Jag hoppade nyligen runt bland alla min listor i olika streamingtjänster och insåg en sak med lätt oroande tydlighet – jag blir lätt uttråkad. Jag tappade räkningen på alla de tv-program, tv-serier och inte minst filmer som jag börjat att se på men som jag aldrig avslutat.

Jag har inte tittat klart och jag har inte återvänt till de här programmen och filmerna fast jag vet att jag inte sällan sitter och hoppar runt bland alla mina tjänster för att se vad det kan finnas att titta på. Jag blir lätt uttråkad, greppar fjärrkontrollen och hoppar vidare. Jag fyller också på mina listor, det jag tror att jag vill se. Sen ser jag på rätt lite av att det jag sparat utan städar ut och rensar i mina listor.

Så där håller det på när det stora ointresset rullar in.

VHS-tiden

Det påminner en del om VHS-tiden då massor av program spelades in på olika band. Program som jag sedan aldrig tittade på utan som spelades över av nya program som jag inte heller tittade på. En slags ekorr-syndrom som nu kommit tillbaka i ny form i en ännu mer digitaliserad tidsålder.

Uttråkad eller som amerikanen säger ”short attention span”.

Det händer ofta att jag tar en långfilm i två delar därför att jag tappar fokus ungefär halvvägs. Det händer lika ofta att jag startar en tv-serier som får rulla på i bakgrunden som en slags hissmusik som bara finns där utan att engagera. Det händer väldigt ofta att jag simturer och jobbar med datorn i knät samtidigt som jag har något som rullar på tv-skärmen som bakgrundsbrus men jag tittar inte, inte på riktigt.

Ibland kan jag slappna av, fokusera och faktiskt fastna i och se en hel film, en riktigt lång film men det händer inte särskilt ofta. Drar jag på mig mina hörlurar (bra filmer ska ses med hörlurar på huvudet) så kan jag stänga ute omgivningen och ha fullt fokus på det jag tittar på. Det här slog när jag satt och tittade på Apples keynote där Apple Pro Vision visas upp – förvisso svindyra glasögon, 4K, avsedda för konsumtion för en person i taget.

Fattat

Kanske är det detta som Apple har fattat – allt det vi gör måste vi faktiskt inte göra med andra. Apple Pro Vision har kritiserats för att vara för dyr, en produkt för att sitta själv i soffan och Mark Zuckerberg har avfärdat Apples glasögon genom att konstatera att Metas och Facebooks Metaverse minsann är ett sätt att mötas, träffa en massa andra, digitalt. Apple tog aldrig namnet AI eller Metaverse i sin mun under hela presentationen. Pro Vision presenterades som glasögon, fristående eller uppkopplade mot en annan Apple-pryl som en bildskärm med stöd för 2D, 3D, rumsljud och ett helt nytt sätt att jobba.

Sen vet och förstår Mark Zuckerberg att Pro Vision inte är en produkt avsedd för en enskild användare som ska sitta i soffan, isolerad. Precis som med vilka annan webbkamera och bildskärm som helst så kan du koppla upp dig mot andra, om du vill. Han säger det han ,måste säga efter att ha övertygat Meta styrelse om att satsa miljarder dollar på visionen  att vi ska vandra runt i hans Metaverse som tecknade seriefigurer.

Prickat

Priset till trots så tror jag att Apple har prickat något här, sen återstår att se om det där rätt och om det går att skapa en ny produkt med nya appar, program och tjänster som i fallet med iPhone och iPad.

Kanske ska inte allt det vi skapar vara avsett för ett kollektiv, för att kliva in i ännu en brusande digital miljö.

Kanske är det dags att sätta sig i soffan och faktisk fokusera på dig själv och det du ska titta på – utan inblandning av en massa andra. Lite sund, självvald individualism.

Kanske blir det slut på fjärrkontrollstangon då, vem vet.