30: Jakobsson ringde snabbt ett antal telefonsamtal enligt en på förhand uppgjord lista. Listan fanns i en pärm som var inlåst i ett kassaskåp. Det fanns inga kopior på innehållet i pärmen och det mesta av informationen hade skrivits på den gröna Halda reseskrivmaskin som stod i samma kassaskåp.
Inga kopior, inte skrivet på en dator och det fanns med andra ord inga digitala kopior av pärmen och dess innehåll.
Listan innehöll nyckelpersoner inom stora svenska företag, Rikskriminalens IT-avdelning och sedan Jakobssons egen grupp av människor som bara han kände till. Det var några studenter, några med avklarad examen och som nu jobbade med säkerhetsfrågor inom svenska och internationella företag. Det var Jakobssons egen cyberbrigad av handplockade personer som han visste hade den kunskap som krävdes. Polisens folk var med bara för sakens skull liksom flera av representanterna för näringslivet. De var inte med på listan därför att de kunde tillföra särskilt mycket utan mer av politiska skäl.
Ibland kunde de vara nyttiga därför att de hade kontakter och kunde hjälpa till med att öppna dörrar men de hade inte de datakunskaper som Jakobsson nu insåg att han behövda kalla in. Däremot hade en del av dem pengar, vilket också kunde komma väl tillpass.
På listan fanns också en del nyckelpersoner inom säkerhetsföretag varav i alla fall två hade egna övervakningscentraler på mer än en plats i världen. Dygnet runt övervakades trafiken ute på nätet i vad som bara kan beskrivas som högteknologiska bunkrar.
På grund av tidsskillnaden kunde Jakobsson inte ringa alla på lista på en gång. Några fick finna sig i att bli väckta. Det var de personer som Jakobsson ville försäkra sig om att de inledde jobbet direkt.
Några av de han talade med frågade om de skulle åka in till kontoret, vilket inte var nödvändigt. Någon gång per år träffades gruppen, inte mer. Resten av mötena, de få de hade sköttes numera digitalt med video- och röstkonferenser.
Det var både praktiskt och lönsamt. Nu kunde mer av den hemliga budgeten spenderas på arbete ute på fältet istället för att läggas på hotell och resor.
Fem personer satte Jakobsson i arbete direkt. Två av dem väckte han och såg till att de per omgående tog sig in till en övervakningsbunker. En i Finland och en i USA.
Resterande tre fick order om att snabbt koppla ihop sig med Sommargren och fortsätta analyserna och sökningarna med hjälp av klustret.
När Jakobsson var klar med listan slog det honom att ingen hade ifrågasatt varför. Ingen hade protesterat eller en frågat om varför han ringde, om det var allvar.
Samtliga hade noterat den information de fick via telefon, antecknat vad de skulle göra och sedan satt igång med sin uppgift.
Jakobsson lutade sig tillbaka, drog åt sig kaffekoppen med kaffet som numera knappt var ljummet, tog en första klunk och funderade på hur många människors planer han nu slagit omkull på mindre än en timme.
31: Efter ett par timmars letande, analyserande och efter flera körningar via klustret så började spåren peka åt ett och samma håll. Sverige. Det kunde röra sig om en svensk användare som använde två av de största operatörernas nät.
Användaren hade använt både fast och mobilt bredband och även en telefon via 3G-nätet.
– Är vi säkra på det här, fråga Jakobsson när Sommargren lämnade över den första tekniska analysen.
– Hyggligt men vi måste kolla hans hopp mellan servrar ett varv till. Vi kan ha missat något där, svarade Sommargren lite defensivt.
Jakobsson visste att det skulle bli samma resultat. Sommargren och hans tekniskt drivna nördar till kamrater gjorde inga slarvfel. De kollade, kollade igen och de hade i allmänhet alltid mycket bra på fötterna innan de lämnade över en analys eller gjorde några bedömningar.
– En svensk, tänkte Jakobsson högt.
– Ja, det finns mycket som pekar på det, svarade Sommargren som inte riktigt var med på att det inte var en fråga utan mer ett konstaterande.
– Vet vi vem?, frågade Jakobsson.
– Inte ännu men snart.
– Kan jag göra något?, frågade Jakobsson som nu ville skynda på processen så mycket han bara kunde. Han ville veta vem den okände var för att bättre kunna göra en bedömning av vad nästa steg skulle bli.
– Tja, du kan ju alltid lyfta luren och ringa till Pettersson och be honom plocka fram de loggfiler vi behöver för en del av uppkopplingarna. I annat fall måste vi gå via säkerhetspolisen eller Rikskrim och det vet du vilken tid det tar, svarade Sommargren och sträckte över en lista på IP-nummer och datum.
Jakobsson log när han tog emot pappret. Alltid förbered, alltid scout och alltid ett steg före. Sommargren och hans grupp hade redan sammanställt en lista på det de behövde och längst ned fanns även telefnnummret till Persson.
– Ok, inga problem. Vi tar en genväg. Det går inte att sitta och vänta på att byråkraterna ska få ändan ur, svarade Jakobsson. sträckte sig efter luren och tryckte in en kort sifferkod.
Perssons telefonnummer fanns på “speed-dial” och det var inte första gången som Jakobsson åsidosatte krav på brottsmisstankar, polisanmälning och ett underlag för att få ut vad en av deras kunder hade haft för sig. Normal sett var det en rätt krånglig pappersexercis innan uppgifterna kunde lämnas ut. det var därför han hade Persson på snabbtangenterna. Persson ifrågasatte aldrig. Han plockade fram uppgifterna direkt och frågade inte ens vad Jakobsson skulle ha dem till. Det gjorde inte vapenbröder.
Persson och Jakobsson hade tjänstgjort i FN-tjänst i Ismaelia för snart 30 år sedan. Det skapade lite speciella band och redan på den tiden tog de båda genvägar för att lösa problem. Krånglande egyptiska gränsvakter mutades med svensk porr och deras israeliska motsvarigheter med sprit. Det var inte enligt reglementet men det fungerade. Det gjorde det med att ringa Persson också och snabbt och enkelt gå runt alla krav på det som så vackert kallades rättssäkerhet.
