Taggen samlade snabbt ihop sina prylar, packade ned MacBook:en, telefonen och raffsade snabbt ihop en del papper som han trodde att han behövde ha med sig.

Han ringde en taxi i hissen på väg ned till gatuplanet. Han nickade till vakten och inväntade sedan taxin utanför det stora tidningshuset. Då det fanns en taxistation alldeles i närheten svängde det snabbt upp en bil.

– Saluhallarna, sa Taggen och landade i baksätet.

Det var enda möjligheten. Saluhallarna och sedan under vägledning av någon slags gourmeciceron så skulle han få ihop mat och dryck för en helg ute i skärgården.

Redan i rulltrappan ned i saluhallen slog en hel världs kryddor och dofter emot honom blandat med en slags kyla som spreds sig från alla de kyldiskarna där nere.

Med ens slog också en massa minnen emot Taggen. Minnen från förr då han hade någon att dela tillvaron med. Någon att dela havskräftor, vitt vin, marinederade vitlöksklyftor och andra delikatesser med. Någon att dela smaker, dofter och jämföra med. Hallon, smultron och jordubbar. Recept, experiment och chansningar som att blanda hackad ättiksgurka med räkor, krossade pistagenötter och kayennepeppar. En saknad spred sig genom hela kroppen på honom. Ett slags känslominne från förr som träffade honom mitt i bröstkorgen.

Det var ingen lång rulltrappa men på dessa korta sekunder gick det plötsligt upp för Taggen hur ensam han varit de senaste åren. Ensam, isolerad och hur han fyllt tomheten med mässor, resor och jobb.

Flygplatser, tågstationer, tunnelbanor hade blivit hans terapi, eller kanske snarare hans flyktväg. Bort från ensamheten, isoleringen och insikten av att han hade misslyckats. Hans förhållande hade kraschat, skilsmässa, delning av hemmet. Ett misslyckande.

Taggen trodde inte på lyckliga skilsmässor. Det fanns inga lyckliga uppbrott, avbrott och stopp. Det var förstklassigt självbedrägeri som bara intelligenta människor kan lyckas med. 

Han satte sig ned vid en barstol med tillhörande bord. Luften hade gått ur honom och hade han inte vetat bättre så hade han trott att han nu var på väg att gråta. Vuxna män gråter inte. De hulkar inte ens och de låter inte ögonen fyllas av tårar. Vuxna män biter ihop. Går vidare, jobbar, flyr och reser sig till slut.

De sopar ihop resterna, anpassar sig och fyller tomrummet med något annat. Taggen hade fyllt det med jobb och tekniska prylar.

Där, mitt i en saluhall så insåg Taggen att han inte bara misslyckats med sitt förhållande. Han var också en patetisk nolla som försökt köpa sig lycka och tillråga på allt hade han inte ens betalat själv. Han hade sett till att tidningen hade betalat hans prylar.

På sätt och vis rättvist eftersom det förmodligen var tidningen som knäckt han äktenskap. Han hade jobbat för mycket, för länge och levt i sin egen värld. Hon hade försökt prata med honom men det hon sa var ju inte viktigt. Han levde sitt liv, med sitt fokus och i hans värld var han viktigare än henne.

En dag då han kom hem var huset tomt. På köksbordet låg ett brev från henne till honom med allt det hon hade sagt men som han inte hade lyssnat på. Nu fanns det på ett papper, svart på vitt och äketnskapet var över.

Allt det där rusade genom huvudet på Taggen. Mitt i eftermiddagsrusningen gick det upp för honom var det hade gått snett och varför. 

– Men för fan Taggen, är det läge att leka amatörpsykolog nu, frågade han sig själv utan att få något vettigt svar.

Han satt kvar ett tag. Sög in ny luft, vädrade lungorna och lyckades till slut vädra ut det svarta, det negativa och hitta tillbaka till någon slags balans.

Mat för helgen var det som gällde nu. Inte självömkan.