Skrivkramp. Det var bara att inse det. Trots två dubbla koppar kaffe ytterligare, en vända ute på redaktionen och en timmes papperskorgsbasket så lossande det inte. Han fick inte ihop en rad. Det satt fast.

Han drog MacBook:en närmare sig, drog igång Safari och började surfa runt på olika Mac-sajter för att försöka hitta ett vettigt uppslag. Medan han satt där slog åskan ned. Straffet Bengtsson sopade igen sin egen dörr med sådan kraft att hela raden av glasfönster och dörrar skakade. Sen styrde han bestämt stegen mot Taggens kontor, slet upp dörren och vrålade:

– Nu jävlar har du skitit i det blå skåpet, Taggen. Vad i helvete hittade du på i London? Nio tusen Taggen, hur fan kan du ringa för nio tusen?           

Taggen studsade rätt upp och var farligt nära en hjärnblödning och hjärtinfarkt, samtidigt, men han fann sig:

– Vad i helvete gör du. Är du fullständigt från vettet? Hur fan kan du bara kliva rätt in och utan att knacka?

Duellen hade börjat. Taggen hade reagerat en smula irrationellt men ändå rätt logiskt – med ilska och enligt regeln “anfall är bästa försvar”. 

– Du, jag gör vad fan jag vill. Speciellt när en underordnad fått ihop en telefonräkning på nio tusen spänn på mindre än en vecka i London. En resa som tidningen betalat, väste Straffet mellan tänderna samtidigt som han kröp obehagligt nära Taggen.

– Hörru, din jävla sprätt. Lugnar du inte ned dig så ska jag fan i mig skicka dig rätt genom fönstret där, skrek Taggen tillbaka så att fradga och spott sprätte runt honom.

För att understryka allvaret pekade han mot glasfönstret, väggen.

Nu inföll sig en tillfällig tystnad i spelet mellan våra testosteronladdade kämpar. Ett avgörande skede hade nämligen infunnit sig – hotet om våld. 

Naturligtvis tänkte inte Taggen sopa till sin chef och det visste Straffet Bengtsson, innerst inne, men han kunde inte vara säker. Mot bakgrund dessutom att Taggen var decimetern längre, 15-20 kilo tyngre så kunde trots allt inte vissa konsekvenser uteslutas.

– Vad fan har du att säga om den här då, skrek Straffet, som nu hade backat en meter men som kastade fram sitt trumfkort – en utskriven kopia av Taggens telefonräkning.

Straffet Bengtsson hade ringt Taggen i London – fem gånger med samma resultat. Det fanns ingen abonnent med det numret. Straffet hade Taggens mobilnummer inprogrammerat på ett snabbkommando så det var uteslutet att han slagit fel nummer. Till slut ringde Straffet Telia och fick veta att abonnemanget hade spärrats på grund av ett det hade ringts för drygt 9 000 kronor. I själva verket hade abonnemanget spärrats långt tidigare men inte ens 2008 så malde telebolagens kvarnar särskilt snabbt. Det tog ytterligare tre dagar innan alla kostnader samlats ihop. Taggens räkning löd på drygt 9 000 kronor och enda lösningen var att gå i god för räkningen och se till att öppna abonnemanget igen.

Straffet Bengtsson bad också om att gå en kopia på räkningen via mejl. PDF-filen var på 1.7 MB vilket får anses vara någon slags rekord för en telefonräkning med bara text.

Taggen stirrade på pappersluntan, försökte samla tankarna, försökte hitta på något smart att säga för just nu hade han chansen att behålla ledningen i tuppfäktningen eller förlora den. Han trevade, tittade på räkningen och letade efter något dräpande men det blev en “crash and burn”. Han lät tillfället glida honom ur händerna och nu visste han att konstpausen övergått till tystnad och att initiativet gått över till Straffet.

Han var förlorad.