De satte sig på akterdäck, i lä. Det var mycket folk på båten och de fick hela tiden flytta närmare och närmare varandra. Taggen sköt undan kassarna med maten och spriten under sätet och låste dem med sina ben.
Två signaler och sedan sköt båten ut, baklänges ut från kajen, vände, satte fören ut mot skärgården, tog fart och sedan var de på väg. Taggen höll sin MacBook i ett fast grepp. den släppte han aldrig.
– Datorn, frågade Veronica och nickade mot det lila omslaget.
– Jo, jag kunde inte tänka mig att vara utan den, svarade han med ett skratt.
– Arbetsnarkoman, jag ska nog få dig på andra tankar, replikerade hon och fyrade av ett leende som Taggen hade svårt att tolka.
Det låg en antydan i de orden som kunde tolkas lite hur som helst. Det var upptill mottagaren att ta emot dem och sedan göra vad han eller hon ville med dem. Taggen blev mest förvirrad och konstaterade än en gång att han var fullständigt otränad på det här med att umgås med det motsatta könet.
– Hur många blir vi, fortsatte Taggen.
– Du, jag och sedan grannarna om de kommer över, svarade Veronica.
Så kom bekräftelsen. Ingen utväg. Inga andra att gömma sig med eller bakom eller hur du nu gjorde när du inte ville vara ensam, helt ensam.
– Trevligt, försökte Taggen och insåg med ens hur oerhört platt och intetsägande just det svaret var.
Veronica svarade inte utan sträckte upp ansiktet ut i solen, slöt ögonen och lät sin hand liksom sumpmässigt falla ned mot Taggens nacke. Hon vilade handleden mot slutet av hans axel och körde in fingrarna i hans hår.
De satt tysta, länge. Tagen därför att han just nu hade förlorat all saliv i munnen. Åtminstone kändes det så. Hon, därför att hon sög i sig all sol hon kunde fånga in.
Till slut släppte spänningen. Taggen kunde liksom hitta rätt i tillvaron och helt enkelt slappna av och njuta av situationen.
Den gamla ångbåten stävade på ut i det blå. Gick då och då in till en brygga för att lämna av passagerare.
– Vi ska med ända till slutet, sa Veronica utan att släppa solens strålar.
Slutet, tänkte Taggen. Är det slutet det handlar om. Ja då är det ju bara att åka med då.
0 kommentarer