Sakta så började Taggen känna sig bekväm i Veronicas sällskap. Spänningen, elektriciteten fanns där fortfarande men det kändes inte fullt lika krystat, spänt och påtvingat. Under alla deras samtal så hade de fortfarande inte berört nåra djupare ämnen. De hade inte pratat om sina tidigare föhållanden, vad de villa ha ut av livet utan hållit sig till arbete, musik, böcker och filmer.
Det var som en tyst överenskommelse att inte ge sig in på minerat område, inte än.
– Nu är vi snart framme, sa Veronica och ställde sig upp, gick fram till relingen och tittade framåt längs med båten.
Taggen satt kvar och bevakade alla packning, all mat och alla sprit som låg under soffan där han satt.
– Kom, sa Veronica och sträckte ut handen mot honom.
Taggen reste sig, tog handen och ställde sig bredvid Veronica. Hon gled elegant in i hans famn med ryggen mot hans bröst. Tog hans hand i sin och pekade mot en brygga som kom allt närmare.
– Där ska vi av och sedan är det bara ett par hundra meter uppför backen till huset, sa hon och drog hans armar tätare runt sig.
Plötsligt var spänningen där igen och Taggen brottades med egna funderingar och en inre osäkerhet om vart Veronica egentligen var på väg. Vid snart 50 års ålder var det bara att inse fakta. Han var förvisso ute på marknaden igen men en mer snövit amatör var det svårt att hitta. Kan kunde helt enkelt inte läsa av det motsatta könet längre. Han såg inte signalerna, kände inte igen dem och såg han dem så visste han inte vad de betydde. Han var helt enkelt snöblind.
Båten la inte till utan körde bara upp rakt mot bryggan, lät de bakre motorerna gå medan passagerarna kunde kliva och hoppa av. Det hela gick snabbt och på en halv minut så stod Taggen och Veronica på bryggan med kassar i händerna och såg båten lägga ut igen och vända tillbaka in mot Stockholm.
– Snart är det bara du och jag Taggen, sa Veronica och satte fart upp längs en grusstig som bar upp mot den lilla öns högsta punkt.
Resten av passagerarna försvann snabbt åt olika håll. De flesta tog vägen som gick längs med vattnet.
– Vandrarhemmet ligger åt det hållet, förklarade Veronica och besvarade hans outtalade fråga.
– Men vi ska uppåt, la hon till och ökade stegen.
Taggen hängde på så gott han kunde och kände ganska snart det där välbekanta men långt ifrån angenäma stinget i bröstet och sedan känslan av att försöka andas genom ett sugrör.
– Taskigt flås, skrattade Veronica när märkte att avståndet mellan dem drygades ut.
– Jag borde sluta röka, svarade Taggen och det räckte som förklaring
