Veronica Johannesson ode medvetet valt sin karriär framför ett familjeliv. Hon hade aldrig känt behov av att skaffa barn eller familj. Hon levde för sitt jobb, genom sitt jobb och i sitt jobb.
Under åren så hade en och annan man passerat men det hade varit kortvarig förbindelser. De flesta som hon mött klarade inte av att hantera hennes prioritering där jobbet alltid kom i första hand. Män klarade i allmänhet inte av att placeras på andra plats och dessutom inte av en kvinna som inte var det minsta beroende av honom. Lägg sedan till att Veronica gjort en snabb karriär och att hon sett till att få bra betalt för att viga sitt liv åt de tidningar där hon var chef. Hon tjänade även i allmänhet mer än de män hon mötte, mycket mer.
Några män hade trots det försökt styra henne, tvinga sig in i hennes liv och komma på förstaplats, vilket var dömt att misslyckas. De åkte ut lika snabbt som de kom. Andra män hade försökt att ställa krav. De åkte ut ännu snabbare. Veronica Johannesson hade en person som styrde hennes liv – Veronica Johannesson.
Hon hade haft några längre förhållanden men ingen hade flyttat in, ingen hade kunnat göra anspråk på henne utöver middagar, teater- och biobesök, en helg i skärgården eller en helg på någon kurort, spa eller en mycket kort semestertripp. Veronica Johannesson var ingens flickvän, ingen sambo, inte ens särbo utan hon var Veronica Johannesson.
Hon skaffade sig ett hus ute i Stockholms vackra skärgård och hade en lägenhet på Kungsholmen. Hon levde på en nivå ekonomiskt som många inte kom i närheten av men ändå var det något som saknades. Hon hade kommit hem, jublande glad över ett ha fått nytt jobb, blivit beordrad, lyckats att sjösätta ett stort projekt och insett att all denna glädje kunde hon inte dela med någon annan.
Hon hade funderat över att skaffa katt men tyckte att det var lite för patetiskt. En ensam kvinna i karriären som kommer hem till en tom lägenhet så när som på en katt.
Hon fyllde tomrummet, delvis med kläder. Hennes garderober var fyllda med märkeskläder, inte svindyra kreationer, det ansåg hon vara för vulgärt men funktionella, kvalitetskläder som gjorde att hon smälte in bland alla kostymer utan att sticka ut för mycket. Det gjorde däremot hennes röda hår som var äkta, dock inte riktigt så rött som som den färg som hon regelbundet bättrade på håret med.
Hon hade en fast tid på en av de mer fashionabla salongerna i närheten av arbetet där hennes yttre bättrades på. Då och då gick hon på gym, inte för att brottas med vikt eller kroppsutseende utan för att hon mådde bra av det. Veronica Johannesson var inte trådtunn, inte påtagligt överviktig heller. Lagom ansåg hon själv och så länge som hon ansåg det så var det uteslutet att ens öppna kvällstidningarnas bantningsbilagor.
Teknik var hon intresserad så långt som att den skulle fungera. Utöver det så var det som satt under skalet på prylarna ointressant. Hon ägde en Mac, en iPhone och hade även en iMac hemma. Datorerna slog hon inte på särskilt ofta. Hon fick nog av datorer i jobbet.
På senare tid så hade hon alltså börjat att studera Tage ”Taggen” Thuresson, en av tidningens grundbultar och hennes fascination minskade inte när hon insåg att hon knappt visste vem han var, vad han gjorde eller hur han levde. Han var lite grå, anonym, inte tystlåten men han pratade inte oavbrutet. Lite överviktig och förmodligen i betydligt sämre skick än hon var. Han rökte dessutom vilket var ett direkt motbjudande inslag i hans person. Veronica Johannesson förstod inte hur intelligent tänkande människor kunde betala för att dra ned cancerframkallande rök i sina lungor.
Allt sånt där bekom nu inte Veronica Johannesson. Hon resonerade att karaktärsbrister kunde avhjälpas, tränas bort, botas och rättas till och skulle någon behöva göra det så visste hon att det var en uppgift som hon utan minsta tvekan vara kapabel att genomföra.
Hon hade uppfostrat män tidigare, så lätt övervikit och rökning var saker som det gick att fixa till. Det var värre med personligheten och när hon insåg att ”Taggen” var en genuint snäll människa som fann sig i det mesta, som faktiskt såg rätt bra ut och som aldrig skulle propsa på att få vara nummer ett så växte hennes fascination.
”Taggen” var en duktig journalist, skrev bättre än de flesta på redaktionen, var pålitlig, levererade alltid och insåg att om han skulle få behålla sin fria roll på tidningen så gällde det att leverera något större för löpsedlarna då och då.
Han var helt uppenbart alltså även smart.
Till det kom att under alla sina år på tidningen så hade han aldrig aspirerat på en chefsroll. Han stod därmed på tur utan att riktigt veta om det.
Han som chef för redaktionen, hennes gamla jobb och så hon som chefredaktör – så fick det bli.
