Jag vet inte hur många timmar jag tillbringar framför en datorskärm i jakten på en bugg, en mystisk, märklig sak som ställer till det, som ger upphov till följdfel och som kan driva även den mest balanserade till mitt vansinne. När datorer jävlas så gör de det ordentligt.
Det finns också en grundregel i sammanhanget – det här alltid en skitsak som gäller till det i massor och ju mer avancerat och komplicerat hela lösningen är desto mer bagatellartad är felet. Liten tuva stjälper ofta stort ladda brukar det ju heta och det är sant i de här sammanhangen. Nyligen satt jag framför dator och svar allt längre ramsor. Det handlade om bloggen, Magasin MACKEN, och ett obskyrt, märkligt och märklig fel som slog till ibland och som sedan helt spårlöst försvann liksom för att vagga in dig i falsk säkerhet att ju hade saker ordnat till sig på egen hand.
Buggar gör det – vaggar in dig i falsk säkerhet så att du ska tro att du har löst problemet för att sedan riva ned allt ditt självförtroende och ställa till det värre lön någonsin. Buggar är elaka på det sättet.
Überjävlig
Buggar gillar också att kasta upp det absolut överjävligaste felmeddelande de kan hitta. Det där felmeddelandet som får hjärtat att stanna i kroppen på dig. Buggar ställer inte till det lite – alltid mycket, alltid kritiskt och alltid med de allvarligaste varningar de kan tänka sig. Buggar är elaka på det sättet.
I det här fallet dök upp “Kritiskt fel” upp – utan förvarning för vad som sig att vara slumpmässiga fel. Över tid lärde jag mig att det aldiorg var något kritiskt. Det var bara hubbhelvete som lekte med min hjärna och mina ytankar. Har jag sagt att att buggar är jävliga på det sätet?
De är det.
Ljög
Nåväl, jag listade snart ut, efter en 3-4 mindre hjärtstopp (nåja) att buggen ljöd. Den blåljög mitt rätt upp i ansiktet. Det var inget kritiskt fel, inget hade stannat och felet var närmaste tt likna vid hicka även om det resulterade i att mitt arbete blev hackigt och ryckigt och ledde till långa svarstider. Utifrån funkade allt som det skulle. Det var bara jag som fick sitta och vänta medan saker sparades onödigt länge. I världen med hemsidor är detta inget ovanligt. Du lär du g snabbt att lösningen är att sitta och slå av saker tills felet förhoppningsvis försvinner. Sedan slår du på allt ingen tills felet dyker upp igen. Visst lät det där som något som folk med en en 4-5 år lång utbildning ska pyssla med – on och sedan off för att se om felet kan återskapas. Hur som helst så är det bsåpnt vi håller på med i databranschen. Vi är jävligt skärpta förstår du och det är inte vem som helst som får, eller kan sitta där och trycka på på och sedan på av och sedan på på igen.
Det krävs också massor av utbildning och erfarenhet för att sitta och titta på en röd lampa (som blinkar) tills den blivit blå. Det är också sånt där avancerat som via pysslar med i data branschen. När vi inte sitter och suckar och tittar på ett streck som sakta, oerhört sakta växer sig allt längre. Ibland går det så långsamt att vi tror att strecket stannat så att vi placerar musmarkäöen i slutet för att se mom strecket ändå inte växer lite till. Kom inte och säg att all utbildning och all erfarenhet inte kommer till nytta i såna situationer.
Svordomar
Svordomar ä ett viktigt inslag i sammanhanget. Ibland skriker vi åt datorn också. Det fungerar aldrig, det vet vi men det känns lite bättre. Häruppe i norr är “Men nog är det väl Gud förbannat …” en favorit i datorbranschen. Den är rätt populär i en massa andra sammanhang också.
Efter att ha rivit av ett oräkneligt antal svordomar av den typen och värre, mycket värre så började jag hitta felet, trodde jag. För det gör också alltid buggar. De får dig att tro att du är på rätt väg för att sedan skoningslöst bevisa att du är helt ute och cyklar. I det här fallet så pekade buggen med hel hand att det var ett bildgalleri som gällde till det men jag var listigare än så., Trodde jag för det är också alltid så i den här branschen att vi alla alltid tro att vi är så förbannat smarta. Det är därför vi låter helt obegripliga när vi pratar med andra, utanför branschen. Det ska vara så. Vanligt dödliga ska inte förstår vad vi håller på med därför att det annars skulle avslöja att det vet vi inte heller. Vi gissar för det mesta.
Nåväl – just bildgallerier och jag har ett trasigt förflutet. Jag hatar dem för att vara helt uppriktig. Jag hade redan vid det här laget bestämt mig för att kasta ut bildgalleriet på bloggen efter en massa märkliga fel, buggar och annat helvete som bildgalleriet ställt till med. Bildgallerier är onda – nu vet ni. Hur som helst så slog av jag ett par plugins och funktioner ytterligare och felet försvann eller det blev i vart fal avsevärt mycket bättre. Saker började att fungera igen. Ljust i tunneln och allt det där. Nu var det bara ett problem – jag kunde inte logga in med vissa enheter.
Någonstans under resans gång, vi brukar prata sådär, för att försöka att dra intresset från att vi högst sannolikt gjort fel. Ställt in något fel, inte läst innantill och haft bråttom. Det har vi ofta i den här branschen.
Kort
För att göra en lång historia kort – en VPN i kombination med Apples nya Private Relay-funktion ställde till det med allt och överallt. Lösningen var att göra en Microsoft. Riva ut allt och starta om. Efter en 5-6 timmar så började saker att rulla igen. Timmar som jag aldrig kommer att få igen och som får läggas till det berg av förlorade timmar som livet i den här branschen består av.
En bugg i kombination med funktioner i operativsystemet och ett program och en tjänst ledde mig helt fel. Det är sånt buggar gör – leder dig fel.
I’m to old for this shit!
