.

Nu började det trilla ned en rad polletter i vår hjältes hjärna, olika möjligheter och han såg alternativa framtider framför sig men kände att han inte riktigt vågade satsa påa någon av dem.

– Jag hade mycket trevligt igår, med allting, och om du vill se vart det kan ta oss så är jag med på det, svarade han medan hans hjärna trevade efter att hitta orden och de rätta formuleringarna. 

Han insåg direkt att han lät lätt byråkratisk och lite stel i sitt svar men han hade i alla fall spelat över bollen till henne för han kunde inte för liv föreställa sig vad Veronica ville.

– Så här tänker jag, sa hon och drog in andan för att fortsätta

– Jag har det rätt bra som jag har det och det tror jag att du har också och vi är för gamla för att kasta oss huvudstupa in i något som kanske inte fungerar. Jag vill att vi fortsätter att träffas sen kan vi väl ta det som det kommer och se var det här tar oss, ungefär så tänker jag, sa hon, gjorde en paus och tittade på honom en blick som till och med Taggen kunde tolka som varm och vänlig.

– Så tänker jag också, svarade han och tillade:

– Jag inser nu hur ensam jag faktiskt varit och hur illa jag egentligen tycker om det. Igår var något helt annat, något som jag inte har haft och jag vill inte förlora dig så här nästan direkt, tillade han och insåg med ens att han varit mera öppenhjärtig än vad han kanske hade tänkt sig.

Veronica reste sig, rundade köksbordet, tog hans huvud i sina händer och kysste honom , länge.

– Då säger vi så, sa hon när hon släppte hans ansikte och såg honom djupt i ögonen.

Taggen fick dra ett djupt andetag och medan han gjorde det så spred sig ett leende över hans ansikte som mycket väl kunde klassificeras som inte så lite fånigt, men lyckligt.