Nu satt han på parkbänken och kunde inte skaka av sig känslan av dejavu. Allting kändes så välbekant på något sätt. Något han hade gjorde förut. Nyligen.

Hela resan in till stan kändes bekant. Inte bara för att han gjort den förut utan det var allting som kändes som en repetition. Han köpte tidningarna, kaffe och kom till Nybrokajen långt före utsatt tid. Det var varmt, strålande sol och kajen började att fyllas med folk. Lediga, glada människor som var på väg till midsommarfirande precis som han själv.

Han satt där på den gröna parkbänken och redan när han styrde stegen mot den så kändes det precis som om att han den här korta promenaden hade han gjort förut.

Han ställde den stora ryggsäcken på ena kanten, öppnade locket på kaffemuggen, slog upp tidningen och försökte flytta fokus till rubrikerna, ingresserna och bilderna men de var lönlöst. Han visste på ett ungefär från vilken håll hon skulle komma och varje minut sänkte han tidningen och kikade över kanten.

Det gällde ju att inte verka för mycket på, inte för angelägen men det misslyckades han kapitalt med. Metodiskt gick han igenom hur han skulle ta emot henne. Inte för översvallande, inte exalterat utan lagom. Svenskt lagom. Inte prata för mycket och inte för fort. Han skapade en slags lista inne i huvudet som han gick igenom.

Det däremot kändes det inte som att han hade gjort förut.

– Fy fan vilken patetisk figur du är Taggen, kom han på sig själv att utbrista.

Han var förälskad upp över öronen, han pratade med sig själv, skapade regler och han hade till och med börjat att kolla in sig själv i skyltfönstren medan har ute och gick. Det kunde knappast bli så mycket värre för en medelålders, frånskild teknikredaktör.

Han bläddrade snabbt igenom båda morgontidningarna utan att hitta något som fick honom att mer än högst tillfälligt stanna upp. Han tog sig inte genom så mycket mer än rubriken och inledningen på ingressen sedan irrade han vidare men inte förrän han kikat upp över kanten för att se om hon var på väg.

Plötsligt var hon bara där. I motljuset, på långt håll. Så långt bort att han först inte var riktigt säker på att det var hon. När hon kom lite närmare så kände Taggen igen det röda håret och den rappa, stadiga gången. Hennes sommarlätta kjol var nästan genomskinlig i

– Herrejävlar, Taggen, vilken uppenbarelse, utbrast han spontant men ändå så tyst att ingen i omgivningen kunde höra honom.

Veronica Johansson var verkligen en uppenbarelse. En frustande vild rödhårig urkraft, likt en ardenner och långt ifrån det trådsmala fotomodell-idealet. Det ideal och den kroppsform som inte har överlevt en vecka ute på savannen eller i urtidsgrottan. GirlPower hade passat om nu inte Veronica Johannesen hellre jämförde sig med general Patton än med girl power.

Nu kom hon mot honom med bestämda steg, kassar i händerna och det röda håret som en flagga på hennes kvinnoskepp – som Ulf Lundell hade skaldat en gång i tiden.