Veronica Johannesson hade försökt fånga Taggens uppmärksamhet. Hon hade gjort sig ärenden in till honom, försökt få ögonkontakt med honom under de få fikapauser då han lämnade sitt kontorsrum och hon hade letat efter honom på firmafesterna och afterwork tills hon insåg att Taggen inte var där.

För att vara en av tidningens lite mer profilerade medarbetare, en veteranerna och den med en ovanligt stor byline i tidningen så var Taggen hopplös, socialt. Han marknadsfördes av tidningen som en av de tunga skribenterna, vilket inte tycktes påverka honom det minsta. Han bjöds regelmässigt in till seminarier, ombads föreläsa men han tackade alltid nej, inte ens om arvodet var ordentligt tilltaget.

Taggen sökte verkligen inte uppmärksamhet och han höll sig undan sociala sammanhang. Han deltog inte vid fester, inte ens de där han bidragit till tårtan eller presenten. Han var ett journalistiskt spöke som gled in, obemärkt och som lämnade redaktionen lika obemärkt. Det enda som skvallrade om att han varit på plats var kön för jobb som skulle redigeras. Taggen lämnade allt som oftast efter sig 1-2 längre texter och en 7-8 notiser.

Ju mer hon försökte ta reda på om Tage Thuresson ju mer insåg Veronica Johannesson att hon på det hela taget inte visste någonting om honom. Han var en gåta, ett spöke en hägring som syntes ibland men som försvann lika snabbt. Ingen på redaktionen förutom Bengtsson tycktes känna Taggen och hon kunde omöjligen gå till Straffet Berndtsson för att få veta mer. Vi ett tillfälle trodde hon att hon skulle lyckas att snärja Taggen i samband med en kurs i skrivande som arrangerades av Journalistförbundet. Kursen var obligatorisk för alla på redaktionen och Veronica trodde länge att nu skulle hon få ett läge att närma sig Taggen.

När hela redaktionen satt på bussen som skulle ta dem till kursgården för en helg så saknades Taggen.

– Han kommer inte, förklarade Bengtsson när hon frågade.

– Han kommer inte. Taggen behöver inte såna här kurser, kan skulle kunna leda dem, tillade Bengtsson inan han gav bussen order om att åka iväg.

Ännu en möjlighet slank Veronica Johanisson ur händerna och det var likadant på interna fester, middagar, firmafester och after work. Taggen gled undan, behövde inte vara med och Veronica insåg att Tage ”Taggen” Thuresson var ett synnerligen svårfångat byte.

Ett tag hade hon funderat på att klä sig lite utmanande men valde bort den strategin. För det första var hon chef på tidningen och chefer klädde slg inte utmanande, inte i Veronica Johanssons värld. För det andra skulle det garanterat missförstås av någon av redaktionen yngre garde. Unga män med alldeles för dålig självinsikt och för mycket självförtroende.

Sedan insåg hon att hon förmodligen skulle kunna glida in på i raffset men att Taggen förmodligen inte skulle märkt det heller. Taggen tittade helt enkelt inte på kvinnor på det sättet, i alla fall inte på henne.

Det senare hade givit viss näring åt en helt annan tanke – tänk om karln inte alls var intresserad av kvinnor men hon lugnades av att Taggen inte ägnade män någon uppmärksamhet heller. Inte ens de yngre, de snygga männen på redaktionen tycktes få taggen att höja blicken från datorskärmen.

Taggen kom till jobbet utan att någon märkte det. Han såg ut att jobba hela dagen, utan att någon märkte det och sedan lämnade han redaktionen på utsatt tid. Vad han gjorde all tid där emellan visste ingen. Han var känd för alla tidningens läsare som en av de tyngre namnen men internt i det närmaste helt okänd.

– Vem fan är du Tage Thuresson, sa Veronica Johannesson tyst för slg själv när hon bläddrade igenom den interna telefonkatalogen och såg hans bild, tagen för minst 15 år sedan.