Det blev ett kånkande och ett släpande på vägen hem. Kassar, datorn över ena axeln och så trängseln i tunnelbanan, på bussen och på trottoaren.

Taggen släppte ifrån sig en blytung suck av lättnad då khan kämpat sig in, innanför den egna dörren och stängt den bakom sig.

Äntligen hemma, äntligen “safe” och med en hyggligt imponerande uppsättning mat och dryck inför helgen. Svetten pärlade i pannan på honom och en och annan iskall svettdroppe rullade ned längs ryggraden i glipan mellan skuldror och skjorta.

Taggen rös till, sparkade av sig skorna och styrde stegn mot köket och kylskåpet. Han öppnade dörren och upptäckte två saker – det var tomt och det skulle inte vara något problem att rymma det han handlat.

En tillplattad, utklämd tub med Kalles Kaviar, öppnad i bakändan för att kunna skrapa ut det sista låg och skräpade på en av hyllorna. Några folköl, en halvtom back med Ramlösa, 33 centiliters burkar stod längst ned. Det var i princip hela hans matförråd.

Snyggt och prydligt stuvade han in mat och sprit för tusentals kronor. Hade kylskåpet haft känslor så hade det jublat över att äntligen får göra lite nytta. Lite verklig nytta och få hålla riktig mat och dryck kall. Det var nämligen flera år sedan sist.

Han fortsatte in på det kombinerade kontoret och sovrummet, plockade fram den vita MacBook:en, ställde den på plats och anslöt alla kablar och tryckte på startknappen.

Han satte iPhone i sin vagga, lyssande till hur den externa Time Machine-disken startade och väntade på ljudet från hans MacBook som förkunnade att den skulle starta. Det kom inte.

Ingenting hände mer än att istället för det vackra äpplet så visades ett frågetecken. Taggen blev iskall. Han la handen på datorn för att försöka känna om hårddisken vibrerade och om det fanns något liv i den.

Möjligen kunde han känna vissa vibrationer men det hände ingenting mer än att ett frågetecken visades mitt på skärmen.

Hans liv, hans allt, hans MacBook startade inte. Han tryckte ned startknappen och startade om datorn. Samma resultat. Ett frågetecken sen inget mer.

Hans iPhone var också tyst, inget pip, inget grönt batteri och ingen synkning. Den liksom bara stod där och väntade på att han skulle göra något. Frågan var bara vad.

Han var ingen tekniker men han visste en som var det.

Han slet åt sig sin telefon, petade med darriga fingrar fram telefonnummret och tryckte på dial.

En signal gick fram, två signaler och tre signaler.

– Men helvete människa, svara då, väste Taggen mellan tänderna.

– Ja det är Johan, svarade det äntligen i andra änden.

– Ja, tjenare du, det är Taggen. Har du tid för jag tror att allting har gått åt helvete, startade Taggen.

– Tjenare, jahadu, har du fått restskatt, krockat bilen, fått kicken eller är det bara datorn som har gått sönder, kom den blixtsnabba repliken.

– Datorn har gått sönder, tror jag, suckade Taggen.

– Ok, du körde Leopard va?

– Jajamen.

– Bra och minns jag rätt köpte du en extern hårddisk av oss och drog igång Time Machine?

– Jajamen, det också.

– Men dåså Taggen, känn lugnet. Det här kirrar du på en timme eller kanske lite drygt.

Det var de vackraste ord Taggen hade hört på väldigt väldigt länge.