Jag kommer då och då på mig själv på mig själv att skrika till radion, tv:n eller tidningen – varför ställer du inte den här frågan?
Min fråga, till mina forna kollegor, journalisterna, varför så ni så dåligt pålästa?
För att detta ska bli konkret och begripligt ska vi hålla oss till ett enda ämne – fiskepolitik och fiskekvoterna i Östersjön. Som ämne betraktat snävt, kanske inskränkt men Östersjön är vårt innanhav som vi delar med en rad andra länder och beslutsprocessen är en smula byråkratisk och men egentligen inte särskilt invecklad.
Processen
Det internationella havsforskningsrådet ICES lämnar ett vetenskapligt underlag till EU-kommissionen som tar fram ett förslag till beslut som skickas till EU:s fiskeriministrar, just nu 27 folkvalda. Det är gången.
ICES rekommendationer är offentliga, du kan leda ned dem från ICES hemsida. Du kan också ta del av dem på Havs- och Vattenmyndighetens hemsida. EU-kommissionens förslag för också offentligt – det är bara att klicka sig fram.
Pressmeddelande från EU-kommissionen
https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/sv/ip_24_4401
Kommissionens förslag
https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=COM:2024:386:FIN
När sedan beslutet ska fattas om vilka kvoter som ska gälla så stänger 27 ministrar in sig i ett rum, förhandlar och kommer ut med ett beslut. En minst sagt märklig hantering därför att vi medborgare får ingen som helst insyn när besluten fattas. Jag har lyft just den frågan med högt uppsatta tjänstemän inom departement och fått svaret:
– Skulle ministrarnas diskussion göras offentlig så finns det en risk att allt blir alltför tekniskt, så att ingen skulle förstå.
I princip så ska vi få insyn, alla tycker att det är bra, men diskussionen skulle bli obegriplig är ett av de argument jag har fått som svar. Jag har svårt att se ett mer maktfullkomligt svar och arrogans mot något så enkelt som insyn och är det så att våra folkvalda ministrar inte kan uttrycka sig så att folk förstår så får vi väl lägga det ansvaret på dem. Ställ krav på att göra diskussionen begriplig, eller så får de vackert hålla käften.
Jag har sett få journalister ifrågasätta bristen på insyn vilket bäddar för en massa märkliga uttalanden och svar från våra ministrar. När det gäller fiskeripolitiken så är det Landsbygds- och infrastrukturminister Peter Kullgren, KD (kristdemokraterna) som har det yttersta politiska ansvaret, just nu.
Fråga 1 är hur det kommer sig att vi medborgare inte får insyn, inte får veta hur diskussionerna går inför beslut om fiskekvoter?
Nollkvoter
Inför beslut om 2024 års kvoter så föreslog EU-kommissionen nollkvoter, inget fiske allas efter sill/strömming i stora delar av Östersjön.
Beslutet blev ett fortsatt fiske, minskade kvoter förvisso, men i Bottenviken och Bottenhavet beslutas om kvoter på drygt 95 000 ton.
Tabellen ovan finns på Havs- och Vattenmyndighetens hemsida.
Det finns med andra ord en rätt betydande diskrepans mellan EU-kommissionens förslag och det faktiska beslutet. Det här kan vem som helst, vilken journalist som helst läsa sig till. Det är inte åsikter, argumentation – det är fakta.
När Peter Kullgren fått frågor om kvoter, larmrapporter om minskande bestånd av sill/strömming och lax så har han svarat att han och Sverige lyckades får ned kvoterna i förhandlingarna med de andra länderna.
Fråga 2 – Vilka kvoter? EU-kommissionen föreslog noll fiske, inget fiske, inga kvoter.
Hur kan du förhandla ned en nollkvot?
Fråga 3 – vilka länder argumenterade för höjda kvoter, från noll?
En rätt intressant fråga eller hur eftersom Peter Kullgren hävdar att Sverige höll emot men fick ge med sig med en kvot som landade på drygt 95 000 ton. När det sedan riktas kritik mot Peter Kullgren så svarar han att kritiken kommer, främst från socialdemodekratiskt håll, därför att socialdemokraterna varit rätt misslyckade i sina tidigare förhandlingar när de ansvarade för fiskeripolitiken.
Utspel
Det är självklart att kritiken är ett politiskt utspel, det är det som är politik, och Socialdemokraterna kan inte slå sig för bröstet och hävda att de var särskilt mycket bättre eller duktigare förhandlare. Problemet med hanteringen av Östersjöns fiskebestånd har stora likheter med hur vi i Sverige har skött vår järnväg. Nu får vi skörda de negativa frukterna av årtionden av bristande underhåll och det ansvaret vilar på regeringar av allehanda färg.
Det stora problemet med hela den debatten är densamma som när det gäller våra fiskar i vårt innanhav – den är inriktad på att fördela skulden istället för att faktisk göra något. Skulle ett företag bedrivas med samma metoder, samma typ av analys och problemlösning så skulle det mesta stå still – allt medan ledningen och alla medarbetarna diskuterade vem som orsakat ett problem, hur skulden ska fördelas och i vilken grad, hur mycket av skulden som ska fördelas på vem. Företag skiter i allmänhet i det i ett förstaläge och jobbar mer lösningsorienterat och det hade varit oerhört uppfiskande om politiken och politikerna kunde göra detsamma.
Sill/strömming, lax, torsk, skarpsill och andra svaga och hotade arter i Östersjön är inte hjälpta av skuldfördelning.
Fråga 4 – varför ägnar sig ansvariga åt att diskutera vad företrädare har gjort, och inte gjort, istället för att faktiskt göra något?
Det är ju som bekant ytterst svårt, för att inte säga i det närmaste omöjligt att utkräva ansvar i efterhand, speciellt som att det är du som har ansvaret just nu.
Balans
Dagens journalistik handlar i alldeles för hög grad om balans och en tro att du har fullgjort din journalistiska uppgift om bara alla parter har fått komma till tals. Hävdar någon att det regnar ute så är det din förbannade plikt, som journalist, att öppna fönstret, inte ringa någon som hävdar att solen skiner – lär någon klok individ ha sagt.
Läs på, ställ relevanta, kritiska och granskande frågor och är det så att din text eller ditt inslag saknar balans för att verkligheten gör det så leta inte efter någon som bara ska fylla rollen av att säga emot.
När landets ytterst ansvarige för den svenska fiskeripolitiken hävdar att han slogs för sänkta kvoter så är det din förbannade plikt som journalist att fråga – hur då?
PS. För tydlighetens och transparensen skull – jag är kommunikationsansvarig inom Stiftelsen för Östersjön
