Taggen gled in på sitt rum. Stängde glasdörren och vek igen persiennerna innan han tog plats bakom det skrivbord där han på senare år tillbringade allt mindre tid. Han packade upp sin vita, lite medfarna vita MacBook. Vek upp den och anslöt datorn till det lokala nätverket.

Sen var det dags att kolla lagren. Lagren förvarades i skrivbordet – i höger skrivbordslåda en helflaska Johnny Walker. I den vänstra Novalucol och halstabletter. Inte så mycket för halsen som för andedräkten. Båda lådorna var välfyllda så det fanns ingen anledning att vare sig fylla på vänster eller höger sida. 

Han klickade på frimärket i “dockan” för att dra igång Mail. Programmet startade snällt och  började sedan tanka hem 2099 mail, merparten var spam som filtrerades bort och hamnade i “Junk Mail”. Förbannat, tänkte Taggen. IT-avdelningen hade inte fått spamfiltret på plats fast det utlovats att det skulle vara klart för flera veckor sedan.

Det var typiskt för IT-avdelningar. De har en annan tidräkning än resten av världen. Tre veckor är ”strax”, fyra veckor är ”snart” och allt över det är ”inom en nära framtid” alternativt ”inte alltför långt bort”.

Till slut var nedladdningen klar. Han satte sig ned. Satte iPhone i sin vagga och började att plöja igenom e-posten. Taggen satte en ära i två saker. Alltid besvara sin e-post och göra det snabbt. Han hatade idioter som hade en e-postadress men som aldrig svarade på mejl. De här individerna var som en slags svarta hål som bara sög till sig information utan att lämna något tillbaka. Satt de och bara tittade på när mobiltelefonen ringde, funderade Taggen och besvarade en del läsarmejl.

Det blev rätt stereotypa, rutinartade svar för det mesta. Torra, artiga men fullständigt intetsägande svar. Taggen hade en samling färdigskrivna svar som han hade skrivit in i form av signaturer. Han plockade upp ett mejl, bytte signatur och svarade på detta sätt sina läsare. Han hade ett 25-tal olika svar. Det räckte eftersom det var en slags rundgång i debattämnena. Det här med färdiga signaturer och färdigformulerade epostsvar hade han lärt sig av tysk kollega som han träffade på en av alla dessa Cebit-mässor som han besökt under åren. De sprang på varandra på en allt annat än rumsren stripbar i Hannovers ”Red Light District” vilket är ett vackrare namn för Hannovers porrkvarter. 

I tyskens sällskap så fick Taggen lära sig allt om tyska barer i allmänhet och barerna i Hannovers porrkvarter i synnerhet. Det fanns en sak som du skulle undvika till varje pris – låt dig inte övertalas att bjuda en av damerna inne på alla dessa barer på en flaska mini-champagne. För det första var det inte champagne och för det andra kostade varje flaska runt 4 000 kronor. Det fick ett mindre sällskap från en av de mindre kända orterna i Norrlands inland bistert erfara efter en helkväll på en av barerna. De hade underhållits av vackra lättklädda damer i några timmar, på bordet stod en rätt betydande mängd små flaskor uppradade och när det var dags att gå vidare fylldes utgången av icke mindre än tre jättar till män. Sällskapet fick lägga ihop sina kredit- och betalkort för att kunna betala sig ut från baren. Notan slutade på runt 60 000 kronor.

Efter att ha skickat iväg ett 30-tal svar kände Taggen hur kaffetarmen sög till. Förutsatt att det nu fanns en kaffetarm. Det betvivlade han men hur som helst, han var kaffesugen och styrde stegen mot kaffeautomaten ute i korridoren.

Journalister och kaffe för ett kapitel för sig. De flesta journalister dricker kopiösa mängder kaffe och de dricker allt kaffe, varmt, halvljummet och kallt. Det fanns tillfällen då Taggen greppat närmaste kaffemugg, kollat att det fanns kaffe i muggen och sedan druckit. Först i efterhand slog det honom att det kanske var gårdagens kaffe eller ännu äldre kaffe. Sånt där spelade ingen roll och nu var det dags för dagens tredje eller möjligen fjärde kopp. Journalister var dåliga på att räkna också, i alla fall kaffekoppar.

Tidningsredaktionen bestod av ett öppet kontorslandskap avgränsat med kuber. Längs ena väggen satt de med lite högre status, cheferna, de äldre och krönikörerna. De hade egna rum, egna dörrar och fönster som de kunde fälla ned persiennerna för och på det sättet slippa titta ut på kollegorna som allt som oftast jobbade. Det gjorde inte de med högre status – tittade ut eller jobbade.

De pysslade med massor av annat viktigt. Porrsurfade, fyllde i tipsrader, spelade poker, kollade aktiekurserna eller det nya – tillbringade timme efter timme på FaceBook.

Jobbet skötte de flesta med vänster hand, blev det stressigt även med höger men det gick på rutin. I maklig takt och på rutin.

Taggen fyllde på med dubbel dos av kaffe och styrde sedan stegen tillbaka mot sitt rum. Någon enstaka av kubtomtarna, de som jobbade i kontorslandskapet kallades så, titta upp, nickade mot Taggen innan de dök ned bakom sina skärmar igen.

Taggen nickade tillbaka som om han kände dem. Det gjorde han inte. Han hade ingen aning vilka de var, när de hade börjat och ännu mindre när de slutade. Någon gång ibland noterade han att någon slutade men det mer en slump. En slump att han gick iväg och fikade med övriga och upptäckte att “idag är det tårta”. 

Då och då knackade någon på dörren och bad om ett bidrag till en insamling. Taggen funderade på om det gällde en present till en som slutade eller en som började men han frågade aldrig. Då hade han blivit tvungen att prata med den som kommit in på hans rum. Så han gjorde det rationellt. Han köpte en mugg, slängde i alla sina växelpengar Sen fick de som skulle ha pengar till insamlingar ta det som var skäligt. Därför var Taggen populär på redaktionen. Han skänkte alltid pengar, till alla.

Med kaffet i handen slog han sig ned bakom skrivbordet igen. Stirrade stint på höger skrivbordslåda men det var för tidigt. Till och med för Taggen.

Hans dåliga samvete slog sig ned på hans ena axel och viskade i hans öra att han borde sätta fart, han borde gör något vettigt, något nyttigt ty det förväntade sig hans arbetsgivare. Ett tag föreställde han sig att det var Martin Luther som var hans dåliga samvete. Detta efter att att ha sett ett porträtt på Martin Luther där han betraktade omvärlden, han tittade ut från porträttet med anklagande ögon. Det var som om målningen ville säga ”jaha, lilla människa, vad har du gjort för mänskligheten idag då?”.

Några år senare fick han lära sig att Luther hyllades av nazisterna för sina antijudiska texter. Då övergav han Luther som sitt dåliga samvete. Ett samvete fick ju inte vara hur dåligt som helst och ett dåligt samvete som hyllades av nazister, nej där gick gränsen, tänkte Taggen och startade Pages, ordbehandlingsprogrammet. 

Det fick väl bli jobb ändå, då.