– Nio tusen kronor, det kan inte stämma. Jag ringde ju knappt någonting, försökte Taggen och insåg nu att han var klart på defensiven.

Summan i sig oroade honom. Nio tusen kronor är en försvarlig summa och just nu rusade tankar genom huvudet på honom. Hur i helvete kunde han ha fått ihop så mycket pengar om det inte var fel?

Straffet Bengtsson insåg att han hade vunnit. Nu hade han två val. Antingen fullfölja och köra över Taggen fullständigt eller så räcka ut handen och ta ett steg tillbaka, bildlikt.

– Hur fan det bli sådana pengar då, liksom lirkade Straffet och med ens insåg Taggen att han inte skulle bli pulveriserad och i alla fall inte ohjälpligt skadad.

Taggen satte sig ned och studerade telefonlistan. Det var samma uppkoppling hela tiden – hans egen operatörs brittiska samarbetspartner och minutkostnaden var fem till tio gånger högre än normalt.

Plötsligt plingade hans iPhone till och med ens, i samma sekund förstod han vad som hade hänt.

– Men förbannat, väste han samtidigt som han tog sig för pannan.

-Jag har låtit telefonen hämta mejl, aktiekurser, väder och fan vet vad och inte tänkt på att jag var utomlands, stönade Taggen och satte sig ned.

– Men hur fan kan det bli nio tusen, undrade Straffet, som också satte sig ned.

– Jag har ju haft telefonjäveln uppsatt hämta en massa information en gång i timmen, svarade Taggen och petade upp höger skrivbordslåda med ena foten, fiskade upp två glas med den andra och sen serverade han sig och Straffet varsin whiskey.

– Är inte det där lite tidigt, försökte Straffet protestera.

– Med en telefonräkning på nio tusen spänn behöver vi minst två, fastslog Taggen, sträckte fram det ena glaset utan ens så mycket som en tillstymmelse till ett leende.

Feta telefonräkningar kräver Johnny Walker. Två Johnny Walker.

– Tja, hur fan ska få en sådan här telefonräkning förbi controllern det vette fan, suckade Straffet och tog emot glaset.

Det är ungefär vid den här tidpunkten. Vid ett sådant här tillfälle som två gamla kämpar, stridskamrater förvandlar en telefonräkning var storlek hade gett varenda en utanför rummet sparken, omedelbart, till en anektdot. Ett minne, ett skämt och något som plockades fram vid nästa firmafest, strax före nästa tequila-race.

– Nio tusen, jag har hämtat vädret i England för nio tusen spänn. Vet du vad det jävligaste med det är, förutom summan, frågade Taggen och tittade Straffet rakt i ögonen utan att blinka.

– Nej, vad, svarade Straffet och tittade tillbaka.

– Det regnade hela jävla tiden.

Skrattet nådde ut till varenda vrå ute på redaktionen. En redaktion vars medlemmar nu såg ut som levande fågelholkar. Precis när de förväntade sig nästa explosion så kommer att dånande skratt. Ett avgrundsdjupt, hjärtligt, bullrande skratt.