Han hade kommit till insikt samma morgon efter att metodiskt ha samlat in det han skulle ha med sig. Maten hade packats ned i en ryggsäck, modell större, tillsammans med spriten. vinet och det andra.

Han hade tittade på klockan och konstaterat att den hade drabbats av någon slags stillestånd. Minuterna segade sig fram och han kände det välbekanta suget av oro komma tillbaka nere i magen.

Han hade gått igenom allt en gång till och konstaterat att allt fanns med, allt var planerat, allt var klart och att han hade en bra stund att slå ihjäl innan det var dags.

Han hade satte sig ned framför sin vita MacBook och slösurfat ett tag, eller försökt för det tog inte lång stund innan tankarna vandrade iväg och han var på en helt annan plats i en helt annan tid.

Gång på gång hade kom han på sig själv med att sitta där och dagdrömma om en redaktionschef med ett stort, rött burrigt hår och sakta och stegvis så hade han kommit till insikt.

Han hade stretat, hållit emot och inte riktigt velat inse men innerst inne visste hade han förstått vad allt det här betydde. Trots att det gått många år sedan sist och trots att hans kropp och medvetande inte befunnit sig i detta stadie på länge så kändes allt så välbekant. Angenämt och välbekant.

– Du är kär Taggen, hade han sagt till sig själv när alla diagnoser, teorier och tankar samlats ihop.

– Strikt logiskt så är du kär Taggen, hade han upprepat, liksom för att smaka på orden, dess innebörd och betydelse.

Inte nog med att han var kär. Han hade pratat med sig själv också och inte ens de mest ihärdiga ryktena runt Apple, Mac och Steve Jobs hade fått honom att fokusera på något annat denna morgon. Han hade gjort ett tappert att surfa runt bland alla bloggar med rykten och se om det hänt något nytt men det var meningslöst. Ingenting fastnade och ingenting förmådde att tränga undan en rödhårig redaktionschef.

Till slut såg han sig själv i MacBook:ens svarta bildskärm och hade insett han att han suttit och funderat i minst 45 minuter. Efter 30 minuter drog nämligen skärmsläckaren igång och efter ytterligare 15 minuter släcktes skärmen. Nu hade skärmen blivit svart och han hade suttit där och tittat på sig själv.

Han hade skrattat för sig själv. Förvånad över sin egen blixtsnabba analys och sin osvikliga logik. Minst 45 minuter sedan saken var klar. Han var upp över öronen förälskad och nu handlade allt om huruvida känslorna var besvarade eller inte. I samma stund som den tanken tog fart genom huvudet på honom så hade insett han det oundvikliga i hela situationen. Det fanns en grundläggande och viktig förutsättning för att hans nu angenäma känslor skulle fortsatta att vara just det, angenäma och det var att känslorna var besvarade.

I annat fall så kunde känslostormen snabbt övergå till en orkan av obesvarad kärlek.

Där och denna morgon så hade saker vaknat i honom som legat för träda länge, ända sedan en skilsmässa för flera år sedan som hade kommit som en chock och överraskning för honom som för alla andra män i hans ålder. Män som levde med rutiner, som aldrig överraskade, som inte ville hitta på något nytt och som aldrig såg att den andra hälften gled iväg åt ett annat håll förrän det var försent.

Han hade gett upp, direkt, lagt sig platt och låtit henne styra, allting, i någon slags förhoppning att hon skulle ångra sig. Det gjorde hon inte och hon försvann lika snabbt ur hans liv som hon hade kommit in i det. Förutom några telefonsamtal, korta möten för att ordna de sista formella detaljerna så hade han inte inte hört av henne på snart 5-6 år. Det visade sig också att hon försvann ur hans bekantskapskrets också. Hon försvann därför att hon egentligen aldrig hade varit en del av hans liv med redaktionsfester, reportageresor och därför att hon inte brydde sig om hans manliga bekanta. Taggen hade bara manliga bekanta och de bestod av de han arbetade med. Han var som många andra journalister, instängd i en bubbla med arbete och arbetskamrater.

Så hon försvann och Taggen bytte bara bubbla. Han klev ur en bubbla som gift med en hustru som skötte hemmet, all markservice, gav upp allt, och flyttade in i en bubbla med bara arbete. Markservicen ersattes med hämtmat, halvfabrikat och en massa annat onyttigt som nu satt som en krockkudde runt magen. Han stängde av sina känslor, gick på autopilot fram till nu.