Kylan slog emot honom så snart han kom ut ut tunnelbanekulverten. Fan att Stockholm ska vara så kallt. Det blåser rätt igenom märg och ben alla månader på året utom under sommaren. Han plockade fram cigarettpaketet ur fickan på jackan, halade upp en John Silver, utan filter, fick tag på tändaren och i en enda, intränad rörelse så tände han cigaretten, stoppade ned tändaren och drog ned röken i lungorna.

Det rev till och han kvävde hostreflexen. Han ville inte bjuda renlevnadssadisterna på några extra poäng. Rökare var ju den nya tidens spetälska. De fick stå ute i kylan och röka och de hade jagats ut från krogarna. Så han kvävde hostreflexen, drog jackan tätare om kroppen, hukade sig ned och satte fart mot det stora tidningshuset med Stones “I can´t get no satisfaction” i skallen. Han kom ihåg då det var macho och manligt att röka. Då Marlboro-cowboy:en regerade och då en rödrutig, tjock, flanellskjorta var kallare än coolast. Sen dog cowboy:en i lungcancer och då blev det bara kallt.

Patetiskt kanske, en sliten 47-åring, på väg till jobbet med en rockklassiker ringande i skallen. Tillfredställd var det länge sedan han varit. Jobbet gjorde han med vänster hand och även om det var roligt att åka världen runt och leka med elektronik så har du liksom sett och gjort det mesta efter din femte CeBitmässa eller din tionde MacWorld. 

Just idag hade han krönikan klar. Så snart han hade kommit upp ur tunnelbanan och han hade fått kontakt med sin operatör igen så hade han uppdaterat aktiekurserna. Apple hade passerat Dell och var nattens vinnare på börsen i New York. Det var naturligtvis tämligen oviktig information eftersom en börs går upp och ned men bland Mactalibanerna, fanatikerna, gick det alltid hem om Apple ströks medhårs och någon av konkurrenterna fick på skallen. Var det dessutom en konkurrent som företrädesvis sålde datorer som det satt Windows i så var lyckan total bland Mactalibanerna. Den typen av krönikor och analyser gick alltid hem och ibland handlar journalistik att göra som Bert Karlsson brukar säga “ge folket vad folket tror att de vill ha”. 

Han hälsade på vakten i kuren nere i tidningsentrén. Taggen tillhörde de som stod på inventarielistan och han behövde sällan eller aldrig visa vare sig sin legitimation eller berätta vem han var eller vart han skulle. Förutom sommarmånaderna då när de förbannade sommarvikarierna sprang runt överallt. Inhyrda facistiska legoknektar, blivande väktare, poliser, kronofogdar och lapplisor som körde allt enligt regelverket.

Taggen hade stått åtskilliga timmar och käftat med ungtuppar, knappt torra bakom öronen när han haft en önskan att komma in på sin arbetsplats. Denna morgon var det dock inga problem. Vakten lyfte knapp på ena ögonbrynet och tryckte på passerknappen som öppnade dörrarna med ena knäet.

Taggen tittade sig snabbt omkring och hoppades få tag i en tom hiss. Han orkade inte kallprata och vara trevlig så här tidigt på morgonen och dessutom rev Keith Richards av ett grymt solo just nu någonstans mitt inne i hjärnbarken på honom och mycket kan du göra för omgivningen men inte avbryta ett Keith Richards-solo.

Hissen var tom. Han tryckte in knapp nummer 9, av 12, och tog fart upp mot detta årets häftigaste utskällning men det visste han inte om just nu. Numreringen och våningarna i tidningshuset var i sig inte ointressanta. Ju högre upp i huset du kom desto mer lönsam var den tidning du jobbade på. Ovanför Taggens tidning regerade FinansNyheterna. Ett tjockt, väldesignat magasin efter amerikansk modell. Ni vet en sådan där blaska som du kan spräcka ett glasbord med om du släpper tidningen från för hög höjd.

Högst upp fanns direktionsvåningen. Där satt de som kunde räkna eller som utgav sig för att kunna räkna. De fyrkantiga människorna i kostym som levde sina liv i Excelark och månadsrapporter. De hade egen hiss, egna konferensrum och till och med egna toaletter. Dit in kom du inte utan ett plastkort i guld men allt det berörde inte vår hjälte. 

Just nu stod Taggen med slutna ögon och lyssnade till ett klassikt solo i “Under my Thumb” och han hade inte ett bekymmer i världen. Inte ett enda. Inga orosmoln, ingenting som skymde hans egen lilla personliga sol.

Trodde han.