– Jag hade en vacker och idyllisk barndom. Vi hade en vacker mamma och pappa, säger Hans-Jurgen Höss i dokumentären om hans liv och hans far. Han bodde strax utanför utanför murarna i Auschwitz, koncentrationslägret där mer än en miljon människor mördades under Förintelsen. Han är son till SS-Obersturmbannführer Rudolf Höss, chef och Auschwitz-kommandant.

Daniela Völker har gjort dokumentärfilmen där Hans-Jurgen Höss berättar om sin barndom för sin son Kai Höss. Här finns också offrens berättelse med och deras familjer.

Höss

Hans-Jurgen Höss, ett av fem barn, bodde i ett hus direkt intill murarna, elstängslen. Själv säger han det så många av förövarna sa när Förintelsen uppdagades – att han inget visste, att han trodde att hans far var chef för ett fängelse och att han inte såg något av den mordmaskin som fanns inom synhåll. Nu ska också sägas att Hans-Jurgen Höss 3-4 år då han och familjen flyttade till Auschwitz.

Sonen, Kai Höss, säger att pappan måste ha sett, borde ha förstått men att han förmodligen förtränger minnen för att kunna gå vidare med sitt liv. Hans-Jurgen Höss säger själv att han aldrig diskuterat Förintelsen med sin familj och trots att boken, Rudolf Höss självbiografi som han skrev i fängelse, fanns i hemmet så säger han att aldrig har läst boken.

Överleva

På andra sidan muren försökte celloisten Anita Lasker-Wallfisch överleva. Hon kom till Auschwitz för att spela i lägrets orkester. Dottern, Maya, psykoterapeut, uppfostrades av en mor som bestämt sig för att glömma och gå vidare

– Traumatiserad? Glöm det. Fortsätt med livet.

Trots moderns upplevelser så pratades det inte om nazisterna, om Auschwitz, ämnet utreddes inte och i Storbritannien, dit modern flyttade efter kriget spå var det inte ett ämne för allmän diskussion. I familjen däremot så fick Maya veta att i princip inte hade rätt att beklaga sig ‘Du är inte på väg till gaskammaren, du svälter inte. Du har en bit bröd. Vad är ditt problem?”

Anita Lasker-Wallfisch konstaterar utan omsvep att hon förmodligen inte var någon bra mor – på grund av Auschwitz.

Två familjer

Daniela Völkers dokumentär berättar två familjers historia som båda lever i skuggan av Hitlers dödsläger.

Under rättegångarna i Nürnberg så vittnade Rudolf Höss och han var en av få åtalade nazister som erkände sin medverkan i det organiserade mordet av sex miljoner judar och tre miljoner romer, polacker, homosexuella och människor med funktionsnedsättningar. Räknas morden på civila ryssar och de utredningar som nazisterna gjorde inom ockuperade områden så mördades mellan 11 till 17 miljoner människor.

Det finns några obehagliga avsnitt där Hans-Jurgen Höss syster, besöker sin Birgitte, och där deras barndom diskuteras. När det skrapas lite på ytan så säger systern

– Titta på alla som ska ha dött i lägret, men alla överlevarna, varför dog de inte? De lever fortfarande … De får pengar nu från Tyskland eller från det judiska folket. Så … tro på det du vill.

Det är en tydlig antydan om att systern i alla fall i efterhand fått klart för sig vad fadern gjorde under kriget och vad Auschwitz egentligen var för typ av läger. Minst en miljon människor mördades i dödslägret men det slår systern ifrån sig och menar att det är historia nu, att det hände för länge sedan.

Bearbetat

Anita Lasker-Wallfisch och dottern har inte heller bearbetat Auschwitz och det har också lämnat ett öppet sår, som sopats undan, som inte har diskuterats därför att “det är dags att gå vidare”. Dottern har bestämt sig för att försöka att bevara morföräldrarnas historia, de dog i lägret, och besöker minnesmärken för att ta del av den historia som mamman inte vill prata om.

Daniela Völker har gjort en viktig dokumentärfilm om två familjer som valt samma överlevnadsstrategi, tig, begrav, prata inte och om det krävs – förneka.

Du hittar The Commandant’s Shadow på: Max

På max finns även The Zone of Interest , en film om Rudolf Höss, familjen, och om Höss försök att bygga upp en idyll, utanför ett läger där det varje dag begicks massmord.