Ett av argumenten i den verbala striden mellan iOS och Android är att det senare, Googles plattform, är öppen, du kan nästa göra allt det du vill medan iOS är en låst, stängd plattform. Jag hävdar envist att det är en myt och att verkligheten är betydligt mera komplex – inte minst för alla utvecklare av appar.
För användarna så har Android framstått som en mera öppen plattform. Du har kunnat byta ikoner, flytta runt saker och förändra det du ser – i en Android-enhet på ett sätt som du inte har kunnat att göra i iOS men detta gäller inte utvecklare av appar. Tar du steget in bakom all grafik, alla ikoner och det du ser, och ska skapa appar och tjänster för Android så möts du av ett komplext regelverk som i mina, färgade ögon är krångligare, mera komplext än motvarande för iOS.
Fragmentering
Det första påtagliga problemet är alla dessa versioner av Android som tillverkare av enheter använder. Ska du utveckla en app för Android så måste du bestämma dig för hur många versioner nav Android som din app ska stödja. Även om du begränsar antalet versioner så får du räkna med att ha olika uppsättningar med kod för olika versioner. Lägg sedan till att många tillverkare lägger till egna funktioner, till sin version av Android.
Android är en plattform som spretar åt i stort sett alla håll, som kräver betydligt mer underhåll och uppdateringar.
Till en splittrad, fragmenterad plattform kommer sedan Googles alla regler – som ändras utan förvarning och som ändras ofta, betydligt oftare än reglerna för Apples plattform.
Användaren
För att vara tydlig – funktionellt, för användaren, så har Android, varit mera konfigurerbart. Jag skriver har varit för skillnaderna har minskat påtagligt med senare versioner av iOS. För utvecklare däremot (via har byggt flera appar för Android) så hävdar jag att talet om en öppen, fri plattform är en myt.
