Taggen kom sig själv med att kolla klockan ungefär var 30:e sekund.

– Men för helvete Taggen du är inte 15 nu. Slappna av, sa han till sig själv.

Uppmaningen hjälpte inte. Han var lika rastlös och förväntasfull som en tonåring som väntar på 15-års dagen och som vet att mopeden står därute i garaget.

Han såg henne komma gående på långt håll. Det stora röda håret flöt omkring i vinden, kassar i händerna och klädd i en ljus, lätt blommig sommarklänning. Hon var plågsamt vacker, tänkte Taggen, reste sig upp och plockade snabbt ned den bärbara.

– Du kom, var det första hon sa och Taggen kände hur tungan hade fastnat i gommen.

– Självklart, fick han fram till slut. 

Han som hade haft det svenska språket som levebröd i årtionden hade plötsligt svårt med orden, svårt att prata och helt enkelt svårt att veta vad han skulle säga. Pinsamt var ju liksom bara förnamnet tänkte Taggen och funderade på det syntes att han rodnade också.

– Båten går från den där bryggan, sa Veronica och pekade med handen som höll en välfylld kasse.

Hon hade en kasse även i den andra handen vilket inte hindrade henne från att med raska steg styra stegen mot ångbåtsbryggan.

Taggen lommade efter, tacksam för att hon nu tog ledningen ch gick före. Då behövde han inte prata i alla fall.

– Vilket väder, klämde han fram och kom med ens på sig själv med att leverera en klassisk plattityd.

Vädret, skulle han snacka om vädret?

Tankarna rusade runt med expressfart i en hjärna som kämpade febrilt för att hinna med och skaffa sig något som i alla fall påminde om kontroll men det var hopplöst.

Taggen övervägde på allvar att släppa det han hade för händerna, gå fram till närmaste lyktstolpe och skalla sin panna blodig. Det skulle garanterat inte samla tankarna men han skulle i alla fall kunna fokusera på något annat än det sommarlika, rödhåriga väsen som gick framför honom i raskt takt. 

Hans iPhone i innerfickan darrade till och plingade till för att förkunna att han nu skulle träffa Veronica och att båten snart skulle gå.

Tänk om telefonhelvetet kunde tala om för mig hur jag ska få den här konversationen att börja rulla också utan att framstå som en lallande fåne, tänkte Taggen och ställde ned väskan och kassarna bredvid bänken som stod intill bryggan. Någon sittplats var inte att tänka på. Det var fullt med Stockholmare som tänkte fly stadens larm för några dagar.

– Jag har biljetter, ingen fara, sa Veronica och tolkade hans bleka ansiktsfärg som att det var det Taggen var orolig för.

Nej, det var inte det Taggen var orolig för. Hans tankar ragglade fram och tillbaka, utan styrning och utan kontroll. Det var det han vara orolig för.